Efter fyra års slit med blod, svett och tårar är Sofie äntligen klar grundskolärare. I dag tog hon examen och man skulle kunna tro att det vore nog. Men inte för den här ångmaskinen, nej, hon tröskar vidare. Under våren läser hon dessutom sista terminen för att bli mellanstadielärare. Och varför stanna där? Det skadar ju inte att samtidigt klämma in JÖKEN (juridisk översiktskurs) och en HR-kurs också, vem vill egentligen begränsa sig? Just det. Och mellan allt detta blir det förstås även lite barjobb.

Stort, stort grattis, Sofie!💖 Att få följa din resa, se ditt slit och din envishet, har varit helt fantastiskt, så mycket kämpaglöd, så mycket hjärta. Du har varit så otroligt duktig. En stolt mamma, rakt igenom.

Det har varit en helt fantastiskt fin helg, med krispig kyla och en sol som har strålat från morgon till kväll. Solglasögonen har åkt på oftare än jag trodde var möjligt den här tiden på året, jag har njutit av varenda sekund. Helt underbart!

I lördags tog vi en tur till Västerås för att köpa virke till ett nytt byggprojekt som Patric har på gång. När vi hade handlat byggskivorna svängde vi förbi min favoritsecondhand och hittade åtta djupa tallrikar från Rörstrand.

Det jag blev mest häpen och glad över var nog ändå priset.

Isen hade lagt sig ordentligt, så Patric borrade upp några pimpelhål en bit utanför vår brygga, det var hög tid att börja pimpla.

Det blev inte det minsta napp, antingen var fiskarna redan mätta eller så misstänkte de ett bakhåll, vem vet vad de fula fiskarna tänker?

Apropå fula fiskar. Jag saxade detta repotage från DN’s skribent Martin Gelin, han skrev följande: ”I ett videoklipp från gymnasiet förklarar den unge Miller ilsket vad som driver hans politiska engagemang. Någon tyrannisk wokesocialist till klasskamrat bad honom plocka upp skräp som han nonchalant slängt på skolgården och Miller kan inte förstå denna förödmjukelse. ”Är jag verkligen den enda som är trött på att bli tillsagd att plocka upp skräp, när vi har gott om vaktmästare som får betalt för att göra det?”” sade Miller. Men nu har Millers bittra och chauvinistiska världsbild blivit USA:s.”

Bild:Lotta sjöberg

I julklapp fick jag en sådan där smartwatch av Patric. Den har så många funktioner, med massor av besynnerliga och högst märkliga val, att jag blir alldeles matt. Skälet till köpet är att Patric och barnen oroar sig för att jag ska ramla, något som även den bensköra, det vill säga jag själv, kan hålla med om.

So far, so good. Problemet är bara att klockan kör med mig. Jag får knappt sitta still i en minut innan den opponerar sig och meddelar att jag måste röra på mig mer. Jag blir ju jättestressad av det.

Dessutom är den inte särskilt vacker: en grå historia med en stor, svart urtavla. Nej, verkligen ingen skönhet. Men med tanke på fallrisken sitter den i alla fall stadigt på armleden, om än något motvilligt.

Min och Patrics kompis gick i pension i veckan, och det firades med både ost, kex och champagne. Det blev en jättetrevlig kväll med många härliga människor med glatt humör och en stämning på topp. När vi kommer hem får vi ett sms från sonen som undrar om vi är på S:t Görans sjukhus. Patric lugnar honom och förklarar att vi har varit på pensionärsfirande hos vänner som bor i närheten, ingen anledning till oro.

I dag åker vi till landet igen. Chelsie ska ha sitt 20-årspartaj här hemma med middag för kompisarna, medan jag och Patric passar på att hålla oss ur vägen.

Denna januaridag ligger landskapet i sin vackraste vinterskrud. Solen glittrar bländande i snön. Kylan biter, och för att ta sig fram måste man plöja genom tunga drivor av skarsnö. Här och var lurar förrädiska isfläckar, ständigt redo att fälla sitt offer och knäcka en lårbenshals.

Det var efter mycket om och men, som vi äntligen kom ut till landet, men först efter att ha pysslat om Sofie. Hon fick 40 graders feber i lördags, så vi åkte och hämtade hem henne. Hon var så pass dålig att hon behövde åka in till akuten, vilket resulterade i en natt på Södersjukhuset. Där fick hon diagnosen njurbäckeninflammation och fick en penicillinkur.

Vi hann knappt innanför dörren på landet förrän Patric hämtade ved och värmde upp bastun. Snön såg så inbjudande ut att jag inte kunde låta bli att kasta mig ner och rulla runt i det vita pudret för att i nästa ögonblick, med överlevnadsinstinkt som enda drivkraft, blixtsnabbt parkera mig på en av lavarna igen.

På tillbakavägen fastnade foppatofflorna på stigen på två röda. Det var kanske inte de mest optimala skor att ha på sig, men jag vägrade att sätta på mig kängorna med blöta fötter.

Patric har röjt och gjort i ordning i vedförådet, själv har jag plockat undan alla julsaker och pratat med min läkare över videolänk. Jag blev fortsatt sjukskriven till slutet av februari. Läkaren bokade även in en röntgenremiss för min ländrygg som blivit betydligt sämre.

Å, så, Manduro, Colombia, Mexico, Kuba och Grönland, Council Bluffs, Iowa och Dallas, Texas. Vad har de gemensamt, jo Trump! Den otåliga gubben, som inte orkar slutföra en enda sak. Han vevar åt både höger och vänster, mobbar, kidnappar och snart leder han väl USA som Caligula styrde Rom och tillsätter en häst i senaten och förklarar krig mot havet

I går var det inte vilken dag som helst, utan det var Sofies födelsedag.

Barnen får alltid önska vilken födelsedagsmiddag de vill ha. I år beställde Sofie kort och gott pitepalt med ett glas mjölk. Efter en stunds betänketid insåg hon att ingen skulle orka äta vare sig förrätt eller efterrätt och därmed gick middagen som en dans. Dessutom blev alla i familjen mycket nöjda med hennes val. Tänk vad en liten palt kan liva upp!

Nyårsafton inleddes med shuffleboard i Globen. Jag tycker verkligen om att göra något aktivt på nyår. De senaste åren har det dock blivit lugnare aktiviteter, så att både rygg och höft kan hänga med och shuffleboard passar ju alldeles utmärkt för det.

Efter en aktiv timme kammade Chelsie hem segern! Därefter susade vi hem för att förbereda kvällens festligheter.

På kvällen kom våra kompisar över på middag.

Till förrätt åt vi kalixrom,smetana, rödlök och en bit citron på en smörstekt brödskiva, alltså mums!

Till huvudrätt blev det oxfilé med konfiterad potatis, som Patric förberett i dagar och till det en flamberad grönpepparsås, just nu har Patric dille på att flambera och inte mig emot, det blir jättegott.

Middagen avslutades med en chokladmousse med salted caramel.

Strax före tolvslaget tog vi en kort promenad upp till Mosebacke för att titta på fyrverkerierna. Det var otroligt mycket folk och trängseln var rejäl. När klockan passerat midnatt fiskade jag upp telefonen och slog Sofies nummer. Med våra fantastiska stämmor sjöng vi ett klockrent ”Ja, må hon leva”. När sången var över kunde jag inte avgöra om hon ens svarat, utan att höra om hon var kvar eller inte lade jag på och hoppades att det hade gått vägen.

I morgon bär det äntligen av till landet. Vi har inte varit där på flera veckor och jag har verkligen längtat. Det ska bli så skönt att basta, mysa, grilla och bara få vara. Äntligen är det dags.

Stort grattis till Chelsie, som lämnat tonårstiden!

I år fick Chelsie ”flytta hemifrån” presenter. Syskonen och Simon hade slagit till på stort, hon fick en brödrost av dem och av oss fick hon 6 st tallrikar från Rörstrand.

Jag är helt dagvill, och det verkar som att jag inte är ensam om det, så jag tar det med ro. Förutom födelsedagsfirande så har jag och Corinne varit på stan och spanat in mellandagsrean och folk saknades verkligen inte i butikerna. I sådana lägen föredrar jag nätshopping.

De senaste dagarna har varit så fina, solen har tittat fram och bjudit på otroliga solnedgångar

Jag uppskattar verkligen Stockholm, som är så vackert omgärdad av vatten. Överallt finns fina båtar och gamla hus som blicken gärna dröjer vid. Det är helt enkelt härligt att promenera runt i stadens omgivningar.

I mellandagarna var vi hembjudna till min gamla klasskompis barn på drinkafton. Kicki, min gamla barndomskompis har tre barn i nästan samma ålder som mina fyra, de har känt varandra hela sina liv. De kallar sig själva kusiner, vilket är jättegulligt.

Vi behövde inte åka långt eftersom han bor på Kungsholmen. När Sofie slutade för dagen på sitt barjobb, som också ligger på Kungsholmen, kom hon susande och slog sig ner framför tv-brasan.

Det blev en riktig hålligångkväll med ungdomarna, det blev både musikquiz i lag och en dryckestävling på tid.

Jag är definitivt inte van vid att vara uppe sent på nätterna, så det fick bli en Uber. Vi fick vänta en bra stund innan en härlig förare dök upp och förgyllde resan hem med sina berättelser, bland annat att man blir lång av att äta kamel, haha. Mycket uppfriskande.

I morgon går det sista flyttlasset från Simon och Corinnes lägenhet i Uppsala. Jag och Patric har hyrt ett släp för dagen. Först ska vi hämta Sofies säng och köra den till tippen eftersom den är trasig. Därefter tar hon över Simon och Corinnes säng, och André får deras balkongmöbler. Alla verkar nöjda och belåtna med överenskommelsen.

Natten till julafton sov alla barn över och huset var fyllt av förväntäntning inför dopparedagen. På julaftons morgon väckte vi dem till tonerna av Carol of the Bells, en liten signal att det är dags att stiga upp.

Med yrvakna leenden och rufsigt hår kikade de ner i sina julstrumpor, i år väntade varsitt vintage-paket. Corinne och Sofie fick varsin paltslev, Chelsie packade upp en Tiffany-lampa och André fick ett urgullig keramikfår.

När risgrynsgröten var uppäten tog vi bilen mot Galärvarvet för att titta till familjegraven. Därefter fortsatte vi till Waldemarsudde, det blev en skön bensträckare. För att hålla värmen i gång blev det kurragömma. Jag älskar att vi är en familj som utan att tveka hänger på så fort något lekfullt tar vid.

Vi hittade ett helt fantastiskt träd som hela familjen kunde gömma sig i.

Nöjda och belåtna och med rosiga kinder åkte vi hem och åt lunch. När vi avslutat dopp i grytan fick jag och Patric ett paket från barnen.

Vi fick sex stycken servettringar från Newport, så himla fina, de passade perfekt till middagsdukningen.

På eftermiddagen spelade vi spel och sedan var det dags för Sofie att läsa högt ur Viktor Rydbers bok om Tomten.

Medan barnen tittade, eller snarare sov sig igenom Kalle Anka började jag och Patric förbereda julbordet.

I år fick alla hjälpa till lite extra i köket eftersom jag hade jätteont i ryggen. Annars är det jag som pyntar och fixar julmiddagen, jag älskar att göra fint inför att alla ska sätta sig till bords, men den här gången satt jag i stället på en stol och dirigerade vad alla skulle göra.

Jag älskar att tände de underbara småljusen som jag samlat på mig under åren.

När vi ätit klart kom tomten på besök och delade ut julklappar med rim.

Det har varit en toppenjul! Förutom att jag har ätit en hel del gott, har Corinne, Simon och jag också varit duktiga och tagit oss till Sats. En riktigt bra kombination så här i juletid.

Sofie kom över och tog tag i julbaket. Tur att vi har en riktig bakdrottning i familjen, vad skulle vi göra utan henne? Någon måste ju styra upp julbaket och allt julgodis.

Till sin hjälp hade hon den motvillige bagaren.

I år är vi sena med att få upp allt julpynt, men med allas hjälp blev granen återigen fullbelamrad med änglar, julkulor, glitter och flaggor.

Utsikten i fönstret är tyvärr en riktig blomdödare, föreningen bygger ett nytt tak. Är det mörkt ute ska vi inte ens prata om hur det är inomhus. Himlen kommer vi inte se på länge. Tur i alla fall att julljusen är på plats.

Ett av de finare inslagen i juletid är att slå sig ner på en kyrkbänk och låta sig omslutas av en julkonsert. Vår väns 87-åriga pappa stod stadigt på scenen med sin kör och bjöd på underbara julsånger. Det var verkligen imponerande.

Efter konserten blev vi hembjudna till körsångaren själv i hans paradlägenhet som ligger ett stenkast från kyrkan där han hade uppträtt. Han bjöd han på bubbel, kallskuret, följt av en varmrätt med goda viner till, jättetrevligt.

Årets mörkaste dag, blev ändå den soligaste dagen på väldigt länge. Vi tillbringade den på Ikea, André köpte en soffa till lägenheten, den passade perfekt.

I kväll ska jag ta det lugnt, kanske med att titta på en bra film och dricka lite glögg och äta en pepparkaka. I morgon börjar julhetsen på riktigt så det gäller att vara utvilad.

I år slog julmarknaden i Sigtuna rekord, det var den regnigaste julmarknad vi någonsin har varit på.

I vanlig ordning började vi på Tant Brun med att fika. André jobbade natt så han kumde inte följda med.

Den här gången fick vi ha ett av Tant Bruns rum helt för oss själva en lång stund, innan några andra till slut dök upp. Jag misstänker att det hade med det usla vädret att göra.

När vi hade fikat klart tog vi en tur ner till vattnet för att ta en springpromenad i labyrinten. Just då öppnade sig himlen totalt, som om någon dragit ur en propp och på bara några sekunder var vi alla helt dyngsura.

Vi gav inte upp, även om regnet strilade ner för kinderna.

På stora torget stod ett glatt gäng med sina uppfällda paraplyer.

På kvällen var jag hembjuden till en jobbarkompis på glögg, och det var verkligen jättetrevligt. Hon bjöd på massor av gott och som bonus fick jag dessutom en ordentlig uppdatering om allt som händer på jobbet, så nu känner jag mig helt med i matchen igen.

I lördags var det istället vår tur att ha folk över på middag. Patric hade lagat en jättegod gulasch som vi åt med bröd, smetana och vin som vi hade med oss hem från resan i Tyskland.

I dag är det däremot allt annat än en toppendag. Jag ligger helt utslagen i sängen, ordentligt magsjuk, och håller tummarna för att jag inte har hunnit dela med mig av eländet till någon annan. Det här var verkligen inte den sortens ”sociala aktivitet” jag hade planerat, särskilt inte med tanke på hur mycket som fortfarande ska hinnas med innan jul.

Då var vi alla åter samlade för den årliga Nobelmiddagen. Även i år kunde alla närvara, vilket alltid känns lika kul Det är fint att vi har den här traditionen som följt oss genom så många år, den sitter numera lika självklart i väggarna som glittret i glasen.

Till förrätt blev det en liten härlig munsbit: krämig avokado, toppad med varmrökt lax och en sked röd caviar för det lilla extra. Till detta rörde jag ihop en frisk dill- och citronsås, den smalt verkligen i munnen.

I dag fick tre av barnen sina antagningsbesked till olika kurser som de ska tacka ja till. Det känns verkligen roligt att de vill fortsätta utvecklas inom olika studier, även efter att ha slutat eller snart slutar plugga.

När det var dags för efterätten skred Patric till verket, högtidligt och med fanfar delade han ut nobelpriser till var och en av oss. Jag blev extra glad över min utmärkelse i år, jag måste säga att det var på tiden!