Månad: juni 2026

Det blev en snabb tur in till stan för att hjälpa Sofie att flytta ut från sitt studentboende i skrapan och in i radhuset som hon och två kompisar ska hyra tillsammans.

Mitt i flytten blev det en paus eftersom Patric skulle arbeta.

Gårdagen blev minst sagt intensiv och vid åttatiden på kvällen stapplade vi in på 800 Grader, trötta, hungriga och med energinivåer som närmade sig noll. Där serveras, enligt mig, stadens godaste pizza, så något annat alternativ fanns egentligen inte. Efter en hel del om och men lyckades vi till slut få med oss pizzorna och galoppera hem. Väl hemma rådde total tystnad. Det enda som hördes var det härliga fraset från pizzakanterna, och ett och annat belåtet ”mmm” mellan tuggorna. Middagen försvann i rekordfart, magen jublade och energikontot visade rött. Det var bara att kasta in handduken och krypa ner i sängen innan någon hann föreslå att vi skulle göra något mer.

På landet fortskrider byggandet av både en båtbod och ett växthus intill bastun. Båtboden kommer att bli ett välkommet tillskott, eftersom vi äntligen får en smidig plats att förvara båtdynor och flytvästar. I dag får vi släpa allt fram och tillbaka till en av bodarna på tomten, så det här kommer att göra livet betydligt enklare.

I kväll åker vi till landet, så fort Patric har jobbat klart. Själv har jag ägnat dagen åt att storstäda lägenheten och göra det riktigt fint. Kylskåpet är rensat, diskmaskinen tömd och allt känns i ordning. Det är en skön känsla att lämna stan med rent och snyggt hem och bara kunna njuta av dagarna på landet.

I dag blev jag djupt omskakad av en artikel i DN. Den handlade om ett par vars barn omhändertogs av socialtjänsten i ett års tid. Allt började med att deras bebis fått en bula i huvudet, något mamman tog upp på BVC för att få råd. Läkaren noterade, utöver bulan, vad hen uppfattade som misstänkta blåmärken och kontaktade barnakuten.

På sjukhuset genomfördes röntgenundersökningar som visade små frakturer i skelettet, tunna sprickor vid vänster handled och höger knä. Skadorna krävde ingen behandling, men ledde till att sjukhuset gjorde en orosanmälan. Socialtjänsten inledde en utredning och föräldrarna polisanmäldes misstänkta för misshandel.

Efter en lång och utdragen process visade det sig att mamman, utan att själv känna till det, har Hypermobil Ehlers-Danlos syndrom (hEDS), en ärftlig bindvävssjukdom som i vissa fall kan innebära ökad skörhet hos barnet och därmed förklara de skador som upptäcktes.

Fakta om sjukdomen: Det är en medfödd, genetisk sjukdom som påverkar kroppens bindväv, som bygger upp bland annat hud, leder, blodkärl och skelett.

Typiska symtom och medicinska effekter är lätthet att få blåmärken, benskörhet med medföljande ökad risk för bland annat frakturer, allergier, eksem och ospecifika hudutslag.

Om en förälder har sjukdomen är risken att barnet ärver den 50 procent.

Till skillnad från vissa andra typer av Ehlers-Danlos syndrom finns det ännu inte något genetiskt test som påvisar syndromet.

Diagnosen ställs kliniskt, vilket innebär att en läkare bedömer patientens symtom utifrån specifika kriterier

Jag blev så omskakad av artikeln därför att den väckte ett mycket personligt minne till liv. När jag var nio månader gammal hade jag precis lärt mig att gå. Plötsligt slutade jag. Jag satte mig bara ner och ville inte röra mig. Mina föräldrar blev förstås oroliga och åkte in till sjukhuset. Där konstaterades att jag hade brutit benet. Läkaren misstänkte att min pappa hade misshandlat mig. Det gick aldrig så långt att jag blev omhändertagen enligt LVU, men mina föräldrar hamnade under myndigheternas lupp. Ingen kunde ge någon förklaring till hur ett så litet barn kunde bryta ett ben så lätt. På den tiden fanns varken kunskapen eller diagnosen som senare skulle ge svaret.

I dag vet jag att jag har Ehlers-Danlos syndrom. Min mamma hade med största sannolikhet också haft samma diagnos om hon levt i dag. Jag minns särskilt en händelse från när jag var liten. Hon böjde sig över armstödet på soffan i sommarstugan för att dammsuga under den. Efteråt visade det sig att hon hade brutit fyra revben. Så skör var hennes bindväv.

Min pappa återkom ofta till händelsen när jag bröt benet. Varje gång han berättade om den blev han märkbart känslosam. Först som vuxen har jag förstått varför. Han bar på smärtan av att ha blivit misstänkliggjord för något han aldrig gjort. Det måste ha varit ett enormt trauma för mina föräldrar att inte bara ha ett skadat barn, utan också behöva försvara sig mot misstankar om misshandel.

Om de bara hade vetat det jag vet i dag, att jag hade Ehlers-Danlos syndrom, hade de kanske sluppit den oron och den skuldbörda som lades på dem.

Artikeln fick mig också att tänka på när André föddes. Läkarna konstaterade redan på BB att han hade flera stora bulor på huvudet, precis som pojken i artikeln. Då såg vårdpersonalen dem direkt. I efterhand kan jag inte låta bli att tänka: tänk om de inte hade gjort det? Om vi hade upptäckt bulorna först när vi kommit hem, hade även vi riskerat att bli misstänkta och anmälda? Den tanken är svår att skaka av sig. Det visar hur avgörande kunskap om sällsynta diagnoser kan vara, både för att skydda barn och för att oskyldiga familjer inte ska behöva gå igenom ett livsomvälvande trauma.

All kärlek till mina föräldrar.

Efter den kalla och framför allt blåsiga vintern och våren känns de här sommardagarna som balsam för själen. Jag har frusit så länge att jag nästan börjat misstänka att jag var släkt med en istapp. Men nu känner jag hur upptiningen är i full gång.

Jag älskar att bada och har alltid gjort det, medan Patric normalt sett har varit en badkruka av rang. Men den senaste tiden har han tillbringat så mycket tid i vattnet att jag börjar ana en viss simhud mellan fingrarna. Jag blir fortfarande lika förvånad varje gång han doppar huvudet, men fortsätter utvecklingen i den här takten så finns det definitivt hopp om ett fortsatt badliv för hans del.

I går åkte vi från landet till stan med ett jättetvättberg i bagageluckan, inte nog med att det skulle tvättas, Patric behövde också arbeta. Mellan dessa två tråkiga ytterligheter smet vi däremellan in på en tapasrestaurang.

För att sedan knalla vidare till Söders hjärta.

Som är den mysigaste baren på Söder.

När Patric har jobbat klart i dag åker vi tillbaka till landet, men redan på söndag är vi tillbaka i stan igen. I morgon ser det ut att bli hela 32 grader på Dåwö. Tur att vi har AC i stugan, det lär bli riktigt svettigt!

Då var ännu en midsommarafton till ända. Även i år hade vi glädjen att fira tillsammans med Birgitta och Marie. Dessutom kom två av våra fyra barn ut till landet, tillsammans med en pojkvän, för att dela dagen med oss. Det blev en fantastisk midsommar med god mat, dans kring midsommarstången, femkamp och många härliga skratt. Allt detta i strålande solsken och sommarvärme, precis som en midsommar ska vara.

Vi började morgonen på traditionellt vis genom att några av oss begav sig ut för att plocka blommor och björklöv till den egengjorda midsommarkransen.

Birgitta och Marie kom precis lagom till midsommarlunchen.

I år hade jag gjort två egna sillsorter, och Felix hade också förberett två. Det blev en härlig blandning av smaker och allt var verkligen jättegott. Jag gjorde även en smörgåstårta av varmrökt lax och mycket annat smått och gott. Jag tycker om när det finns mycket godsaker att välja bland, och det var extra roligt att få dela allt med familj och vänner.

Som ordförande i vår sommarstugeförening hade Patric en del ansvar under midsommarfirandet, så vi såg till att vara på plats i god tid på festplatsen där firandet gick av stapeln.

Grabbarna dansade skrattande runt midsommarstången, medan vi andra passade på att fika. Solen värmde skönt och stämningen var somrig som man hoppas på en midsommarafton. I år hade vi dessutom köpt två stolar, vilket gjorde stor skillnad. Jag och Marie kunde sitta bekvämt bakåtlutad och njuta, istället för att sitta på en obekväm filt på marken.

När Patric hade fullgjort sina plikter som ordförande styrde vi stegen tillbaka mot stugan. Eftermiddagssolen vilade fortfarande varm över vattnet, och nere vid bryggan bjöd killarna på ett glas Aperol spritz. Sjön låg spegelblank medan båtarna sakta tuffade förbi. Det finns alltid något att vila blicken på när vi sitter vid vattnet.

När vi hade avslutat drinken var det dags för nästa punkt i firandet, femkampen, som även i år blev en historia för sig. Jag börjar inse att jag är fullständigt värdelös på att sätta ihop en femkamp. Trots goda ambitioner lyckas grenarna alltid utvecklas på ett sätt som ingen riktigt hade kunnat förutse, och årets upplaga var inget undantag.

Men å andra sidan gick det ju rätt bra för mig i Killer.

Det blev även i år en riktigt fin midsommarafton. Under veckan fortsätter jag och Patric att vara på landet, där vi har flera projekt på gång som vi ska sätta i gång med. Det känns alltid lika roligt att ha något att se fram emot, först ut är pergolan.

Efter allt vi byggt på landet, inte minst altanen, hade en rejäl hög med spillvirke brett ut sig över tomten. I helgen kunde vi äntligen ta tag i det och köra bort allt till återvinningen i Köping. Det kändes otroligt skönt att bli av med eländet, nu slipper vi både se och tänka på de där skräphögarna, och tomten känns genast mycket trevligare.

Trots allt regnväder under helgen tycker jag att vi fick mycket gjort. På tomten bredvid vår har det länge stått ett stendött träd nära tomtgränsen som lutade allt mer oroväckande mot platsen där vi brukar sätta upp vår hängmatta, vilket gjorde att vi knappt vågade vistas där. I våras sågades trädet till slut ner, och då kunde vi äntligen sätta upp vår nya hängmatta.

När vi köpte vår lilla roddbåt i våras var tanken att vi skulle skrota ”Gula faran”, men så blev det inte. Den nya båten införskaffades för att vi skulle kunna ro ut i viken och slå bort vassen med lien. Problemet är bara att jag tycker att den är allt annat än stabil. Faktum är att jag är alldeles för rädd för att sitta i den. Därför har vi fortfarande inte gjort oss av med den, Så än så länge får ”gula faran” stå kvar och göra tjänst ett tag till.

I går åkte vi tillbaka till stan och på onsdag åker vi ut till landet igen. Under de här regniga dagarna har jag passat på att tvätta, pyssla och umgåtts med Chelsie. Det har varit riktigt mysiga dagar med regnet smattrande utanför fönstret. Mina tankar har också kretsat kring fredsavtalet mellan USA och Iran och den möjliga återöppningen av Hormuzsundet. Om det faktiskt blir verklighet återstår att se.

Sedan jag fick bröstcancer för fyra år sedan och Patric drabbades av prostatacancer märker jag att jag ofta tänker i värsta tänkbara scenarier när någon blir sjuk eller får någon åkomma. Det kanske inte alltid märks utåt, men det är en känsla jag bär med mig hela tiden. Erfarenheterna har satt sina spår, och den känslan är inte lätt att skaka av sig.

Som en del av cancerbehandlingen fick jag också påbörja en femårig kur med antihormonella tabletter. Det första året med tabletterna hade jag inte några större problem, vilket fick mig att känna mig lyckligt lottad. Under den tiden besvärades jag egentligen bara av värmevallningar och nattliga svettningar, något som fortfarande håller i sig.

Men sedan började problemen på allvar. Jag fick ont i olika leder, och både ryggen och höften blev allt sämre. Jag utvecklade benskörhet och märkte att mitt arbetsminne försämrades och kände mig alltmer svullen i kroppen. Under årens lopp har jag bytt medicin flera gånger, och i februari fick jag ytterligare en ny behandling. Jag blev så glad eftersom den till en början kändes betydligt bättre än de läkemedel jag fått tidigare. Men den känslan skulle visa sig vara kortvarig.

Nu känner jag helt enkelt inte igen min egen kropp. Jag som har varit någorlunda smal hela livet har fått en enormt svullen mage som vägrar ge med sig. Först trodde jag att jag skulle kunna styrketräna bort den, men när det inte fungerade började jag se över mina matvanor. Då insåg jag att jag faktiskt äter väldigt bra och alltid har gjort det. Jag har svårt att se vilka förändringar jag skulle kunna göra i kosten för att påverka situationen.

Jag får nog se mig besegrad av tabletterna för den här gången, förhoppningsvis har jag bara ett år kvar med dem. Den dagen behandlingen är över åker champagnen fram, och då ska det firas ordentligt. Fram till dess är det bara att ta det onda med det goda!

Den här klassiska övningen i ”kaptain chairs” sägs vara en av de mest effektiva magövningarna för att aktivera både rectus abdominis (”sexpacket”) och de sneda magmusklerna (obliques) på sidorna av bålen. Jag gillar verkligen den här övningen. Musklerna dyker upp överallt, utom just på den adress där sexpacket skulle levereras.

Förra veckan lyckades Sofie ta sig hela vägen till sin första anställningsintervju, något som nästan får ses som en otrolig bragd med tanke på den hårda konkurrensen. De flesta utannonserade tjänsterna är dessutom vikariat, samtidigt som varje tjänst lockar ett stort antal sökande och antalet lediga tjänster är begränsat.

Osäkerheten har varit påtaglig eftersom hennes nuvarande vikariat löper ut redan på fredag, och skolan där hon arbetar har inga nya lärartjänster att erbjuda. Därför kom dagens besked som en fantastisk lättnad och glädje. Sofie fick jobbet hon sökte och börjar sin nya tillsvidare anställning som lågstadielärare i augusti.

Efter månader av engagemang, tålamod och hårt arbete känns det extra roligt att se att allt slit har gett resultat. Nu väntar en välförtjänt sommar och en spännande nystart till hösten. Stort, stort grattis Sofie!

Nu när det har ordnat sig för Sofie, med både arbete och bostad, har ett lugn infunnit sig inom mig. Det känns som att jag äntligen kan släppa taget lite och lita på att hon kommer att hitta sin egen väg. Inte heller André och Corinne behöver jag oroa mig för längre, även de har arbete och ett tryggt hem. Det är en fin känsla att se barnen stå stadigt på egna ben och skapa sina egna liv. Jag kan inte låta bli att känna både stolthet och glädje över allt barnen åstakommit.

Nu ska jag bara njuta av de första riktigt härliga sommardagarna på landet, med de ljusa kvällarna, den spirande grönskan och alla ljuvliga dofter. Snart är det dags för skolavslutningar, och då är det dags för ”Den blomstertid nu kommer” som verkligen hör till årstiden och har en förmåga att väcka minnen även långt efter att man själv lämnat skolbänken. Inte nödvändigtvis längtan efter läxor och prov, men efter förväntan, frihetskänslan och vetskapen om att en hel sommar låg framför en och allt det som hör sommaren till.

I veckan ska jag traditionsenligt sätta upp Sofies egengjorda sommarlovsskylt, den som genom åren har suttit på alla möjliga dörrar. Den bär med sig många minnen och berättelser från skolavslutningar som passerat. Traditionen lever vidare, även nu när skolavslutningen inte längre gäller vare sig barnen eller mig själv. Skylten kommer upp, sången spelas, sommaren börjar och vissa saker får vara precis som de alltid har varit.

Under veckan fortsätter jag med målningen av verandans ute- och inneväggar. Det tar sin tid, men det kommer att bli riktigt bra när det väl är färdigt.

För tänk vad lite färg kan göra stor skillnad. Den pärlgrå nyansen har gett verandan en betydligt varmare och mer ombonad känsla. Nu återstår bara att måla taket vitt och sätta upp några lister, sedan är projektet förhoppningsvis i mål.

I fredags åkte jag och Patric till Nacka, Patric skulle till sin tandläkare i det området. Mitt på Nacka strands torg åt jag den godaste hamburgaren jag någonsin har ätit.

Hamburgestället heter ”Funky Chicken Food Truck” och har utsetts till Sveriges bästa burgare flera år i rad av Burgerdudes och rankas även som en av världens bästa smashburgare.

Kön var enorm och höll sig lika lång under hela tiden vi var där. Vi fick vänta nästan 30 minuter på hamburgarna, men det var verkligen värt det.

I går var det Sveriges nationaldag, och den firade jag och Patric med en sillunch på verandan på landet.

Jag älskar verkligen de här flaggorna, de kommer jag använda mycket framöver.

Jag blir själv kvar på landet nästa vecka medan Patric åker hem för att arbeta. Tyvärr ser väderprognosen inte särskilt lovande ut, men det är ju inget man kan påverka. Oavsett känns det skönt att få stanna kvar här några dagar till. Just nu är jag faktiskt ganska less på stadslivet och ser fram emot lugnet och att bara få vara.

Som tradition får alla våra barn en present och ett restaurangbesök av oss när de tar examen. Corinne och Simon firade vi på bistro Sud, André på Moldau, och nu hade turen kommit till Sofie. I det härliga sommarvädret promenerade vi ner till Thaibåten på Södermalm, där vi firade hennes examen med god mat och ett mycket trevligt sällskap, tyvärr saknades Simon.

Hm, vad ska vi beställa?

Lika som bär!

Thaibåten var jättemysig, och solen strålade från en klarblå himmel. Det var så härligt att samla familjen och få dela varandras framgångar tillsammans. Stämningen var på topp och hjärtat fylldes av både stolthet och tacksamhet. Jag känner mig så lyckligt lottad som har världens finaste barn och man.

Patric har inte mått bra alls sedan han drog ut två visdomständer i början av förra veckan. Som om det inte vore nog blev han dessutom matförgiftad i torsdags. Sedan dess har han varit helt ur form, stackaren, men oturen bara fortsatte. När vi kom ut till landet i fredags slog han huvudet i ett plåttak och blodet forsade bokstavligen från såret i huvudet

Det blev ganska dramatiskt, men som tur var var såret bara ytligt och läkte snabbt.

På lördagen bestämde vi oss för att ta en tur med båten. Vi tog med oss den nyinköpta flaggan och fäste den snyggt och prydligt intill motorn. Men Patric kunde inte låta bli att trycka gasen i botten, och när båten väl kom upp i full fart försvann flaggan spårlöst… Efter det såg vi den aldrig igen.

I veckan fick jag hem en vinglashållare som vi monterade på undersidan av hyllan som Patric har byggt till altanen. Det blev verkligen jättefint och gav altanen lite mer karaktär.

Mina vinglas passade perfekt!

I går blev jag firad på mors dag med fika och vackra blommor, och jag blev så glad!

Den här veckan är jag kvar i stan, men sedan kommer jag att tillbringa mycket tid på landet. Jag längtar verkligen dit, till lugnet, naturen och möjligheten att bara skrota runt och njuta av sommaren. Det ska bli skönt att ta dagarna som de kommer och ta vara på de ljusa sommarkvällarna.

Patric kommer att försöka arbeta från landet så mycket som möjligt i stället för att sitta på ett stekhett kontor i stan. Han tar med sig kostymen dit, så att han snabbt kan hoppa i den om han behöver rycka ut till ett möte eller ett uppdrag. Eftersom han är egenföretagare har han svårare att vara helt ledig, men på det här sättet kan han ändå få lite av det bästa från två världar, arbeta när det behövs och samtidigt njuta av lugnet på landet.