Kategori: Familj

Det har blivit många blogginlägg för min del under sommaren, faktiskt flera i veckan. Jag har skrivit betydligt mer än jag gjort under de senaste åren. Kanske beror det på att jag numera har all tid i världen, men jag tror också att skrivandet har blivit ett sätt att ta vara på livet och alla de små och stora stunderna.

Genom att sätta ord på det jag upplever och samla bilderna här kan jag på något sätt bevara både tiden och minnena. Kanske blir det också en liten bit av livet som jag lämnar kvar, för mig själv, Patric och barnen, något att minnas och bläddra tillbaka i när framtiden har blivit nutid.

Nu börjar det närma sig inflytt för Chelsie i hennes nya studentlya i Uppsala. På tisdag är det dags att flytta in, och hon kommer att bo i en studentkorridor. Det känns både roligt och lite märkligt att ännu ett av barnen ska ge sig iväg till Uppsala för att plugga.

Chelsie blir faktiskt det tredje barnet som studerar i Uppsala. Sofie gick däremot på Stockholms universitet, så där höll hon sig mer på hemmaplan.

Chelsie ska läsa Språkvetarprogrammet, som är ett kandidatprogram. I våras studerade hon historia på Stockholms universitet, vilket gick jättebra, men efter ett tag kände hon att det inte riktigt var rätt utbildning för henne. Jag tycker ändå att det känns som att historiehalvåret kommer att bli väldigt värdefullt för henne framöver. Hon har redan hunnit lära sig massor som hon kommer att ha stor nytta av på den nya utbildningen, att plöja tjocka faktaböcker, läsa vetenskapliga artiklar, analysera gamla texter och källor och framför allt att försöka förstå vad texterna betyder utifrån sitt sammanhang.

Så även om hon byter spår känns det verkligen inte som att halvåret på historia var bortkastat. Tvärtom har hon fått med sig en hel verktygslåda som hon kan ta fram och använda på sin fortsatta väg. Det tycker jag känns riktigt bra och faktiskt ganska imponerande.

Stort grattis, Chelsie! ❤️

I helgen visade jag upp ett nytt trick som jag tydligen kunde göra som ung, men som jag helt hade glömt bort att jag kunde. Jag frågade barnen om de kunde göra samma trick, och visst kunde de det, hela bunten!

Patric och Simon försökte sig också på det.

Överrörligheten verkar till viss del ha gått i arv. Min mamma brukade visa upp ett av sina partytrick: hon satte sig på en pinnstol, vred kroppen runt bakom stolsryggen och lyckades sedan fånga upp en tändsticka från stolsitsen med tänderna. Något sådant har jag aldrig lyckats med, där går tydligen gränsen för mina överrörliga talanger!

Mina revben verkar läka i rasande fart, och jag börjar nästan undra om jag verkligen är så benskör som det sas tidigare. Numera känner jag knappt av skadan längre och jag har till och med börjat sova hyfsat igen. I början var jag orolig för att jag skulle få betydligt större problem än jag faktiskt har i dagsläget, så det känns verkligen toppen att läkningen går så bra!

När Vattenfestivalen pågick under 90-talet tyckte jag att det var en riktigt rolig tillställning, verkligen extra allt! Därför är det jättekul att Kulturfestivalen har axlat den rollen och bjuder på massor av olika jippon och aktiviteter, inte minst för ungdomar.

Glad i hågen mötte jag upp Patric på Norrbron i fredags för att spana in maten på Kulturfestivalen och bestämma vilken lunch vi skulle slå till på bland alla foodtrucks. Men innan jag begav mig dit åkte läppstiftet på, lite festivalfin måste man ju vara!

Det fanns massor av trevliga rätter att välja mellan, men till slut föll mitt val på en ramslökskorv, medan Patric satsade på en annan hantverkskorv. Det hela svalde vi ner med varsin kall mellanöl, en riktigt trevlig festival-lunch!

På kvällen kom Sofie, Corinne och Simon över på middag. Det är Sofies första arbetsvecka på det nya jobbet, och hon kommer inte bara att arbeta som lågstadielärare, utan också undervisa i engelska på mellanstadiet i årskurs 4–6. Jag vet att hon kommer att fixa det här galant, hon är som klippt och skuren för jobbet!

I lördags tog jag, Patric och Chelsie en promenad och tittade på Nytorgsfesten på Södermalm. Jag som tyckte att det hände mycket på Kulturfestivalen höll nästan på att baxna när vi närmade oss Nytorget. Jösses, vad stort det var! Det kryllade av loppisar, smyckesförsäljare och foodtrucks med massor av otroligt spännande mat. Det fanns till och med ett spåtält där en kvinna satt och läste i händerna. Det var verkligen full fart runt hela Nytorget!

Sent på kvällen sprang Patric och Corinne midnattsloppet.

Själv mötte jag och Chelsie upp de här tjejerna, som hade hittat ett bord på Honey-Honey på Folkungagatan. Där kunde vi slå oss ner och följa Midnattsloppet från första parkett.

När det var dags för Patric att springa förbi kastade vi oss ut på gatan för att filma det hela. Tyvärr lyckades jag inte se honom med mina egna ögon, men jag fick åtminstone med honom på film, alltid något!

När jag och Chelsie sedan skulle ta oss tillbaka in på puben igen tog dörrvakten ett stadigt tag i min axel. När jag vände mig om tittade hon på mig och sa: ”Oj, du såg så ung ut!”

Alltså, man tackar! Det var ju inte direkt igår jag blev leggad, så den karamellen tänker jag suga på länge.

Chelsie kunde förstås inte sluta skratta bakom mig, vilken upplevelse! Jag tror minsann att Honey-Honey har seglat upp som mitt nya favoritställe, om inte annat för att jag tydligen fortfarande ser ut som någon som behöver visa leg. Hahaha!

Patric och Corinne fick riktigt bra tider, båda sprang på ungefär en timme. Simon var tyvärr skadad och fick därför hoppa över loppet, men nya friska tag nästa år! Själv har jag redan bestämt mig för vad jag ska göra nästa år: jag kommer att sitta spikad på Honey-Honey och heja på, bästa puben i stan numera, enligt mig!

Nu blir det en riktig bildkavalkad med bilder från hela sommaren! Först ut är när Sofie tog sin examen. Vi två brast ut i ett hysteriskt skratt som verkligen aldrig verkade ta slut. 😂 Vilken härlig start på sommaren!

Jag avslutar med en bild på Maarit, som fyllde år i veckan. På den första bilden skrattar jag och Sofie hysteriskt, och det gjorde jag även på den sista bilden även om det tyvärr inte syns. Där skrattade jag också så att tårarna rann.

Jag skulle nämligen bara titta på Maarits Tinder och råkade, helt oavsiktligt, svepa hejvilt bland profilerna. Maarit höll på att dö och jag kunde inte sluta skratta. 😂

Numera får jag tydligen inte ens titta åt hennes mobil. Hon satt med den i ett järngrepp hela lunchen, som om hennes Tinderliv hängde på det, för att försäkra sig om att jag inte skulle råka pilla på den igen. 😂

I dag är det 30 år sedan pappa dog. Det är en lång tid, men ändå känns det på något sätt som om det var i går. Efter alla dessa år saknar jag fortfarande både honom och mamma väldigt mycket.

Jag saknar pappas humor, värme och omtanke. Minnena av både honom och mamma finns fortfarande kvar och känns på många sätt klara, men samtidigt har de sakta bleknat med åren. Det är en märklig känsla, att minnas så mycket och ändå känna att vissa detaljer börjar försvinna. Men känslan av kärlek och saknad finns kvar, precis som alltid.

Haha, han tog alla tillfällen att skoja.

Det sista året i pappas liv var inte lika muntert. Han tynade långsamt och smärtsamt bort. Det sista halvåret frös han konstant och svepte in sig i ulltröjor och en filt med värmeslingor, trots att det var vår och sedan en varm sommar.

Nio månader innan han dog konstaterade läkaren att han behövde genomgå en kranskärlsoperation. Efter operationen återhämtade han sig aldrig riktigt. Både läkaren och vi trodde att han skulle bli bättre efteråt, men så blev det inte. Vad vi inte visste då var att han hade testikelcancer. Först en månad innan han dog förstod vi att det handlade om cancer, och efteråt fick vi veta att det var testikelcancer.

Två år senare dog även min mamma, i lungcancer. Där visste vi redan från början orsaken till sjukdomen. Hon började röka redan som elvaåring och dog, 73 år gammal, av spridd lungcancer.

Pappa blev 71 år. Mamma blev 73. Det känns fortfarande sorgligt att tänka på hur deras sista år tillsammans blev.

Fuck cancer!

Det har varit en jättebra sommar, både med trevliga utflykter, härliga dagar på landet och, inte minst, bra väder. Tyvärr blev jag tvungen att ställa in några inplanerade kompisbesök på landet som skulle ha varit precis dagarna efter att jag krossade bröstkorgen. Jag kände helt enkelt att jag inte riktigt orkade ta emot besök just då.

Eftersom Patric har arbetat hela sommaren och dessutom behövt jobba en del inne i stan, så har jag fått följa med hem när han åkt in. Egentligen hade jag allra helst velat vara kvar på landet, men med mina begränsningar på grund av bröstkorgen har jag snällt fått följa med tillbaka till stan.

Därför var det extra skönt att barnen kunde komma ut till landet förra veckan och hjälpa mig med alla sysslor. Jag försöker fortfarande att ta det försiktigt och låta kroppen få den tid den behöver. Sömnen är fortfarande lite si och så, men förhoppningsvis blir även den bättre allt eftersom kroppen läker.

I helgen åkte vi över till ”Kräft-Rolf i Köping” och köpte 3 kilo Hjälmarekräftor av honom. Det var dags för årets lilla kräftskiva, en tradition som jag och Patric har hållit fast vid ända sedan långt innan barnen var födda.

Jag gjorde några små västerbottenpajer som jag toppade med löjrom, rödlök och smetana, och Patric gjorde en jättegod aioli som passade perfekt till kräftorna. Som vanligt blev det förstås nubbesånger också, för en kräftskiva utan sång känns ju nästan som en halv kräftskiva.

Till vår stora förvåning såg vi grannens nyfikna nuna sticka upp ur ett av snåren vid tomtgränsen. Vi får väl anta att nubbesången hade väckt hans intresse! 😄

För min del har det inte blivit så mycket gjort med mina egna projekt i sommar. Jag har till exempel fortfarande inte lyckats få bort all färg från bordet jag köpte på en second hand affär i våras. Men det får ta sin tid, bordet är vackert och passar verkligen perfekt på altanen.

I går var vi på bio och såg Odyssey. Den var hela tre timmar lång, men så bra att tiden faktiskt flög förbi. Däremot var den stundtals riktigt läskig! Jag fick blunda och knipa ihop ögonen vid flera tillfällen. Hade jag suttit hemma i soffan hade jag nog även hållit för öronen, men det känns ju lite svårt att göra på en biograf. 😂

Jag kan verkligen rekommendera filmen, spännande, storslagen och definitivt värd att se på bio!

Det har varit den bästa veckan på länge. Alla barn utom Sofie har varit med mig på landet. Patric har arbetat under veckan men kom i torsdags. Det känns nästan som om tiden har stått stilla under de här dagarna, samtidigt som vi hunnit med så otroligt mycket. Det har varit fullt av liv och jag har verkligen njutit av varje stund med dem. Det har känt så fint att få ha barnen så nära och att umgås utan stress och bara vara tillsammans.

Nu har alla åkt iväg och lugnet har återigen lagt sig över landet. Det känns nästan lite tomt och väldigt tyst i stugan efter allt liv och stoj. Men samtidigt finns den sköna känsla kvar efter en toppenvecka tillsammans.

Vi har badat nästan varje dag och njutit av många goda, vegetariska middagar tillsammans. En av dagarna lagade Corinne en jättehärlig rätt med bland annat aubergine, enkel, smakrik och verkligen supergod. Det är kul att få upptäcka nya goda rätter tillsammans.

En sak som jag älskar med landet är närheten till vattnet. Doften, känslan och ljuset, solen som glittrar och får hela vattenytan att skimra. Ibland speglar sig till och med fantastiska regnbågar i vattnet och skapar de mest magiska vyerna.

Det finns så många sätt att njuta av vattnet, åka båt, bada, fiska eller bara sitta och titta ut över det. Jag älskar att se hur himlen speglar sig i vattenytan och hur färgerna förändras med ljuset och vädret. Det är väldigt speciellt med att ha allt detta precis utanför dörren, det är verkligen magiskt.

Jag tycker fortfarande att det känns konstigt att tänka på att jag inte ska tillbaka till jobbet i höst. Det är en nästan svindlande känsla som dyker upp lite då och då. Efter så många år med arbete som en självklar del av vardagen är det svårt att riktigt ta in att den tiden är över. Men så småningom vänjer jag mig nog vid tanken och vid mitt nya liv.

Jag har också kontaktat min fysioterapeut och ska träffa honom i slutet av augusti. Jag vill att han visar mig hur jag på bästa sätt kan träna trots mina brutna revben och vad jag kan göra utan att belasta kroppen för mycket. Det känns väldigt viktigt att komma igång med träningen igen. Jag längtar efter att få känna mig starkare och kunna använda kroppen mer som vanligt

I morgon åker vi tillbaka till stan. Det blir också dags att ta ner hängmattan efter en lång och härlig sommar tillsammans. Det känns faktiskt lite vemodigt. Hängmattan har blivit en symbol för alla lata stunder, samtal och dagar på landet, och det är alltid lite sorgligt när sommaren börjar gå mot sitt slut. Men än är den inte över, och jag hoppas att vi får många fina dagar kvar att njuta av.

Nu är valrörelse i gång och som vanligt visar SD vilket typ av politik de står för. Att Jomshof väljer att lyfta fram Vidkun Quislings namn är ett tydligt exempel på att spä på polarisering och splittring. Hat, hot, trollfabriker och budskap med kopplingar till vit makt får allt för stort utrymme och samtidigt lyser demokrati, respekt och solidaritet med sin frånvaro. Vi behöver bygga broar mellan människor, inte riva ner dem.

I morse styrde vi kosan mot Arboga, där det just nu pågår medeltidsdagar med marknadsstånd, tornerspel och gycklare. Där mötte vi upp Chelsie, som hade tagit tåget dit. Tillsammans gav vi oss ut för att uppleva medeltidsstämningen och den var verkligen påtaglig. De flesta hade klätt upp sig i tidsenliga dräkter, vilket bidrog till en mer genuin känsla och gjorde besöket extra roligt.

Jag och barnen var rörande överens om att honungsståndet var marknadens absoluta höjdpunkt. Vi smakade oss igenom nästan hela sortimentet, men jag hade egentligen bestämt mig redan från början, det skulle bli hallonhonungen. Den var helt oemotståndlig. Barnen blev också förtjusta och passade också på att köpa varsin burk av den ljuvliga honungen.

Säljaren berättade att hallonhonung blir till när honungsbin samlar nektar från hallonblommor på hyggen, i skogar eller från odlingar. Bina bearbetar nektarn, torkar den med sina vingar och lagrar den i vaxkammare. Biodlaren slungar sedan ur honungen innan andra blommor börjar blomma för att endast få det som polinerat på hallonbuskar, därav den distinkta smaken av hallon.

Vi hann knappt innanför marknadsområdet innan André blev sugen på något att äta. Han föll för ett viltkött i bröd med lingonsylt. Vi andra var lite mer tveksamma, det såg inte särskilt lockande ut, så vi avstod. Det visade sig vara ett klokt beslut. Enligt André var köttet segt och brödet torrt, så det blev ingen succé.

I stället strosade vi vidare genom marknaden tills vi hittade ett mysigt kafé, där vi slog oss ner och åt riktigt goda smörgåsar. Det visade sig vara ett betydligt bättre val.

Innan vi åkte hem stannade vi till i Kungsör för att handla mat och göra ett besök på deras second hand-butik. Där gjorde Chelsie dagens fynd, en fullt fungerande symaskin. Hon blev så glad över sitt nya tillskott, för nu väntar många syprojekt framöver. Vi andra hade inte samma tur, även om André faktiskt hittade två små terrakottakrukor som han tänker plantera kryddväxter i. Det blev kanske inga stora fynd för oss andra, men vi åkte därifrån nöjda ändå.

I söndags kom André och Corinne ut till landet. Båda har semester och ska hålla mig sällskap under veckan. Patric åkte tillbaka till stan för att arbeta, men kommer ut igen på torsdag.

Corinne har ett stort intresse för aktier och fonder och är dessutom riktigt duktig på det. Nu har hon tagit sig an Andrés aktieportfölj och hjälpt honom att få ordning på den. Jag blir både imponerad och stolt över att se hur de tänker på sin framtid. Ett måste redan i deras ålder är faktiskt att börja pensionsspara, och det känns klokt att de tar tag i det redan nu.

På kvällarna har vi suttit länge och pratat om allt mellan himmel och jord, inte minst om livet. Jag älskar att lyssna på deras tankar, funderingar och drömmar. Det är bland det finaste jag vet.

Vi har ätit gott, spelat många omgångar kort och framför allt bara haft det riktigt mysigt tillsammans. Att få sitta på altanen i skenet från levande ljus, omgiven av kvällens stillhet och med mina tvillingar vid min sida, fyller mitt hjärta med en stor tacksamhet.

Corinne lyckades övertala André att följa med ut på en löprunda på fem kilometer. Han hade inte sprungit på väldigt länge, men tog sig ändå hela vägen runt. Jag blev verkligen imponerad, så himla bra gjort!

Själv har jag fått sällskap av barnen på mina promenader, och det betyder mycket för mig. Jag märker också att det går bättre för varje dag. För bara en kort tid sedan kunde jag varken gå särskilt långt eller i något högre tempo eftersom smärtan i bröstkorgen efter den krossade bröstbensskadan var så intensiv. Varje djupare andetag kunde kännas som om någon stack knivar i bröstet. Tack och lov har det blivit mycket bättre, och jag känner att kroppen sakta men säkert är på väg åt rätt håll. Det känns hoppfullt.

Patric skickade den här bilden på en glad Chelsie och alla Västeråsgurkor som han har lagt in hemma. Det lär bli trångt i kylskåpet framöver, men å andra sidan kan man väl knappast få för många inlagda gurkor.

Ordet korruption och mutor känns numera som en närmast (o)naturlig del av det som pågår i världen. Det gäller allt från den så kallade ”fria världens” ledare till självaste FIFA-bossen. Gianni Infantino vill nu, enligt uppgifter, sälja ut 20 procent av VM till privata investerare, samtidigt som han säkrar sitt eget grepp om makten. Det börjar nästan kännas som att vi har att göra med en lillTrump i fotbollsvärlden, den stora frågan är om Europa kommer att hålla emot!

Det går över förväntan med mina krossade revben. Patric påpekade att jag hade tonat ner skadan en aning när jag skrev i bloggen att jag fått sprickor i bröstbenet. I själva verket har mittbröstbenet gått helt av och krossats i flera mindre bitar. Vissa sprickor är både breda och tydligt synliga, och den nedre delen av benet har dessutom förskjutits en aning bakåt mot ryggen.

Jag har haft fruktansvärt ont, men som tur är börjar smärtan sakta men säkert klinga av. Nätterna är fortfarande extra jobbiga eftersom jag hela tiden måste sova på rygg och med högt huvudläge. Det gör att sömnen blir dålig, och därför är jag trött om dagarna och orkar inte göra särskilt mycket.

Det kommer förmodligen att ta lång tid innan allt läkt ordentligt, och benskörheten gör förstås inte läkningen snabbare. Nu gäller det bara att ha tålamod framöver.

Den här pinnen fick vi av Corinne och Simon. Det är en väderpinne (även kallad fäbodbarometer). Det är gjord av en enkel grankvist som visar det aktuella vädret genom att peka uppåt vid torrt väder och nedåt vid fuktigt väder.

Både jag och Patric följer väderpinnens rörelse med stor spänning.

Eftersom jag varken får lyfta något tungt eller anstränga mig särskilt mycket kunde jag inte stanna kvar ensam på landet, utan följde med hem när Patric skulle arbeta. Men det har verkligen inte gått någon nöd på mig.

I går åt vi middag på Bistro Sud, där jag njöt av en jättegod torsk serverad med räkor och brynt smör. Till efterrätt blev det färska jordgubbar med fläderlikör och vaniljglass, en bra avslutning på en god middag.

I dag kände jag att jag behövde röra på mig efter en jobbig natt och gav mig därför ut på en promenad. Chelsie var på Sats, men när hon tränat klart mötte hon upp mig. Vi strosade runt i våra kvarter en stund, och efter ett tag började magen knorra. Då bestämde vi oss för att äta lunch tillsammans och gick till vårt favoritställe, Greasy Spoon.

Vi beställde varsin Virgin Mary. Jag valde en Eggs Benedict, medan Chelsie tog en Avocado Benedict. Hennes aptit verkade aldrig sina, så vi delade, motvilligt från min sida, även på ett bananbröd.

När vi är i hemma i stan bjuder vi alla barn på onsdagsoppa. I dag kunde André och Felix komma, medan de andra hade annat inplanerat. På menyn stod en kall och uppfriskande gazpacho, följd av en klubbsandwich, det var inte dumt alls!

I morgon åker vi tillbaka till landet. Enligt väderprognosen väntar hela 30 grader, även om det ser ut att bli lite svalare dagarna därefter. Det ska bli riktigt skönt att komma ut till landet igen och njuta av lugnet.