Livet i olika faser!

När barnen var små tänkte jag ofta att jag måste passa på att njuta av småbarnslivet och verkligen vara i stunden. Så här i efterhand tycker jag nog att jag lyckades ganska bra med det. Med fyra barn tätt i ålder strävade jag alltid efter att göra mitt bästa, att ge dem kärlek och låta var och en få utrymme att utvecklas i sin egen takt.

Jag kan också se hur min egen barndom har präglat mitt sätt att vara förälder. Min pappa var min stora idol. Han visste vad alla mina kompisar hette, vilket kanske kan låta självklart i dag, men de flesta av mina vänners pappor visste inte ens vad deras barns kompisar hette. Jag och pappa kunde prata om livet, och jag vågade öppna mig för honom. Han ställde frågor, lyssnade och uppmuntrade mig att berätta om det som hände i mitt liv. Det fick mig att känna mig sedd, viktig och älskad.

Just de egenskaperna har jag försökt bära med mig i mina egna barns uppväxt. Jag har velat att de ska känna sig sedda för dem de är, som unika individer och att de aldrig ska behöva tvivla på hur älskade de är. Kärlek är det enda man aldrig kan ge för mycket av.

När jag själv växte upp präglades samhället av ett helt annat synsätt. Barn skulle finnas, men inte synas. Man skulle visa de vuxna respekt, hålla upp dörrar för dem och absolut inte ta alltför mycket plats.

Redan som liten kände jag att jag hade haft tur med mina föräldrar. De var äldre när de fick mig, men samtidigt så ungdomliga och moderna i sitt sätt att leva. På den tiden var det fortfarande vanligt att mannen var familjens försörjare, medan kvinnan tog det största ansvaret för hemmet och barnens uppfostran. Så såg det aldrig ut i min familj.

Båda mina föräldrar arbetade och delade lika på vardagens sysslor. Min pappa var, trots att han var en av de äldre papporna i min bekantskapskrets, en ovanligt modern man. Han tog lika stort ansvar för hemmet, som för matlagningen, även om mamma var den som verkligen hade talang i köket.

Samtidigt lärde de mig vikten av respekt, hänsyn och ansvar. Men de lärde mig också något minst lika viktigt, att mina tankar och känslor hade ett värde. Jag blev lyssnad på, bekräftad och älskad precis som jag var. Tidigt i livet förstod jag att det fanns något väldigt fint i deras sätt att uppfostra mig, och först som vuxen har jag nog fullt ut insett vilken trygg grund de gav mig.

Nu är mina barn vuxna och lever sina egna liv, och jag har blivit åskådaren som sitter på parkbänken bredvid. I det tysta gläds jag åt deras framgångar och lycka, men jag känner också den där iskalla klumpen i magen när de inte mår bra eller drabbas av motgångar. Att vara förälder är ett livslångt uppdrag, i med- och motgång, i glädje och sorg, oavsett hur gamla barnen blir.

Jag är tacksam över att jag har valt att omfamna livet och att jag är en ganska bra livsnjutare. Precis som alla andra drabbas jag förstås av motgångar, och livet är inte alla gånger en dans på rosor. Men en sak har jag lärt mig genom åren: vi kan inte alltid välja vad som händer oss, men vi kan ofta välja hur vi förhåller oss till det.

Om glaset är halvtomt eller halvfullt? Jag väljer att se det som halvfullt.