I veckan var det återigen dags för en lunchdate på en trevlig restaurang i stan med mina vänner. Vi har gjort det till en liten tradition att försöka ses ungefär en gång i månaden, och det är verkligen något jag ser fram emot. Vi pratar om allt mellan himmel och jord, och för övrigt har vi aldrig bråttom därifrån. De här träffarna påminner mig om hur viktigt det är att ta sig tid för sina vänner och bara umgås en stund. Numera kan det dessutom ske mitt på dagen, helt utan stress och jäkt.

När solen tittar fram och värmer ordentligt kan man ju inte låta bli att sitta på en uteservering och njuta av det fina vädret.

I torsdags morse hoppade jag på tåget mot Köping, där Patric mötte upp mig med bilen. Han hade redan åkt ut till landet dagen innan för att invänta vår nya brygga, som såklart inte dök upp då som planerat, utan först på torsdagseftermiddagen. Lite typiskt ändå.

Det bästa med bryggan är att den är relativt lätt, så jag och Patric kunde enkelt köra ner bryggdelarna till kajen med en skottkärra. Därefter vadade Patric ut i vattnet och monterade ihop den, det gick lätt som en plätt.

“Gula faran”, vår gamla båt som vi tog över från de tidigare ägarna, är i så dåligt skick att den får gå till återvinningen.

Vi behövde därför en liten roddbåt för att kunna ta oss an all vassbekämpning. Efter en titt på Blocket fick vi syn på den minsta båt jag någonsin sett, kort därefter åkte vi till Västerås och köpte den.

Den går under det passande namnet La Petit, till och med årorna är minimala och jättegulliga.

Förhoppningsvis kan vi sjösätta vår Silver Hawk redan nästa vecka. Jag är faktiskt lite glad över att den har några år på nacken, eftersom den lär få det tufft vid bryggan. Stora fartyg passerar regelbundet och sätter vattnet i rörelse, vilket gör att båten ibland kan komma så lågt att den snuddar vid botten. Samtidigt känns det tryggt att den inte är helt ny och har en aluminium skrov, vi behöver inte vara riktigt lika försiktiga med den då.

Alla mina tjejer kom ut till landet på skärtorsdagen. André arbetade hela helgen så han blev kvar i stan.

Jag kan knappt minnas att påskvädret någonsin varit så här dåligt. Det har varit kallt och när vi vaknade på påskaftons morgon var det nästan snöstorm. Påskharen däremot lät sig inte hindras, utan kläckte ett par påskägg ute på tomten på riktigt kluriga ställen även i år.

På förmiddagen målade vi ägg och fortsatte sedan med lekar. Den här gången övervägde vi att vara inomhus, men vädret klarnade upp något, så vi höll oss till de planerade utomhuslekarna, om än med kortare springsträckor eftersom det var så slaskigt och halt.

Årets påskbuffé blev mycket lyckad, med ett stort utbud av godsaker att välja mellan.

Jag gjorde bland annat en smörgåstårta med varmrökt laxröra och toppade det med löjrom, lax och räkor.

En rätt som uppskattades särskilt mycket var smörstekt kavring med en klick västerbottenkräm, toppad med matjesill och rödlök, och avslutad med lite brynt smör. Det blev verkligen en ny favorit.

En annan stor favorit är ägg med parmasanräkor, gudomligt gott!

Mina fina tjejer!

Vi har haft fantastiskt fina kvällar med spel, bastubad, härliga samtal och gott bubbel. En solklar femma av fem.

Barnen åkte hem i dag, men jag och Patric blir kvar till i morgon. Innan de åkte lovade jag, särskilt de två riktiga gottegrisarna, att inte köpa så mycket godis till nästa påsk. Jag ska inte kommentera exakt hur mycket dessa unga damer lyckades stoppa i sig, men låt oss säga att det var en ansenlig mängd…

Stugan känns väldigt tom nu när de har åkt, men den här helgen kommer jag att bära med mig länge. Jag har världens bästa barn.

.

Har man gått i pension, ja, då har man! Och det måste förstås firas med en riktig pensionärsfest. Att många av gästerna knappt hade fyllt 30 var kanske inte så konstigt, med fyra barn i åldrarna 20 till 26, deras respektive och en och annan “kusin” som också gärna ville vara med och fira pensionären. Självklart var även mina gamla, goda vänner på plats.

Här sitter jag, 21 år gammal, med en öl i handen i San Francisco, helt ovetande om hur mitt liv skulle gestalta sig fyrtio år senare. Det är en märklig och nästan svindlande känsla att tänka på hur livets revy har passerat, och så här i efterhand måste jag ändå säga att det blev riktigt bra, över förväntan faktiskt. I lördags firade jag denna milstolpe, om än något tidigare än jag hade tänkt mig.

Trot eller ej men kronan satt som limmad på huvudet hela kvällen.

Tidigare under dagen, innan festen hade börjat, åkte vi till Stockholms universitet för att heja på Patric och Corinne när de sprang Premiärmilen.

Medan de sprang tog vi andra en fika…inomhus, eftersom vädret var en aning ruggigt!

Båda två sprang milen på runt en timme, riktigt imponerande gjort!

Äntligen är sommartiden här, som jag har längtat! Jag älskar ljuset och den där spirande känslan av allt som vaknar till liv. Knoppar brister på träden, och björnarna kikar försiktigt ut ur sina iden med sina nyfödda ungar. Och så alla dessa uteserveringar, fyllda av glada människor, det är verkligen som ett hopp om livet.

Jag blir så glad av goda nyheter, och idag kom en sådan från Sofie. Hon har fått ett lärarvikariat! Även om det inte är en fast tjänst känns det som en fantastisk möjlighet, hon får prova på läraryrket i praktiken och samla värdefull erfarenhet. Under tiden kommer hon att fortsätta plugga klart sin lärarexamen för årskurs 4–6, vilket hon blir klar med i slutet av maj. Stort grattis Sofie!

För att fira detta möttes jag och den blivande läraren i fråga på stan och tog en gofika.

Jag och Patric har varit på en biodate, vi såg Hamnet på Victoria på Götgatan. Det känns verkligen lyxigt att ha en så fin biograf i sin närhet. Filmen hade verkligen allt, den var både sorglig, fin och otroligt vacker på samma gång. Båda två tyckte mycket om filmen och för min del var inte ett öga torrt.

Förra helgen åkte presenningen av utemöblerna på landet. Kanske lite väl tidigt egentligen, mars kan ju fortfarande bjuda på både frost och snö, men jag kunde inte låta bli.

I söndags var vi på födelsedagskalas. Min vän och hennes dotter fyllde år, och det blev en mycket trevlig tillställning med många härliga gäster. De bjöd på snittar och bubbel, följt av middag och fantastiskt goda tårtor.

Den här veckan är det dags för en ordentlig vårstädning. Nu när solen gassar rakt in i lägenheten syns varenda litet dammkorn… tydligt. Tyvärr står byggnadsställningarna fortfarande kvar runt huset, så det är ingen idé att putsa fönstren ännu.

Tulpanerna sjöng på sista versen, men jag tyckte ändå att de bildade ett vackert stilleben. Samtidigt ser jag hur allt fler vårblommor börjar titta fram, och just det, om något, är ett löfte om våren.

När André och Corinne bodde i Uppsala träffade jag dem oftare än jag gör nu när de bor i Stockholm. Det ville vi ändra på, så vi bestämde att de som vill och kan kommer hem till oss på onsdagar för att äta middag, en dag som alla barn var överens om passade bäst. Igår var dock bara halva gänget på plats; resten var upptagna med jobb.

Vi bjöd på jordärtskocksoppa med parmasanchips, tillsammans med bröd från Åsö bageri och hummus. Jag ser verkligen fram emot våra gemensamma familjemiddagar. Att ha mina barn nära ger mig en sådan energiboost och glädje, jag känner mig verkligen lyckligt lottad.

I veckan var det dags för detta…

För ett tag sedan bokade jag och Kicki biljetter till China Teatern för att se Joyride, vi satt så nära scenen att jag övervägde att be om autograf i pausen. Musikaldrottningen tyckte dock inte att föreställningen riktigt levde upp till förväntningarna, medan jag, som inte går på musikal särskilt ofta, tyckte att den var både underhållande och bra.

I morse packade vi bilen och styrde mot landet, med oss hade vi vår nyinköpta kolgrill. Den här gången bestämde vi oss för att skippa den amerikanska Webergrillen. I stället föll valet på en kanadensisk Napoleongrill. Den här modellen är något mindre än den vi haft tidigare, vilket passar bra eftersom vi redan har en stor gasolgrill att ta fram när vi blir fler. I kväll är det dags att inviga den, det blir röding, mandelpotatis toppad med parmesanräkor och ett nytt österrikiskt rieslingvin till.

Patric har också monterat de nya sätena i båten, och det blev verkligen toppenbra. Själv har jag lyckats få bort alla Sjöräddningssällskapets dekaler med hjälp av en varmluftspistol, det gick lätt som en plätt. Nu återstår bara att få bort klistret, och den huvudvärken får jag fundera vidare på.

Det blev två nya båtsäten inköpta på Erlandssons Brygga i Solna. De som sitter i båten nu är helt omöjliga att få fräscha. Redan från början förstod vi att de troligtvis behövde bytas, så nu slog vi till på ett par nya, de är både snygga och bekväma.

Ett annat problem med båten är att den tidigare ägaren verkar ha haft en särskild förkärlek till Sjöräddningssällskapets klistermärken. Och gissa om han har gått bananas med dem? De sitter… överallt. Några av dem har tyvärr klarat väder och vind lite för bra. De är visserligen blekta, men sitter stenhårt kvar. Andra har bara kvar halva klistermärket, medan resten består av torkat klister, som också sitter stenhårt.

Jag vill ha bort varendaste en av dem. Jag har googlat och sett att man kan ta fram hårfönen, eller i mitt fall varmluftspistolen, tillsammans med en gummiskrapa och försöka få bort resterna. Jag hoppas på lite varmare temperaturer till helgen så att jag kan kavla upp ärmarna och sätta igång och börja skrapa.

Alla ställer sig frågan: hade Trump ens kunnat peka ut Hormuzsundet på en världskarta före kriget i Iran? Och om han hade kunnat det, vågade någon i hans närhet lyfta den uppenbara risken att sundet skulle kunna stängas, och vilka konsekvenser det i så fall skulle få?

Mycket tyder på att utvecklingen kom som en blixt från klar himmel, åtminstone i Trumps egen verklighetsbild. Samtidigt vädjade han om stöd från en rad europeiska och asiatiska länder, länder som varken hade informerats om hans krigsplaner eller sannolikt skulle ha ställt sig bakom dem. Kort därefter tog han avstånd från samma idé och förklarade att han INTE längre vill ha stöd från Nato. I stället har han öppnat för att USA kanske inte ens ska vara kvar i alliansen. Sammantaget framstår agerandet som både motsägelsefullt och djupt oansvarigt. Vilken patetisk rackare han är!

Jag och Chelsie fortsätter kämpar på. Vi är på Sats minst tre gånger i veckan, och då blir det alltid ett långt morgonpass. Det passar min pensionärslivstil bättre, när jag arbetade var jag alltid tvungen att anpassa dagar och tider efter när jag skulle börja jobba, men det slipper jag nu.
Numera hinner jag starta morgonen i lugn och ro med en kopp kaffe och läsa tidningen. Efter det brukar jag vara redo att kasta mig upp på motionscykeln.

Utöver gymmet blir det också många långpromenader, tidigare var det helt omöjligt på grund av höften, men den har blivit bättre och det tror jag beror på att jag tränar och att jag slipper utsätta höften allt för mycket på grund av arbete. Ibland går jag själv, andra gånger följer Sofie eller Chelsie med, jag tycker att det är trevligt med sällskap.
Jag och Sofie har dessutom börjat planera våra vårpromenader framöver. Särskilt vid fint väder har vi bestämt oss för att ta med en lunchsmörgås och en termos med varmt kaffe och ge oss iväg till något trevligt utflyktsmål, alltså jag längtar!

Det var skönt att komma ut på landet, även om vädret har varit lite si och så med. När vädergudarna inte är med oss har det varit avslappnande att sitta på laven i bastun och kasta vatten på stenarna och titta in i elden och bara njuta.

I veckan ska jag och Patric åka till Erlandssons brygga för att titta på båttillbehör. Vi behöver köpa en del utrustning, och det pirrar verkligen i kroppen nu när sjösättningen börjar närma sig. Men först ska vi ordna några kosmetiska detaljer som behöver fixas på båten, men efter det kommer den att vara redo.

Det känns bra att hålla fast vid ljusa tankar och en längtan mot framtiden, även när världsläget känns mörkt och dystert. För våra barns skull, och för de ännu ofödda som en dag ska ta över efter oss, behöver vi bevara vår framtidstro och optimism. Tillsammans kan vi göra skillnad.

För ett tag sedan köpte jag ett tovningsset med både ull, nålar och en dyna.

Det var länge sedan jag tovade, men jag kände att det var dags att ta upp det igen. Jag är fortfarande lite ringrostig eftersom det var ett tag sedan sist, men det var verkligen roligt att komma igång igen.

Jag kom på mig själv med att sakna allt pyssel jag gjorde på jobbet, och då passade det bra att börja tova igen. Jag började med torrtovning i en form, och nästa steg blir att prova blöttovning.

Det känns helt fantastiskt att våren börjar kännas på riktigt. Temperaturerna smyger sakta uppåt, det kvittrar i buskarna och i veckan fick jag syn på årets första snödroppe. Som om inte det vore nog, igår åt jag dessutom årets första glass. Små saker kanske, men tillsammans är de tydliga tecken på att vintern håller på att släppa taget och att en ny säsong är på väg. Så härligt!

Tanken var att vi skulle ägna helgen på landet åt att klyva ved. Arboristen som skulle komma i veckan fick dock förhinder och kan inte komma förrän om två veckor. Det ställde till det för oss eftersom vi redan hade andra planer den helgen. Nu blir vi därför tvungna att avboka festligheterna, eftersom träden inte bör ligga kvar på marken någon längre tid på grund av risken för röta.

I stället för att klyva ved har Patric börjat fixa med pergolan. Han har rivit ner hela taket och höjt lutningen eftersom vi ska lägga ett kanaltak. Det kommer att bli så bra när det är klart. Jag längtar tills det är dags att börja laga mat på vedspisen, tända grillen och sitta där med ett glas gott vin. Att känna doften av något som ligger på grillen och bara njuta av stunden, så mysigt.

I morse knallade jag ner till min gamla skola för ett sista ärende, att sätta punkt. Jag träffade min chef, vi hade ett fint och bra samtal och jag lämnade över nycklarna och tjänstekortet. En enkel handling, men med en tyngd som kändes i hela kroppen. Sedan kom det svåraste. Att säga hej då till kollegorna. Till alla barn. Jag är ändå tacksam över att jag gjorde allt i samma veva, ett rent och tydligt avslut utan att dra ut på det. Ingen visste att jag inte skulle komma tillbaka, och för många blev det en överraskning. Kanske var det just därför det kändes så starkt. Inget utdraget farväl, inget ”vi ses snart igen” som hänger kvar i luften. När jag hade städat ur skrivbordet, packat ner mina personliga saker och klev ut genom dörren för sista gången stannade världen nästan upp en sekund. På gatan möttes jag av en märklig blandning av sorg och glädje. Jag slutade på topp och jag trivdes in i det sista. Det är jag så innerligt glad för. Samtidigt infann sig en påtaglig lättnad. Lättnaden över att inte längre gå till jobbet med smärta i kroppen och känna att jag inte kan göra mitt arbete så som jag vill och vet att jag kan. Det är en tudelad känsla, att sörja att ett helt arbetsliv är över och samtidigt känna i hjärtat att beslutet är helt rätt.

Nu är ett kapitel avslutat och mitt i allt det vemodiga spirar också något annat, en förväntansfull känsla över det som nu väntar.

Han skapar fredsråd med Gud vet vem och skriver ett brev till Norges statsminister där han meddelar att han inte längre känner något ansvar att enbart verka för fred. Anledningen? Att han inte tilldelades Nobels fredspris. Ett pris han senare glatt tog emot, av självaste Nobelpristagaren, å, för att inte vara sämre, passade även fotbollsgurun på att dela ut sin alldeles egna fredsbuckla.

Fredens man visar upp musklerna genom att hämta upp Maduro under en flygräd och stoppa Venezuelas oljepengar rakt ner i egen ficka. Ja, varför inte? Det är ju den starkes rätt och allt det där, för fredens man nöjer sig inte bara med tullintäkter som de amerikanska företagen står för, han vill ha mer, alltid mer. Med girig blick sneglar den blodtörstige nu mot Grönland. ”Jag vill ha, jag vill ha”, gnäller han, medan ingen ännu vet vad Daddyboy egentligen har erbjudit i utbyte. Tillsammans med sin kubanska kompanjon ser Fredens man till att svälta ut kubanerna så att USA ”vänskapligt” kan ta över Kuba. ”Jag tar vad jag vill ha”, gläfser han slugt.

Sedan låter han sig lätt övertalas av ledaren, som han sist pratade med, från ett stjärnland att gå med på att smida medan krigsjärnet ännu är varmt att få bort präststyret. Hans krigshandlingar är så svårtydda att man lika gärna kan försöka läsa dem i stjärnorna, men från början så mumlade fredens man något om att USA måste förhindra Iran att skaffa kärnvapen, men hallå, det bombades väl sönder i ett kort och mycket lyckat anfall i somras? Ännu en krigsanledningen dyker smygande upp; Jo, det är för att rädda USA från att bli anfallna? Va, var kom den upphittade fantasin ifrån? Det sista argumentet verkar nu krigssheriffen dementera, det är alltså inte så att USA ska rädda Irans befolkning! Fast om de skulle göra det måste folket faktiskt själva ta saken i egna händer, annars fungerar det ju inte. Men Fredens man hittar säkert på ett par till bra ursäkter för kriget…så småningom.