Författare: lamatrona

I fredags kom Corinne och Simon ut till landet. Hela helgen fick vi njuta av deras sällskap. Vädret var kanske inte riktigt på vår sida, kyligt och med en envis blåst, men det är väl så med aprilvädret, inte att lita på för 5 öre.

Inte långt från oss ligger ett vackert naturreservat, och vi passade på att ta en långpromenad där. Det var precis vad vi behövde: frisk luft, fin natur och en möjlighet att verkligen röra på oss tillsammans.

På kvällen blev det bastubad, kortspel, chips och grillat. Det var länge sedan jag drack en drink, men innan middagen slog vi till och bjöd på gin och tonic, och det var riktigt gott.

I går fyllde jag år och det firades såklart. Förmiddagen började med att jag och Chelsie gav oss ut på en shoppingtur. När vi kände oss klara slank vi in på en trevlig restaurang och landade i varsin rykande skål ramen, det var väldigt gott och mysigt.

På kvällen kom alla barnen över. Jag hade valt koreansk kyckling till middag, men först skålade vi med lite bubbel.

Jag fick dessa två ljusstakar i present av barnen, jättefina!

Haha, ja, tårtan satt verkligen som en smäck! Jag känner mig så bortskämd med all kärlek , tack för en helt underbar födelsedag!

Den här veckan är jag ensam på landet. Det är förstås mysigare när Patric är här, men just nu är han kvar i stan och arbetar. Jag har ägnat dagarna åt lite olika sysslor, krattat löv och då mest mest eklöv, i ett mycket lugnt tempo. Jag har också tvättat alla fönster, som nu är skinande rena. Det känns verkligen skönt att få det gjort.

I tisdags försvann internet helt, hela Mälardalens fibernät låg nere. Det var bara att acceptera läget och istället leta fram en bok ur bokskåpet. Jag hittade en riktigt bra och började sträckläsa, och fortsatte ända till nästa dag när internet kom tillbaka på eftermiddagen, det var länge sedan jag läste så intensivt.

På landet finns det tyvärr inte så många riktigt bra skogsområden att promenera i, och det kan jag sakna. Oftast blir det turer längs vår lilla, charmiga landsväg, vilket i sig är fint, men jag längtar efter fler stigar som slingrar sig genom skogen. Det hade gjort promenaderna mer varierade.

Det bästa med dem är ändå att få gå och lyssna på en talbok. Känslan av att kunna fortsätta hur länge som helst, bara låta stegen rulla på medan tankarna vilar. Det är ett skönt sätt att koppla av, och samtidigt känna sig både närvarande och bortkopplad. Helt underbart!

Just nu har jag tagit en paus från keramiken. Kvinnan som driver verkstan har höjt priserna ganska rejält, och med tanke på att jag kommer att tillbringa mycket tid på landet framöver kändes det inte riktigt motiverat att fortsätta just nu. Samtidigt märker jag hur mycket jag faktiskt uppskattat de där torsdagarna. Keramiken har varit ett kreativt avbrott i veckan, ofta avrundat med middagar hos goda vänner, det kan jag verkligen sakna. Jag tänker dock att jag plockar upp det igen i september eller oktober, när jag är mer i stan.

Jag känner en stor tacksamhet över att min förtidspension gick igenom, det hade blivit svårt annars. Min rygg och höft växlar mellan bättre och sämre dagar, och när jag tänker tillbaka på mitt tidigare arbete slår det mig ofta: jag slipper åtminstone trapporna. Numera kan jag ta mig uppför trappor någorlunda, men smärtan i höften gör sig påmind redan efter första steget.

Friheten att själv få råda över min tid är en fantastisk känsla, något jag nu inser att jag verkligen har längtat efter. Under sjukskrivningen fanns hela tiden en press kring när jag skulle kunna återgå till arbetet, och en gnagande oro över att inte bli beviljad äldreregeln. Den ovissheten gjorde det svårt att verkligen glädjas åt dagarna som sjukskriven.

Nu är det annorlunda. Jag njuter fullt ut, även om det fortfarande känns ovant att vakna på morgonen utan en bestämd agenda. Och just den känslan, har jag numera lärt mig att älska.

Jag tar min hälsa på största allvar och tränar fortfarande på gymmet c:a tre gånger i veckan för att stärka kroppen så mycket jag kan. Framöver blir det kanske inte lika många pass där, eftersom jag planerar att tillbringa mer tid på landet. Men jag tänker fortsätta hålla mig aktiv även där, min klocka lär inte låta mig göra något annat.

Våra familjemiddagar på onsdagar fortsätter, och de är lika uppskattade varje gång. Det är alltid så fint när barnen kommer över och delar med sig av sina liv.

Patric stod för middagen och lagade en champinjonsoppa, toppad med friterade rotfrukter. Som avslutning strödde vi över solros- och pumpafrön, vilket gav både smak och härlig crunch.

Jag har köpt en ny telefon där kameran sägs vara en av de bästa på marknaden, så nu hoppas jag kunna ta lite bättre bilder än tidigare. Patric testade den lite och skapade en AI-bild, se ovan. Från början var inte Corinne med på bilden, men det lyckades kameran lägga till.

I fredags bar det av till landet. Eftersom det var städdag dök de flesta grannarna upp igen efter att ha varit helt osynliga sedan tidig höst. Det kändes riktigt trevligt med lite liv och rörelse, och att se hur alla fixar och donar i sina trädgårdar.

Jag och Patric sjösatte också båten, och det gick över förväntan. Trots hårda vindar och att båten är helt ny för oss lyckades vi utan problem köra den hela vägen till vår brygga.

Patric åkte precis tillbaka till stan för att arbeta, medan jag stannar kvar ensam på landet. Jag såg i väderappen att veckan ser ut att bjuda på riktigt fint väder, vilket passar alldeles utmärkt.

En bild eller två säger väl allt…eller?

Det blev ett glädjande besked i söndags när Ungerns numera före detta premiärminister Viktor Orbán fick lämna makten efter 16 långa år. En ledare med starka band till auktoritära regimer och högerextrema rörelser runt om i världen, såsom Vladimir Putin, Donald Trump, Xi Jinping och Benjamin Netanyahu och så vidare.

Tack till det ungerska folket för att ni värnade demokratin ännu en tid, i en värld där den behöver allt stöd den kan få.

I veckan var det återigen dags för en lunchdate på en trevlig restaurang i stan med mina vänner. Vi har gjort det till en liten tradition att försöka ses ungefär en gång i månaden, och det är verkligen något jag ser fram emot. Vi pratar om allt mellan himmel och jord, och för övrigt har vi aldrig bråttom därifrån. De här träffarna påminner mig om hur viktigt det är att ta sig tid för sina vänner och bara umgås en stund. Numera kan det dessutom ske mitt på dagen, helt utan stress och jäkt.

När solen tittar fram och värmer ordentligt kan man ju inte låta bli att sitta på en uteservering och njuta av det fina vädret.

I torsdags morse hoppade jag på tåget mot Köping, där Patric mötte upp mig med bilen. Han hade redan åkt ut till landet dagen innan för att invänta vår nya brygga, som såklart inte dök upp då som planerat, utan först på torsdagseftermiddagen. Lite typiskt ändå.

Det bästa med bryggan är att den är relativt lätt, så jag och Patric kunde enkelt köra ner bryggdelarna till kajen med en skottkärra. Därefter vadade Patric ut i vattnet och monterade ihop den, det gick lätt som en plätt.

“Gula faran”, vår gamla båt som vi tog över från de tidigare ägarna, är i så dåligt skick att den får gå till återvinningen.

Vi behövde därför en liten roddbåt för att kunna ta oss an all vassbekämpning. Efter en titt på Blocket fick vi syn på den minsta båt jag någonsin sett, kort därefter åkte vi till Västerås och köpte den.

Den går under det passande namnet La Petit, till och med årorna är minimala och jättegulliga.

Förhoppningsvis kan vi sjösätta vår Silver Hawk redan nästa vecka. Jag är faktiskt lite glad över att den har några år på nacken, eftersom den lär få det tufft vid bryggan. Stora fartyg passerar regelbundet och sätter vattnet i rörelse, vilket gör att båten ibland kan komma så lågt att den snuddar vid botten. Samtidigt känns det tryggt att den inte är helt ny och har en aluminium skrov, vi behöver inte vara riktigt lika försiktiga med den då.

Alla mina tjejer kom ut till landet på skärtorsdagen. André arbetade hela helgen så han blev kvar i stan.

Jag kan knappt minnas att påskvädret någonsin varit så här dåligt. Det har varit kallt och när vi vaknade på påskaftons morgon var det nästan snöstorm. Påskharen däremot lät sig inte hindras, utan kläckte ett par påskägg ute på tomten på riktigt kluriga ställen även i år.

På förmiddagen målade vi ägg och fortsatte sedan med lekar. Den här gången övervägde vi att vara inomhus, men vädret klarnade upp något, så vi höll oss till de planerade utomhuslekarna, om än med kortare springsträckor eftersom det var så slaskigt och halt.

Årets påskbuffé blev mycket lyckad, med ett stort utbud av godsaker att välja mellan.

Jag gjorde bland annat en smörgåstårta med varmrökt laxröra och toppade det med löjrom, lax och räkor.

En rätt som uppskattades särskilt mycket var smörstekt kavring med en klick västerbottenkräm, toppad med matjesill och rödlök, och avslutad med lite brynt smör. Det blev verkligen en ny favorit.

En annan stor favorit är ägg med parmasanräkor, gudomligt gott!

Mina fina tjejer!

Vi har haft fantastiskt fina kvällar med spel, bastubad, härliga samtal och gott bubbel. En solklar femma av fem.

Barnen åkte hem i dag, men jag och Patric blir kvar till i morgon. Innan de åkte lovade jag, särskilt de två riktiga gottegrisarna, att inte köpa så mycket godis till nästa påsk. Jag ska inte kommentera exakt hur mycket dessa unga damer lyckades stoppa i sig, men låt oss säga att det var en ansenlig mängd…

Stugan känns väldigt tom nu när de har åkt, men den här helgen kommer jag att bära med mig länge. Jag har världens bästa barn.

.

Har man gått i pension, ja, då har man! Och det måste förstås firas med en riktig pensionärsfest. Att många av gästerna knappt hade fyllt 30 var kanske inte så konstigt, med fyra barn i åldrarna 20 till 26, deras respektive och en och annan “kusin” som också gärna ville vara med och fira pensionären. Självklart var även mina gamla, goda vänner på plats.

Här sitter jag, 21 år gammal, med en öl i handen i San Francisco, helt ovetande om hur mitt liv skulle gestalta sig fyrtio år senare. Det är en märklig och nästan svindlande känsla att tänka på hur livets revy har passerat, och så här i efterhand måste jag ändå säga att det blev riktigt bra, över förväntan faktiskt. I lördags firade jag denna milstolpe, om än något tidigare än jag hade tänkt mig.

Trot eller ej men kronan satt som limmad på huvudet hela kvällen.

Tidigare under dagen, innan festen hade börjat, åkte vi till Stockholms universitet för att heja på Patric och Corinne när de sprang Premiärmilen.

Medan de sprang tog vi andra en fika…inomhus, eftersom vädret var en aning ruggigt!

Båda två sprang milen på runt en timme, riktigt imponerande gjort!

Äntligen är sommartiden här, som jag har längtat! Jag älskar ljuset och den där spirande känslan av allt som vaknar till liv. Knoppar brister på träden, och björnarna kikar försiktigt ut ur sina iden med sina nyfödda ungar. Och så alla dessa uteserveringar, fyllda av glada människor, det är verkligen som ett hopp om livet.

Jag blir så glad av goda nyheter, och idag kom en sådan från Sofie. Hon har fått ett lärarvikariat! Även om det inte är en fast tjänst känns det som en fantastisk möjlighet, hon får prova på läraryrket i praktiken och samla värdefull erfarenhet. Under tiden kommer hon att fortsätta plugga klart sin lärarexamen för årskurs 4–6, vilket hon blir klar med i slutet av maj. Stort grattis Sofie!

För att fira detta möttes jag och den blivande läraren i fråga på stan och tog en gofika.

Jag och Patric har varit på en biodate, vi såg Hamnet på Victoria på Götgatan. Det känns verkligen lyxigt att ha en så fin biograf i sin närhet. Filmen hade verkligen allt, den var både sorglig, fin och otroligt vacker på samma gång. Båda två tyckte mycket om filmen och för min del var inte ett öga torrt.

Förra helgen åkte presenningen av utemöblerna på landet. Kanske lite väl tidigt egentligen, mars kan ju fortfarande bjuda på både frost och snö, men jag kunde inte låta bli.

I söndags var vi på födelsedagskalas. Min vän och hennes dotter fyllde år, och det blev en mycket trevlig tillställning med många härliga gäster. De bjöd på snittar och bubbel, följt av middag och fantastiskt goda tårtor.

Den här veckan är det dags för en ordentlig vårstädning. Nu när solen gassar rakt in i lägenheten syns varenda litet dammkorn… tydligt. Tyvärr står byggnadsställningarna fortfarande kvar runt huset, så det är ingen idé att putsa fönstren ännu.

Tulpanerna sjöng på sista versen, men jag tyckte ändå att de bildade ett vackert stilleben. Samtidigt ser jag hur allt fler vårblommor börjar titta fram, och just det, om något, är ett löfte om våren.

När André och Corinne bodde i Uppsala träffade jag dem oftare än jag gör nu när de bor i Stockholm. Det ville vi ändra på, så vi bestämde att de som vill och kan kommer hem till oss på onsdagar för att äta middag, en dag som alla barn var överens om passade bäst. Igår var dock bara halva gänget på plats; resten var upptagna med jobb.

Vi bjöd på jordärtskocksoppa med parmasanchips, tillsammans med bröd från Åsö bageri och hummus. Jag ser verkligen fram emot våra gemensamma familjemiddagar. Att ha mina barn nära ger mig en sådan energiboost och glädje, jag känner mig verkligen lyckligt lottad.

I veckan var det dags för detta…

För ett tag sedan bokade jag och Kicki biljetter till China Teatern för att se Joyride, vi satt så nära scenen att jag övervägde att be om autograf i pausen. Musikaldrottningen tyckte dock inte att föreställningen riktigt levde upp till förväntningarna, medan jag, som inte går på musikal särskilt ofta, tyckte att den var både underhållande och bra.

I morse packade vi bilen och styrde mot landet, med oss hade vi vår nyinköpta kolgrill. Den här gången bestämde vi oss för att skippa den amerikanska Webergrillen. I stället föll valet på en kanadensisk Napoleongrill. Den här modellen är något mindre än den vi haft tidigare, vilket passar bra eftersom vi redan har en stor gasolgrill att ta fram när vi blir fler. I kväll är det dags att inviga den, det blir röding, mandelpotatis toppad med parmesanräkor och ett nytt österrikiskt rieslingvin till.

Patric har också monterat de nya sätena i båten, och det blev verkligen toppenbra. Själv har jag lyckats få bort alla Sjöräddningssällskapets dekaler med hjälp av en varmluftspistol, det gick lätt som en plätt. Nu återstår bara att få bort klistret, och den huvudvärken får jag fundera vidare på.

Det blev två nya båtsäten inköpta på Erlandssons Brygga i Solna. De som sitter i båten nu är helt omöjliga att få fräscha. Redan från början förstod vi att de troligtvis behövde bytas, så nu slog vi till på ett par nya, de är både snygga och bekväma.

Ett annat problem med båten är att den tidigare ägaren verkar ha haft en särskild förkärlek till Sjöräddningssällskapets klistermärken. Och gissa om han har gått bananas med dem? De sitter… överallt. Några av dem har tyvärr klarat väder och vind lite för bra. De är visserligen blekta, men sitter stenhårt kvar. Andra har bara kvar halva klistermärket, medan resten består av torkat klister, som också sitter stenhårt.

Jag vill ha bort varendaste en av dem. Jag har googlat och sett att man kan ta fram hårfönen, eller i mitt fall varmluftspistolen, tillsammans med en gummiskrapa och försöka få bort resterna. Jag hoppas på lite varmare temperaturer till helgen så att jag kan kavla upp ärmarna och sätta igång och börja skrapa.

Alla ställer sig frågan: hade Trump ens kunnat peka ut Hormuzsundet på en världskarta före kriget i Iran? Och om han hade kunnat det, vågade någon i hans närhet lyfta den uppenbara risken att sundet skulle kunna stängas, och vilka konsekvenser det i så fall skulle få?

Mycket tyder på att utvecklingen kom som en blixt från klar himmel, åtminstone i Trumps egen verklighetsbild. Samtidigt vädjade han om stöd från en rad europeiska och asiatiska länder, länder som varken hade informerats om hans krigsplaner eller sannolikt skulle ha ställt sig bakom dem. Kort därefter tog han avstånd från samma idé och förklarade att han INTE längre vill ha stöd från Nato. I stället har han öppnat för att USA kanske inte ens ska vara kvar i alliansen. Sammantaget framstår agerandet som både motsägelsefullt och djupt oansvarigt. Vilken patetisk rackare han är!