Det blev en ovanligt tidig fredagsmorgon när jag och Patric rullade ut från garaget och styrde bilen mot Köpenhamn. Planen var enkel: hämta upp en rejält matförgiftad Chelsie. Hon och hennes kompisar hade varit på Radiohead kvällen innan, men natten slutade med att hon vaknade upp och mådde riktigt dåligt. Vårt egentliga mål för helgen var julmarknaden i Lübeck, och efter att ha packat in Chelsie i bilen fortsatte vi söderut. Resan gick smidigt och när vi kom fram kunde vi äntligen landa i lägenheten vi hyrt, mitt i hjärtat av gamla stan, bara ett stenkast från marknaden. Trappan upp till lägenheten var kanske inte det bästa för min höft, men jag måste erkänna att den var mer charmig än praktisk.

När vi kom in i själva lägenheten slog kylan emot oss som en nordanvind. Alla elementen stod på noll och ett fönster stod dessutom på glänt, som om någon försökt lufta ut hela norra Europa. Vi kastade oss över elementreglagen, vred upp allt till max och drog igång både hårfön och ugn med luckan på vid gavel. Allt för att få upp temperaturen till något som påminde om mänsklig värme.

För några år sedan var vi i Lübeck och jag blev helt förälskad i deras julmarknad. Så nu, äntligen, kändes det dags att åka tillbaka och den var precis lika fin som jag mindes den. Det är något alldeles speciellt med att kliva rakt in i ett hav av ljus, dofter och små stånd som fullkomligt vibrerar av julstämning. Glöggen, brända mandlarna, de tyska korvarna och sorlet, allt detta tillsammans skapade en varm och mysig känsla som bara en riktigt bra julmarknad kan ge.

Jag älskar också hur omsorgsfullt allt var dekorerat: små detaljer i varje vrå, glänsande julpynt runt bodarna och granar som står utplacerade i nästan varje hörn. Det märks att någon lagt sin själ i det. Så otroligt fint gjort!

När vi bläddrade igenom programmet för julmarknaden fick vi syn på något oväntat: ett luciatåg från Gotland skulle uppträda i en av kyrkorna. Självklart ville vi gå dit. Tur nog lyckades vi knipa platser på andra bänkraden, perfekt utsikt. När de började sjunga, på klingande svenska, fylldes kyrkan av ett så vackert och stämningsfullt ljus att jag nästan fick gåshud. Det kändes som en liten bit av hemma mitt i Lübeck.

Chelsie följde med på nästan allt även om hennes mage gjorde ont, hon är en riktig kämpe!

Det var en uppsluppen stämning överallt, och vi strosade runt bland stånden och stannade till titt som tätt och tog en glühwein. Så härligt att bara mingla runt, titta på folk, lyssna på musikanter och låta sig svepas med av allt som händer runt omkring.

Det var inte bara ett aber med resan, det dök upp flera. Det första hindret kom redan när vi försökte hitta en pub att slå oss ner på. Varenda ställe vi klev in på tillät rökning, och det gick helt enkelt bort på en gång. Till slut kapitulerade vi och slog oss ner på en av alla uteserveringar som kantade torgen. Det var i och för sig trevligt, men jag saknade verkligen känslan av att sitta inomhus och njuta av ett glas gott tyskt öl.

Det andra problemet var maten. Restaurangutbudet var… minst sagt begränsat. De få ställen som faktiskt hade öppet var fullbokade långt innan vi ens hade hunnit bli hungriga. Så vår kulinariska resa blev allt annat än vad vi hade hoppats på. I slutändan fick vi helt enkelt ta det som fanns: dönerkebab, currywurst och någon slags indisk historia som knappast lämnade några bestående minnen. Och jag som älskar att gå på restaurang och njuta av riktigt god mat, men den här gången var det bara att glömma det.

Men på det stora hela var det ändå en riktigt bra resa, med en rejäl dos av julpepp. Det var skönt att komma iväg, byta miljö och uppleva något annat för en stund.

Jag och Chelsie tog en tur till ArkDes på Skeppsholmen för att kika på årets pepparkakshusutställning och wow, vilken kreativitet! Det fanns så många fantastiska skapelser att man knappt visste var man skulle börja. Vi gick runt i lokalen och det kändes som att kliva in i en liten drömvärld av pepparkaksdeg, glasyr och gränslös fantasi. Jag måste säga att jag blev riktigt inspirerad.”

Lady och Lufsen

En gullig bikupa!

Ett svamphus!

Rapunsel!

Eftersom vi ändå var i krokarna passade vi på att smita in vid Moderna Museets entré och bläddra lite bland deras konstböcker. Vi bestämde oss snabbt för att nästa gång vi tar oss ut till Skeppsholmen ska vi faktiskt gå hela vägen och besöka museet också.

Så här i juletid har jag och Chelsie som tradition att ta en sväng förbi NK och kika på deras julskyltning. I år var det fullt av Pippi-tema i skyltfönstren, precis så stämningsfullt som man vill ha det.

Efteråt tog vi rulltrappan hela vägen upp till översta våningen och vandrade runt bland alla vackra julsaker på Newport. Det glittrade och glänste åt alla håll och kanter, och jag måste erkänna att jag nästan hade kunnat köpa precis allt i hela butiken.

Chelsie passade på att skriva till Newporttomten.

Tidigt i morgon flyger Chelsie och hennes kompisar till Köpenhamn, de ska se Radiohead på Royal Arena. De är kul att de är ett gäng som samlas och går på konsert runt om i världen.

Jag bjöd Chelsie på varm choklad och jösses så gott det var efter en dag på stan!

Jag piffade upp chokladen genom att lägga i varsin söt snögubbe. Sött blev det i alla bemärkelser, men gott!

Sorgset blickade jag ner i adventslådan som jag tog upp i söndags. Där låg ett par gamla, uttorkade apelsinskivor från förra seklet, långt ifrån den glans de en gång haft. Det var uppenbart dags att göra nya.

Så här gör du: Börja med att skiva apelsinerna i tunna skivor. Sätt ugnen på 100 grader och låt dem torka i 3-5 timmar. När de känns torra i köttet stänger du av ugnen men låter skivorna ligga kvar tills ugnen svalnat helt, gärna över natten.

Jag tycker att det blev riktigt fint i all sin enkelhet. Nästa vecka tänker jag göra en ny omgång apelsinskivor, kanske till och med en extra rad om inspirationen håller i sig. Det känns roligt med de där små projekten som får ta sin tid, jag har ingen brådska.

Jag har haft lågt blodtryck under större delen av mitt liv, men under det senaste året har det legat något över det normala. På grund av detta har jag fått en låg dos blodtrycksmedicin. Vid senaste läkarbesöket tyckte läkaren att jag skulle ta ett 24 dygns blodtryck för att få bättre koll på läget.

Den här makapären bar jag runt i ett dygn Den tog blodtrycket en gång i halvtimman och en gånger timmen på natten. I nästa vecka får jag min dom av läkaren.

I den här retrobutiken, som ligger lite undangömd i en del av Köping, hittade jag så mycket fint. Patric köpte två LP-skivor som har gått varma hela helgen. Bordet och de vita stolarna på bilden blev jag väldigt sugen på, men tyvärr finns det ingen plats för det, vare sig på landet eller i stan.

Jag tog fram alla adventssakerna och pyntade ordentligt överallt, först på landet…

…sedan i stan, med hjälp av Chelsie.

Jag bjöd på glühwein som båda jag och Patric tycker bäst om och till det hade jag gjort små pepparkakshus att sätta på sidan av glöggkoppen. Jag är svag för pyssel och roliga detaljer.

Chelsie inledde julen med att tända första ljuset.

I kväll vill hon att vi ska titta på en julfilm, och jag tycker att det passar alldeles perfekt. Det känns som den ultimata starten på något mysigare, och äntligen kan jag lämna november bakom mig. Så skönt att få kliva in i något lite ljusare.

Ja, jösses vad kylan slagit till hastigt, nu väntar jag med spänning tills de riktigt stora och mäktiga snöflingorna börjar dala ner från himlen. December nalkas och det är en av mina favoritmånader. Jag längtar redan efter advent, julmarknader, nobeldagen och en rykande varm glögg mellan kalla fingrar! Livet puttrar på, fastän i lite långsammare takt, å inte mig emot. Jag som vanligtvis brukar knalla upp vid 6 varje morgon eftersom jag inte kan ligga kvar i sängen har från det gått till att bli en riktig sjusovare. Kanske är det för att jag är mer avslappnad nu. Eller så är det helt enkelt mörkret som gör sitt.

För några veckor sedan bestämde vi att vi skulle stöpa ljus hemma hos våra vänner. Kerstin, som höll i det hela, har ägnat sig åt ljusstöpning i över fyrtio år, oftast med stora grupper av barn, så hon visste precis vad som behövde göras. Det var lite pyssel i början med vekar, stearin och vattenbad som skulle hålla rätt temperatur. När allt väl var på plats grabbade jag tag i en av dubbel vekarna och började vandringen runt bordet, dopp efter dopp, medan doften av varmt stearin spreds sig i rummet.

Mellan turerna runt bordet bjöd värdparet på årets glögg och lussebulle.

Sedan var det bara att sätta igång igen.

Det tog många steg och dopp innan det hände något på veken.

Men till slut så…

I dag innan lunch mötte jag upp Corinne och Simon på mitt gym. De har köpt årskort så att de kan träna på alla Sats. Det var ganska mycket folk, betydligt fler än det brukar vara när jag är där på vardagsmorgnar, då är det mest jag och några andra i pensionsåldern som skrotar runt. Jag och Corinne har pratat om att börja gymma tillsammans när de flyttar in till stan. Som jag längtar.

Under hela Trumps mandatperiod har jag förfärats och, rent ut sagt, våndats över hans uttalanden. Att en enda människa kan orsaka så mycket skada och uppvisa en sådan ondska är bortom mitt förstånd. Fortfarande finns det alldeles för många i USA och i andra delar av världen som anser att hatretorik, kvinnoförnedring och fascistiska tendenser är vad världen behöver.

Den senaste uppgörelsen mellan Trump och Putin, där Trump helt sonika kastat Ukraina under bussen och samtidigt utsätter de europeiska länderna för enorma risker, tar hela situationen till en ny nivå. Putin får igenom allt och sannolikt mer därtill genom den här så kallade 28-punktslösningen för fred och Ukraina riskerar att förlora allt. Dessutom har Zelenskyj bara en vecka på sig att godkänna deras uppgörelse, annars hotar Trump med att USA drar in allt stöd. Jag är helt övertygad om att Trump gör detta för att skifta fokus från sig själv i Epstein-skandalen.

Jag hoppas innerligt att Europas länder kommer till undsättning, och att de som knappt bidrar ekonomiskt till Ukraina börjar göra det. De kan inte bara heja på Ukraina utan att faktiskt hjälpa till. Det finns många länder närmare fronten mellan Ryssland och Ukraina som borde vara mer oroliga för Rysslands aggression än vad de verkar vara. Jag hoppas att dessa länder kommer till sina sinnen och inser att det enda alternativet för dem att bibehålla sin nationella säkerhet är att minska Rysslands förmåga att angripa dem. Jag är stolt över Norden och baltikum, för att vi inser behovet av att stödja Ukraina, vi är verkligen ett föredöme, hoppas att det fortsätter så.

I ett av mina Instagramflöden dök plötsligt en spira upp och mitt hjärtat tog ett extra skutt. Jag har nämligen letat länge efter just den här modellen. Färgen var kanske inte helt rätt, men det spelade ingen roll för den var snygg ändå.

När jag var liten och mamma och jag hade klätt granen var det alltid pappas tur att med stor högtidlighet, sätta dit vår grönsilvriga spira på toppen. Det var den där stilla, nästan ceremoniella stunden som markerade att julen verkligen börjat. Tyvärr gick spiran sönder en jul när granen gav vika och dundrade rakt in i Sofies gamla sovrum. Sedan dess har jag letat efter en liknande och nu, äntligen, dök möjligheten upp.

Antikaffären där jag hittade spiran var verkligen en pärla, dit kommer jag absolut att återvända när andan faller på. Det fanns så mycket charmiga och fina saker, sådant man bara vill gå runt och upptäcka i lugn och ro. En riktig skattkammare, och så roligt att bara strosa omkring bland alla gamla ting med sin egen historia.

Det blev en spännande tur ut till landet i fredags. Jag och Patric hämtade vår nyinköpta båt från en båtaffär i Haninge, redan från start insåg vi att det inte skulle bli någon vanlig resa.

Eftersom vi inte fick köra på motorvägarna fick vi istället slingra oss fram på småvägar i ett nästan komiskt långsamt tempo hela vägen mot Dåwö. Resan som normalt tar runt 1 timme och 40 minuter drog ut till över fyra timmar. Å andra sidan fick vi tid att både fylla på energi för oss och för bilen, med ett litet stopp för mat och el.

Nu står äntligen båten på tomten, fint inpackad och redo att möta vinterkylan. Men redan nu börjar det pirra i magen vid tanken på nästa säsong. Jag kan riktigt känna hur det kommer vara att glida ut på sjön igen, med vinden i håret och solsken i blicken. Det kommer bli något alldeles extra, alla tiders.

Det har varit en skön helg. Vi har tagit det ganska lugnt och bara pysslat med lite småfix här och där. Dagarna har varit fina, sådär så att man nästan luras att tro att ljuset ska stanna kvar, tills man plötsligt inser hur fort det faktiskt blir mörkt så här års.

De senaste dagarna har verkligen varit toppenmysiga! Jag har fått hänga med barnen och det bästa av allt, en i taget. ❤️ Det har blivit fika, lite shopping, bad och härliga pratstunder i soffan där vi verkligen hunnit prata ikapp om allt mellan himmel och jord. Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad.

I förra veckan hade jag och Corinne en liten shoppingtur, och vi hittade så mycket fint hos Søstrene Grene. Jag älskar att strosa runt där, hyllorna är fulla av små, roliga saker man inte visste att man behövde. Den här gången blev det mest julpynt som fick följa med hem, man kan ju inte låta bli när allt börjar glimma av rött och guld.

När vi var klara med sista butiken gick vi hem, gjorde varm choklad och slog oss ner i köket. Corinne passade förstås på att provsitta vår nya puff och den fick helt klart godkänt!

I fredags hämtade jag och Patric upp André, som följde med oss ut till landet för helgen. Det blev riktigt mysigt, vi bastade, pratade och bara njöt av lugnet. André chockade dessutom oss båda genom att inte bara ta ett dopp, utan två! Numera kan han verkligen inte längre kalla sig badkruka.

Barnen överraskade Patric på fars dag hemma hos Corinne, så fint ordnat! De hade fixat fika och överlämnade en badrock som present. Allt var perfekt tills vi, vid närmare titt, upptäckte att larmet fortfarande satt kvar på badrocken. Snopet! Så nu får vi ta en sväng tillbaka till butiken för att få det bortplockat.

Jag och Sofie satt i soffan häromkvällen och pratade om livet. Hon sa att hon tycker att syskonen har blivit så stora, så vuxna och ja, det slog mig hur rätt hon har. Tvillingarna är klara med sina utbildningar, har fasta jobb och egna lägenheter. Sofie själv är snart färdig med sin grundskollärarutbildning och jonglerar dessutom ett barjobb vid sidan av studierna. Och Chelsie, hon jobbar på Max och har nyligen blivit driftchef!

När jag tänker på allt de åstadkommit, på egen hand, steg för steg, fylls jag av en sån otrolig stolthet och tacksamhet. Det är en speciell känsla att få se sina barn stå stadigt i livet, på sina egna ben.

Jag är fortfarande sjukskriven eftersom problemen med höften och ryggen dröjer sig kvar. Det går långsamt framåt, men jag försöker hålla i rutinerna och göra det bästa av dagarna. Två till tre gånger i veckan knallar jag ner till Sats för att köra min “må bra-gymnastik”, som min sjukgymnast så fint kallar det. Även om jag är sjukskriven rullar livet på i sin vanliga takt, bara lite lugnare, lite mer på mina villkor just nu. Och det får faktiskt vara okej.

I förra veckan tog jag en sväng förbi Drottninggatan och tydligen hade alla andra fått samma idé. Det var knökfullt av folk och spöken!

Jag borde förstått bättre än att ge mig dit just under höstlovet, men jag hade ett par ärenden som jag behövde utträtta innan jag skulle träffa den här bönan för en lunchdate.

Ibland behöver det inte vara så upptrissat när man ska träffas, en hallomiburgare med pommes och ett glas vitt på en kvarterskrog är inte heller fy skam så här en dag mitt i veckan.

Vädret har verkligen inte varit på vår sida, regn, paraply och mörker mest hela tiden. Men på landet har jag och Patric passat på att mysa framför brasan, tända ljus och laga riktigt god mat.

Det blev grillade lammracks med rödvinssås och en otroligt god potatisgratäng, full av vitlök och rosmarin, den smälte bokstavligen på tungan.

Vi gjorde även en äppelpaj på grillen.

Vi har länge pratat om att köpa en ny båt, men det har inte varit helt enkelt att hitta en som passar våra förutsättningar. Precis vid vår kaj är det nämligen väldigt långgrunt, och dessutom passerar stora fartyg på mycket nära håll. När de drar förbi sugs vattnet bort och det blir ännu grundare, inte helt optimalt för de flesta båtar.
Men nu har vi äntligen hittat rätt! En Silver Hawk med aluminiumskrov, perfekt för de tuffa förhållandena vid vår kaj.

Det känns verkligen jättebra, vi har saknat att komma ut på sjön på riktigt. Vår gamla båt, Gula faran, som vi tog över från de tidigare ägarna, vågade man knappt ge sig ut med. Det räckte att man tittade på den så började något krångla, det kunde hända att bottenpluggen flög upp och vattnet började forsa in. Det är ju inte direkt den känslan man vill ha när man är ute och ska njuta av sjön.

Det har nästan tagit emot att kliva ut genom lägenhetsdörren den senaste tiden, det räcker ju med ett steg ut på gatan för att bli genomblöt som en dränkt katt. Jag vet inte varför, men jag har alltid haft svårt för paraplyer. De känns klumpiga och lite irriterande, men den här hösten har jag fått kapitulera och faktiskt använda ett ändå. I lördags var det dags att ställa om till vintertid, och snart är det november, en månad jag har svårt att tycka om. Himlen blir som en enda lång, grå sörja och solen orkar knappt tränga igenom. Allt blir liksom dovt och stillastående. Men trots det finns det mycket jag tycker om med hösten. De sprakande färgerna, doften av fuktig mossa och alla svampar som bara väntar på att bli plockade. I veckan, efter keramiken och en god vegetarisk lasagne hemma hos vänner, stannade jag till vid deras stentrappa. Den var så vackert, täckt av våta löv och kantad av stora cyklamen i vackra krukor, så fint!

I början av förra veckan sålde Simon, Corinnes kille, sin lägenhet i Uppsala, och det gick i rasande fart. Den hann inte ens läggas ut på Hemnet innan affären var i hamn! I januari går flyttlasset till den nya lägenheten i Stockholm. Tills dess kommer de att tillbringa helgerna i stanlyan och kan börja fixa, dona och göra sig hemmastadda innan det är dags att flytta in på riktigt. Jag är så glad för deras skull, välkomna hem!

Häromdagen snubblade jag över ett recept på räksoppa som såg helt ljuvligt ut. När jag såg ingredienserna insåg jag att den var längre än en roman, men jag bestämde mig för att den ändå måste testas.

Patric lyxade till det med en flaska Pouilly Fumé, mitt favoritvin. Det behövdes något extra gott till just den här rätten.

Men vilket antiklimax det blev! Soppan landade någonstans mitt i mellan, helt okej, men utan minsta gnutta finess och saknade både djup och karaktär. En riktig besvikelse, faktiskt. Som tur var räddade vinet kvällen, gudomligt gott, så allt var förlåtet till slut.

I Köping pågår Halloween för fullt. Det är inte bara i det lilla köpcentrat de har gått loss med spökerierna, nej då, även i varenda rondell vi passerade hängde det benrangel, spindelväv i blomsterarrangemangen och en och annan misstänkt pumpa med stirrande blick. Man kan inte låta bli att fnissa högt över deras fantasirikedom när de gäller de årliga utsmyckningar av dessa.

Nästa helg stänger vi av sommarvattnet och tar tag i vinterförvaringen av allt vi inte hann med nu. Ett stort plus den här gången var att vi äntligen fick med oss ett lass bråte från arbetsboden till tippen. Nu går det faktiskt att ta sig in där utan att riskera liv och lem, tidigare fick jag nästan ha en räddningsplan innan jag kunde nå frysen.

Höstvisa av Elsa Beskow Det glimmar i guld och klaraste rött, det prasslar så sakta i parken, ty hösten är kommen, och björkar och lönn de fäller nu bladen till marken: ”Så fall, våra blad, fall mjukt och lätt, vi väver ett täcke så varmt och så tätt, vi väver ett täcke åt marken. Se vintern är nära, och vädret är grått, nu måste vi värma och lysa! Vi väver ett täcke så varmt och så gott, att blombarnen icke må frysa. Sov gott, alla blombarn, sov gott, sov sött, vi väver ett täcke i guld och i rött, vi väver ett täcke åt marken.”