Helt otroligt, men i dag är det på dagen tio år sedan jag började blogga. Tanken på att starta en blogg väcktes efter att jag i flera år hade skrivit i en digital dagbok. Till slut fanns det inte längre tillräckligt med utrymme på datorn för att fortsätta, och då tog jag beslutet att gå ut i det offentliga.

Jag minns att jag, innan jag började blogga, ofta tänkte på hur mycket av det man upplever i livet som med tiden faller i glömska. Det ville jag inte skulle hända. Märkligt nog behöver jag sällan gå tillbaka och läsa gamla inlägg, eftersom jag minns mycket bättre sedan jag började dokumentera mitt liv på det här sättet.

Det som har fått mig att fortsätta år efter år är att skrivandet ger mig något värdefullt. Det hjälper mig att sortera mina tankar, vara kreativ och få utlopp för idéer och känslor. Men framför allt har bloggen blivit en dagbok till mina fyra barn. Det är de som inspirerat mig mest och som gjort att jag fortsatt att skriva, år efter år.

Min tanke är att fortsätta skriva i bloggen så länge jag tycker att det är roligt. Just nu känns det fortfarande både inspirerande och berikande att hålla den vid liv. Det känns också bra att det finns ett ställe där jag samlar mina minnen, reflektioner och upplevelse. Jag hoppas också att mina barn kommer att ha fortsatt glädje av bloggen även i framtiden.

.

För lite mer än en vecka sedan var Patric och jag ute med båten. Badstegen ombord är inte den mest lättanvända, och jag har länge haft svårt att ta mig upp ur vattnet efter ett bad. Därför tog vi med en gammal badstege som jag ville prova, i hopp om att den skulle fungera bättre. Det gjorde den inte.

I stället halkade jag till och föll med full kraft rakt ner på bröstkorgen. Jag förstod omedelbart att något hade gått sönder. Det var ju inte länge sedan jag skrev om min mamma, som lutade sig över en soffkant och bröt flera revben. Med vetskapen om att sådana skador oftast får läka av sig själva gjorde jag bedömningen att inte söka vård direkt, särskilt eftersom smärtan till en början faktiskt var ganska uthärdlig.

Men i går, när jag hade klippt färdigt gräset, högg det plötsligt till med en sådan kraft att det kändes som om någon körde en kniv rakt in i bröstkorgen. Då förstod jag att det inte längre gick att avvakta, utan att jag måste åka till sjukhuset. Där väntade en ordentlig genomgång med blodprover, EKG och röntgen. Undersökningarna visade att jag har flera sprickor i bröstbenet.

Jag har fått morfin utskrivet mot smärtan. Problemet är bara att jag sedan tidigare vet att jag inte tål det särskilt bra, jag kräks av tabletterna. Men smärtan är så intensiv att jag ändå tar dem. Så just nu består tillvaron av en mindre trevlig kombination: morfin, illamående och kräkningar. Jag hoppas bara att smärtan snart börjar ge med sig, för det här är verkligen ingen höjdare.

Målet för vår fortsatta bröllopsresa var Öland, så med gaspedalen i botten lämnade vi Borensberg bakom oss. På vägen gjorde vi dock ett stopp i Horn i Östergötland, där min pappa växte upp. Vi stannade utanför huset där han en gång bott och började ta några bilder. Plötsligt öppnades dörren och en ung man tittade misstänksamt på oss.

Jag hoppade ur bilen och förklarade att min pappa, farmor och farfar en gång hade bott i huset. Då mjuknade han direkt, log och förstod varför jag stod där med kameran i högsta hugg.

Den prunkande trädgård som min farmor och farfar en gång hade är numera ett minne blott. Jag har för mig att min farfar byggde huset någon gång på 1930-talet, men jag är inte helt säker. Det får bli ett litet forskningsprojekt, det vore roligt att ta reda på om mitt minne faktiskt stämmer.

Det blev ett räkmackestopp i påskallavik i Oscarshamn, efter det åkte vi vidare till Borgholm och tog in på ett väldigt bra hotell.

Vi tog en liten bensträckare i det lilla samhället och promenerade ner till hamnen, där vi såg de enorma båtarna som låg förtöjda. Medan vi strosade omkring i området fick vi syn på en trevlig restaurang och bokade bord till kvällen. Innan det var dags för middagen slog vi oss ner i hotellets inbjudande lobby och njöt av en fördrink.

Dagen därpå var det dags att utforska den södra delen av Öland.

Längs vägen avlöste väderkvarnarna varandra som ett pärlband. De reste sig stolt mot himlen och var otroligt coola att se på.

Vi fortsatte söderut till Ölands sydligaste spets, där Långe Jan stolt tornar upp sig. Den mäktiga fyren imponerade verkligen med sin storlek och sitt ståtliga läge.

När vi lämnade Långe Jan bakom oss behövde vi göra ett stopp så att Patric kunde arbeta en stund. Själv satt jag och blickade ut över Alvaret medan regnet föll. Landskapet låg stilla och inhöljt i gråtoner, en smula vemodigt, men samtidigt väldigt vackert.

Det här blev min utsikt från bilfönstret.

När han arbetat klart åkte vi vidare till Eketorpsborg. Det var inte många besökare där, vi såg knappt en kotte i hällregnet.

Vi däremot var väl rustade för ovädret. Efter att ha sneglat på väderappen, som lovade skyfall, hade vi köpt med oss ett par gummistövlar. Vi tänkte inte låta lite regn sätta stopp för våra planer.

De stackars säsongsarbetarna, som saknade regnkläder, hade det nog kämpigt där ute i ösregnet. När regnet till slut avtog något passade vi på att prova bågskytte. Efter en kort genomgång skickade vi iväg våra pilar med ganska bra träffsäkerhet. Instruktören gav oss godkänt som krigare och försäkrade att vi nog skulle kunna försvara borgen om det verkligen behövdes.

Vi åkte tillbaka till hotellet där vi sedan länge hade bokat en fine dining-middag, och vilken fullträff det blev. Vi valde en femrättersmeny med tillhörande dryckespaket, och varje servering var en liten smakupplevelse. Förväntningarna var höga, men vi blev verkligen inte besvikna, tvärtom.

Allt var fantastiskt gott, men en rätt stack ut lite extra, pilgrimsmusslorna. De var ett rent mästerverk, perfekt tillagade och en smakupplevelse som jag sent kommer att glömma.

Trots Borensbergs bristande gästfrihet och allt regnoväder blev det ändå ett riktigt lyckat bröllopsdagsfirande. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss från början, men kanske var det just alla oväntade inslag som gjorde resan minnesvärd. Jag är väldigt nöjd.

Jag och Patric firade vår bröllopsdag i helgen. Vi åkte ner till Bergs slussar tidigt på lördagsmorgonen och klev ombord på Wasa Lejon för en tur längs Göta kanal. Med mina 62 år är jag knappast purung längre, men jag tror faktiskt att vi ändå lyckades sänka medelåldern ombord en aning.

Vi passerade flera vackra slussar och viadukter.

Vi hade tur med vädret ända tills vi klev av båten i Borensberg. Då öppnade sig himlen och regnet fullständigt vräkte ner. Det ösregnade i flera timmar, och det var länge sedan jag upplevde ett sådant skyfall. Som tur var hade jag packat ner regnkläder, så vi höll oss någorlunda torra, åtminstone ovanför fotknölarna. Skorna och fötterna blev däremot genomblöta på nolltid.

Vi hade en fantastisk utsikt från toaletten.

Men allt det där vackra visade sig vara en illusion. Innanför hotellets dörrar rådde ett organiserat kaos, eller kanske snarare ett fullständigt oorganiserat sådant. Verksamheten verkade drivas av ett gäng unga tjejer som knappast hunnit fylla 20. De gjorde säkert sitt bästa, men det kändes som om någon glömt den lilla detaljen att ha en arbetsledare på plats. Ingen verkade riktigt veta vem som gjorde vad, eller vad nästa steg var. Ett enkelt ”hej” till gästerna verkade inte heller ingå i upplärningen, och leenden var ungefär lika sällsynta som solsken i november.

När vi beställde en flaska vitt vin till maten ställde servitrisen ner flaskan på bordet och försvann lika snabbt igen. Patric och jag tittade på varandra som två fågelholkar. ”Jaha… är det självbetjäning?”

Patric fick agera sommelier och servera vinet själv. Vi bad om en ishink. En stund senare kom servitrisen släntrande tillbaka med… en ishink. Utan is. Den var dessutom inte ens kall. Där någonstans började vi undra hur nästa beställning skulle se ut. Det gick helt enkelt inte att hålla sig för skratt.

För flera år sedan råkade vi ut för ett liknande restaurangkaos tillsammans med våra vänner när vi besökte ett ställe på Kungsholmen. Det fanns faktiskt flera likheter med vår hotellvistelse. Maten var god på båda ställena, och kaoset som omgav den var minst lika väl tilltaget.

Skenet kan verkligen bedra, hit kommer vi inte tillbaka. Efter en frukost som knappt hade hunnit dukas fram när vi kom ner till matsalen checkade vi ut redan nästa morgon och lämnade hotellet bakom oss för att fortsätta vår resa och fira vår 29 bröllopsdag på annat håll.

Vilken värme vi har haft! Jag älskar sommardagar när hettan får stanna kvar en längre tid. Hela jag verkar behöva den, solen, värmen och de långsamma dagarna ger mig ny energi. Sedan får gärna svalkan komma, men först vill jag njuta fullt ut av allt det varma som sommaren har att erbjuda.

Vi har varit ute med båten och tagit svalkande dopp i sjön, även om det ljumna vattnet knappast bjöd på någon större avkylning. Patric arbetar numera på de mest märkliga platser. Ena dagen sitter han i en lång korridor mitt i en flytt, nästa dag håller han möten från en båt med mobilen klistrad mot örat.

Vi var dessutom tvungna att flytta båten eftersom måsarna fick ett fullständigt skrikutbrott. De cirklade ovanför oss och protesterade högljutt, vi tog det säkra före det osäkra och lämnade området innan de kallade in förstärkning.

Middagen i går var en riktig fempoängare. Fiskgrytan med handskalade räkor smakade fantastiskt, och tillsammans med ett krispigt, iskallt glas vin blev det en riktigt härlig kväll på altanen. Pricken över i var krondillen från vår egen trädgård, som lyfte hela rätten och gav den en underbar smak.

I morgon ser vädret ut att slå om, och om jag har förstått prognosen rätt väntar betydligt kallare temperaturer. Patric och jag ska fira vår 29 bröllopsdag på ett lite regnigare ställe än vi hade tänkt oss. Men det blir säkert fint det också, det viktigaste är ju att vi får fira dagen tillsammans.

När barnen var små tänkte jag ofta att jag måste passa på att njuta av småbarnslivet och verkligen vara i stunden. Så här i efterhand tycker jag nog att jag lyckades ganska bra med det. Med fyra barn tätt i ålder strävade jag alltid efter att göra mitt bästa, att ge dem kärlek och låta var och en få utrymme att utvecklas i sin egen takt.

Jag kan också se hur min egen barndom har präglat mitt sätt att vara förälder. Min pappa var min stora idol. Han visste vad alla mina kompisar hette, vilket kanske kan låta självklart i dag, men de flesta av mina vänners pappor visste inte ens vad deras barns kompisar hette. Jag och pappa kunde prata om livet, och jag vågade öppna mig för honom. Han ställde frågor, lyssnade och uppmuntrade mig att berätta om det som hände i mitt liv. Det fick mig att känna mig sedd, viktig och älskad.

Just de egenskaperna har jag försökt bära med mig i mina egna barns uppväxt. Jag har velat att de ska känna sig sedda för dem de är, som unika individer och att de aldrig ska behöva tvivla på hur älskade de är. Kärlek är det enda man aldrig kan ge för mycket av.

När jag själv växte upp präglades samhället av ett helt annat synsätt. Barn skulle finnas, men inte synas. Man skulle visa de vuxna respekt, hålla upp dörrar för dem och absolut inte ta alltför mycket plats.

Redan som liten kände jag att jag hade haft tur med mina föräldrar. De var äldre när de fick mig, men samtidigt så ungdomliga och moderna i sitt sätt att leva. På den tiden var det fortfarande vanligt att mannen var familjens försörjare, medan kvinnan tog det största ansvaret för hemmet och barnens uppfostran. Så såg det aldrig ut i min familj.

Båda mina föräldrar arbetade och delade lika på vardagens sysslor. Min pappa var, trots att han var en av de äldre papporna i min bekantskapskrets, en ovanligt modern man. Han tog lika stort ansvar för hemmet, som för matlagningen, även om mamma var den som verkligen hade talang i köket.

Samtidigt lärde de mig vikten av respekt, hänsyn och ansvar. Men de lärde mig också något minst lika viktigt, att mina tankar och känslor hade ett värde. Jag blev lyssnad på, bekräftad och älskad precis som jag var. Tidigt i livet förstod jag att det fanns något väldigt fint i deras sätt att uppfostra mig, och först som vuxen har jag nog fullt ut insett vilken trygg grund de gav mig.

Nu är mina barn vuxna och lever sina egna liv, och jag har blivit åskådaren som sitter på parkbänken bredvid. I det tysta gläds jag åt deras framgångar och lycka, men jag känner också den där iskalla klumpen i magen när de inte mår bra eller drabbas av motgångar. Att vara förälder är ett livslångt uppdrag, i med- och motgång, i glädje och sorg, oavsett hur gamla barnen blir.

Jag är tacksam över att jag har valt att omfamna livet och att jag är en ganska bra livsnjutare. Precis som alla andra drabbas jag förstås av motgångar, och livet är inte alla gånger en dans på rosor. Men en sak har jag lärt mig genom åren: vi kan inte alltid välja vad som händer oss, men vi kan ofta välja hur vi förhåller oss till det.

Om glaset är halvtomt eller halvfullt? Jag väljer att se det som halvfullt.

Glada nyheter! Chelsie ska börja plugga på Uppsala universitet i höst och i dag fick hon en studentlägenhet i Rackarbergen, precis där både André och Corinne bodde när de studerade i Uppsala. Redan när Chelsie var 16 år ställde vi henne i kö för en studentlägenhet, ifall hon en dag skulle välja att studera i Uppsala. Det visade sig vara ett klokt beslut. Nu, när hon känner sig redo att ta steget, fick hon en korridorlägenhet nästan direkt. Det känns extra roligt att även hon får börja sitt studentliv i samma område som sina syskon.

Det här betyder förstås också att det sista barnet flyttar hemifrån. Det kommer att kännas väldigt märkligt, och huset lär bli både tystare och tommare. Samtidigt är jag så glad för Chelsies skull. Hon står inför ett nytt och spännande kapitel i livet, och det känns fint att få följa henne på håll.

Patric har redan bestämt sig för att göra om Chelsies gamla rum till arbetsrum, och det kommer säkert att bli jättebra. Livet går vidare, även om det känns lite vemodigt just nu.

I går åkte Patric hem till stan för att arbeta, men i mitten av veckan kommer han tillbaka till landet. Under tiden har jag fått sällskap av Sofie, som kom ut i söndags och stannar hos mig till i morgon. Corinne och Simon har rest till Italien, så Sofie har fått låna deras bil. Tack vare det kunde vi ta en tur till Kolbäck, där vi åt en god lunch. Jag åt en räkmacka medan Sofie valde en tallrik klassisk husmanskost

Det är varmt och kvavt ute, jag håller mig mest i skuggan och hoppar i vattnet då och då för att inte få värmeslag.

Sofie har inga problem med värmen. Hon njuter av solen och ligger och solar på den varma bryggan nere vid sjön. De goda glassarna har tyvärr tagit slut, så nu återstår bara isglassarna och de lockar varken henne eller mig.

Jag och Patric har länge pratat om att åka och se Blå grottan, och nu fick vi äntligen tid att göra det. Den är ett av Västmanlands sju underverk och ligger i Norberg. Trots sitt namn är det ingen riktig grotta, utan en öppning som leder in till en tunnel i den gamla Granrotsgruvan. Namnet Blå grottan kommer från det intensivt blå vattnet som strömmar ut ur öppningen och skapar en nästan magisk syn.

När vi hade tittat klart på underverket åkte vi vidare till stadskärnan och strosade runt i Norbergs pittoreska centrum. Där fick vi också veta att en av Sveriges mest berömda arkitekter och formgivare, Ferdinand Boberg, växte upp.

Magen började kurra, så det var dags att leta upp ett trevligt lunchställe. Eftersom staden inte är särskilt stor dröjde det inte länge innan vi fick syn på ett vackert kafé vid torget.

Under de 34 år som jag och Patric har varit tillsammans har vi provat oss igenom åtskilliga räksmörgåsar. Det har nästan blivit en liten sommartradition, eller snarare en hobby, att jämföra och betygsätta dem vart vi än kommer.

Den här räksmörgåsen var helt okej, men inte något som stack ut eller överraskade. En stabil trepoängare, helt enkelt.

Och apropå räkor, bilden nedan är från tiden när jag och Patric precis hade träffats. Vi åkte till Hunnebostrand, köpte färska och rökta räkor, nybakat bröd och gav oss sedan ut bland klipporna. På en solvarm klipphäll med havet som utsikt slog vi oss ner, skalade räkor, pratade om allt mellan himmel och jord och njöt av den bohuslänska naturen. Det var så enkelt, kravlöst och alldeles underbart mysigt

Tick, tack – tiden går.

I dag står målning på programmet. Jag ska måla bastudörren och locket till förvaringslådan som står intill bastun. Vi har också pratat om att ta en tur med båten och packa med lite fika. Vädret ser ju helt fantastiskt ut, så det känns som en perfekt dag att ge sig ut på sjön.

Det krävdes tydligen bara ett litet telefonsamtal från Trump till Gianni Infantino för att få USA ”rödkortsanfallare” tillbaka ut på fotbollsplanen. Trump tackade sedan glatt Infantino på Truth Social. Vilken bragd, ännu ett mirakel tillskrivet den allsmäktige.

Efter en helg tillsammans med Corinne blev våra pergolaplaner helt omkullkastade. Jag och Patric har länge pratat om att bygga ut huset på landet, med ett större kök och ett rymligare sovrum. Det stora frågetecknet har varit hur utbyggnaden egentligen ska se ut. Vi hade i princip bestämt oss för att bygga ut på vänster sida av huset, eftersom pergolan ligger på den högra.

Men när Corinne började titta på det, med lite hjälp av AI, kom hon fram till att utbyggnaden i stället borde ligga där pergolan står idag. Huset blir betydligt mer symmetriskt och ju mer vi tittar på det, desto tydligare känns det att hon har helt rätt. Det är tur att vi inte hunnit alltför långt med uteköksplanerna, för nu kommer pergolan att få flytta. Corinne är verkligen skarp som ett rakblad!

Eftersom vi inte kan fortsätta med uteköket i sommar bestämde vi oss i stället för att satsa på alla de där småprojekten som väntat. Och sådana finns det verkligen gott om.

Till exempel den här tvättställningen från Kockums, som jag hittade i en second hand-butik i Köping. När jag köpte den hade nästan all färg flagnat, så jag målade om den och rätade ut några delar som blivit lite skeva med åren. Nu har den fått en perfekt plats nere i bastun. Patric använder den när han rakar sig och är jättenöjd med hur smidigt det fungerar. Själv tycker jag att den har blivit ett riktigt ögongodis, både praktisk och vacker på samma gång.

Det är så vackert i vår vik just nu, med de gula näckrosorna som blommar för fullt. Utsikten är fantastisk, oavsett om vi tar ett dopp eller, som i Patrics fall, står och rakar sig. Jag kan aldrig få nog av det magiska vattnet och allt liv och all rörelse som ständigt pågår ute på sjön.

Vad är det för tid vi lever i när en amerikansk president, sittande i Vita huset, hånar Taylor Swift och Travis Kelces bröllop under deras vigsel genom att sprida en AI-genererad video med budskapet: ”Trump is your president”?

Hur sjukt är inte det?

I helgen kom Corinne och Simon ut till landet. Vädret visade sig från sin bästa sida, så vi hoppade i båten och tog en tur på sjön. Jag hade svängt ihop en rabarberpaj med brynt smör som jag bjöd på. Den fick klart godkänt och gjorde sig alldeles utmärkt tillsammans med en kopp kaffe.

Alla i sällskapet vågade kasta sig i från båten, och det var så himla härligt! Vattnet var varmt och skönt, så ingen hade bråttom upp igen. Vi låg kvar och njöt en ganska så lång stund.

Det är alltid lika kul när de kommer på besök. Vi har grillat, skjutit luftgevär, kastat pil, och spelat kort.

I morse vaknade jag till doften av nybakat bröd. Patric hade förberett en nattjäst deg som gräddades på morgonen, och det är verkligen något alldeles särskilt med nygräddat bröd till frukost. En skiva med ost är aldrig fel, men för mig blev det en tunn skuren bit mortadella med gröna oliver. Så gott, mums!

Efter frukosten tog vi bilen till en handelsträdgård en bit hemifrån. Där fanns mängder av inspiration, allt från kläder och heminredning, även om en del var lite väl kitschigt för min smak, till blommor och växter i alla tänkbara former. Vi fick med oss både växter och krukor hem, och jag kunde förstås inte motstå en gullig ljusslinga som också fick följa med i kassen.

Vi stannade också till vid en jättegullig obemannad gårdsbutik. Tyvärr såldes det inga jordgubbar på söndagar, så några sådana fick vi inte med oss. Däremot gick vi inte därifrån tomhänta. Vi köpte med oss ett gäng pinfärska ägg som senare fick bli grunden till lunchen.

Efter den sena lunchen åkte Corinne och Simon hem. De har en arbetsvecka kvar innan semestern börjar. Då väntar en resa till Italien, där de ska vandra i Dolomiterna. Patric åker tillbaka till stan i morgon för att jobba, medan jag blir kvar på landet. I kväll ser jag däremot fram emot ett bastubad medan regnet och åskan mullrar utanför. Det känns som ett perfekt avslut på dagen.