I dag är det 30 år sedan pappa dog. Det är en lång tid, men ändå känns det på något sätt som om det var i går. Efter alla dessa år saknar jag fortfarande både honom och mamma väldigt mycket.
Jag saknar pappas humor, värme och omtanke. Minnena av både honom och mamma finns fortfarande kvar och känns på många sätt klara, men samtidigt har de sakta bleknat med åren. Det är en märklig känsla, att minnas så mycket och ändå känna att vissa detaljer börjar försvinna. Men känslan av kärlek och saknad finns kvar, precis som alltid.
Haha, han tog alla tillfällen att skoja.
Det sista året i pappas liv var inte lika muntert. Han tynade långsamt och smärtsamt bort. Det sista halvåret frös han konstant och svepte in sig i ulltröjor och en filt med värmeslingor, trots att det var vår och sedan en varm sommar.
Nio månader innan han dog konstaterade läkaren att han behövde genomgå en kranskärlsoperation. Efter operationen återhämtade han sig aldrig riktigt. Både läkaren och vi trodde att han skulle bli bättre efteråt, men så blev det inte. Vad vi inte visste då var att han hade testikelcancer. Först en månad innan han dog förstod vi att det handlade om cancer, och efteråt fick vi veta att det var testikelcancer.
Två år senare dog även min mamma, i lungcancer. Där visste vi redan från början orsaken till sjukdomen. Hon började röka redan som elvaåring och dog, 73 år gammal, av spridd lungcancer.
Pappa blev 71 år. Mamma blev 73. Det känns fortfarande sorgligt att tänka på hur deras sista år tillsammans blev.
Fuck cancer!
lamatrona.net 