I söndags kom André och Corinne ut till landet. Båda har semester och ska hålla mig sällskap under veckan. Patric åkte tillbaka till stan för att arbeta, men kommer ut igen på torsdag.
Corinne har ett stort intresse för aktier och fonder och är dessutom riktigt duktig på det. Nu har hon tagit sig an Andrés aktieportfölj och hjälpt honom att få ordning på den. Jag blir både imponerad och stolt över att se hur de tänker på sin framtid. Ett måste redan i deras ålder är faktiskt att börja pensionsspara, och det känns klokt att de tar tag i det redan nu.
På kvällarna har vi suttit länge och pratat om allt mellan himmel och jord, inte minst om livet. Jag älskar att lyssna på deras tankar, funderingar och drömmar. Det är bland det finaste jag vet.
Vi har ätit gott, spelat många omgångar kort och framför allt bara haft det riktigt mysigt tillsammans. Att få sitta på altanen i skenet från levande ljus, omgiven av kvällens stillhet och med mina tvillingar vid min sida, fyller mitt hjärta med en stor tacksamhet.
Corinne lyckades övertala André att följa med ut på en löprunda på fem kilometer. Han hade inte sprungit på väldigt länge, men tog sig ändå hela vägen runt. Jag blev verkligen imponerad, så himla bra gjort!
Själv har jag fått sällskap av barnen på mina promenader, och det betyder mycket för mig. Jag märker också att det går bättre för varje dag. För bara en kort tid sedan kunde jag varken gå särskilt långt eller i något högre tempo eftersom smärtan i bröstkorgen efter den krossade bröstbensskadan var så intensiv. Varje djupare andetag kunde kännas som om någon stack knivar i bröstet. Tack och lov har det blivit mycket bättre, och jag känner att kroppen sakta men säkert är på väg åt rätt håll. Det känns hoppfullt.
Patric skickade den här bilden på en glad Chelsie och alla Västeråsgurkor som han har lagt in hemma. Det lär bli trångt i kylskåpet framöver, men å andra sidan kan man väl knappast få för många inlagda gurkor.
lamatrona.net 