Passar på

Att vakna till morgonsolens ljus som långsamt letar sig in genom gardinen hör till mina favoritstunder, även om just den här morgonen är ett undantag. Himlen vilar tung och blygrå över huset och regnet strilar stilla mot sovrumsfönstret. Men utanför dörren växer det så det nästan knakar. Jag är nästintill bombsäker på att smultronblommorna slagit ut under natten; jag kan inte minnas att de fanns där i går, eller så gömde de sig bara och väntade på rätt ögonblick

Jag uppskattar verkligen mina promenader och stunderna ute i naturen, även de dagar då vädergudarna inte riktigt är på min sida. Det är så skönt att komma ut och få andas frisk luft, och det går så mycket lättare på landet än inne i stan. Här finns ett annat lugn, ett annat tempo, och naturen känns alltid nära.

Jag försöker hålla igång så gott det går och hitta tillbaka till mina gamla rutiner. Under en period blev det tyvärr lite för många uppehåll från långpromenaderna, framför allt när ryggen och höften inte riktigt ville samarbeta. Då har kroppen fått sätta gränserna, och jag har fått påminna mig själv om hur viktigt det är att lyssna in och ta hand om den.

Samtidigt märker jag tydligt hur mycket bättre jag mår när jag väl kommer ut, både fysiskt och mentalt. Det behöver inte alltid vara de längsta rundorna eller de snabbaste stegen. Det viktigaste är att jag tar mig ut, och det får räcka så.

Men vilket liv det är i varenda buske, fåglarna sjunger, citronfjärilarna virvlar förbi och hararna skuttar fram längs de slingrande stigarna. Ärligt talat är det ren mumma för själen!

Jag har knappt ägnat en tanke åt min bordsrenovering i dag, den har stått helt stilla. I stället blev det raska promenader och sträckläsning av en bok.
Till middag i kväll ska jag njuta av en burk bruna bönor med fläsk till. Det äter jag bara när jag är själv, eftersom ingen annan i familjen gillar det. Det är bäst att passa på nu när jag är ensam.