I veckan och i helgen har vi hjälpt både André och Corinne med deras lägenheter. Först ut var André, vi hjälpte honom sätta upp två hyllor och en spegel.

Ullmattan som han fick i födelsedagspresent passade som handen i hansken på hans trägolv.

Jag och Chelsie har fortsatt utforska trevliga fik. Hon hittade ett i SoFo som hon prompt ville att vi skulle besöka, och jag håller med, det var verkligen ett mysigt ställe där man gärna sitter kvar länge och umgås.

Visserligen har det varit en hel del flyttande fram och tillbaka med tvillingarnas lägenheter, men vi har ändå hunnit umgås med vänner. Patric har dessutom fått blodad tand för flambering och bjöd på en eldig oxfilé.

Både Chelsie och Corinne fick meddelanden om att man kunde se norrsken i Stockholm, så vi tog en kvällspromenad till Mosebacke för att se om vi kunde få en skymt av det.

Ingen av oss såg något till en början, men när vi började ta bilder på himlen kunde man plötsligt tydligt se det gröna skimret över himlavalvet, så märkligt!

Alla ville förstås ta bilder av det fascinerande fenomenet. Själv hade jag nog njutit lite mer, om inte mina strumpbyxor envist bestämt sig för att glida ner till fotknölarna, just saying!

I kväll blir det filmkväll med helgens överblivna snacks, och i morgon väntar nya, friska styrkepass på Sats! Det känns verkligen bra att vara tillbaka efter ett långt uppehåll. När jag jobbade heltid orkade jag helt enkelt inte börja mornarna där, som jag gjorde för några år sedan. Nu kan jag själv bestämma både när jag går dit och hur länge jag stannar, jätteskönt!

Det tar emot att ge Trump erkännande för freden i Gaza, men i det här fallet måste man nog göra det. Det tragiska är att omkring 65 000 Gazabor uppges ha dödats sedan den 7 oktober, det är svårt att riktigt ta in allt det lidande som området har genomgått. Förhoppningsvis håller fredsavtalet.
Samtidigt läser jag att USA inte längre klassas som en demokrati, utan tydligt har passerat gränsen mot autokrati. Så otroligt sorgligt!

Igår hämtade jag och Patric nycklarna till Corinne och Simons nya lägenhet. Ingen av dem kunde själva, Corinne jobbar i Uppsala och Simon är på konferens i Spanien, så vi fick rycka in som stand-ins. André var ledig och ville följa med, vilket gjorde det hela lite roligare.

De kommer att få det så fint! Lägenheten har en stor och rymlig sovalkov, och även köket kändes förvånansvärt stort. Huset är byggt i slutet av 40- eller början av 50-talet, och funkisstilen gör sig verkligen påmind, med sina rundade hörn, charmiga garderober och de där tidstypiska beslagen som ger lägenheten just det där lilla extra

Imorgon är det dags att hjälpa André, han behöver en extra hand med att sätta upp en stor spegel och ett par hyllor i lägenheten. Han kommer också att få en matta som han önskade sig i födelsedagspresent. Det tog ett tag för honom att bestämma sig för vilken han ville ha så först nu är det dags att rulla ut den.

Mörkret och regnet gör sig verkligen påmint så här i oktober, men här och där lyser fortfarande någon enstaka blomma upp i rabatten.

Det går inte särskilt bra med min höft och rygg just nu. När jag träffade min husläkare nämnde jag att jag misstänkte att anastrozoltabletterna, som jag tar för att motverka cancer, kunde göra mig mer smärtkänslig. Han avfärdade det först, och sa lite nedlåtande att han kunde höra av sig till min cancerläkare för att fråga. Det visade sig att jag faktiskt hade rätt! Nu gör jag därför ett uppehåll med tabletterna i fyra veckor och ska eventuellt byta till ett annat läkemedel. Min cancerläkare vill dessutom att jag genomgår en MR av rygg och höft, något som min husläkare tyckte var helt onödigt. Ja, ja, ibland är det allt bra att ha flera läkare omkring sig.

De här träskorna står i ett hörn av keramikverkstaden där jag brukar hänga en gång i veckan. Jag längtar verkligen till torsdagarna, det är så rogivande och mysigt att sitta med en bit lera mellan fingrarna och låta tankarna vandra. Men det allra bästa är nog ändå att, när vi har knådat klart, blir jag upphämtad av mina kompisar som bjuder på god mat och dryck efteråt. Alltså, hur bortskämd kan man bli? Vilka guldklimpar till vänner jag har!

I helgen kom Corinne ut till landet, jag tycker det är så mysigt att barnen tar sig tid att komma dit. Patric har byggt vidare på altanen medan jag skalade räkor i ett huj! Till huvudrätt blev det klassiska räksmörgåsar, men först gjorde jag en skål av Västerbottensost som jag fyllde med avocado och varmrökt lax, riktigt mumsigt. Vi har förstås inte bara ätit, Corinne hjälpte oss också att ta upp ”Gula faran”. Fast innan dess fick hon först ösa ur allt vatten som samlats i båten!

När vi skulle åka hem från landet upptäckte vi att däcket var platt som en pannkaka, å, nej, punka! En stor spik hade borrat sig igenom gummit.

Det var bara för Patric att slita fram cykelpumpen och jobba. En lång stund senare kunde vi äntligen åka hem . I morgon ska vi lämna in bilen för nya vinterdäck.

Det var med nöd och näppe som inga träd på landet föll under stormen Amy. Jag gick runt och spanade ivrigt, med en gnutta hopp om att några av de döda träden och buskarna på grannens tomt äntligen skulle ge vika, men icke, det var bara önsketänkande. De stod där lika stadigt som alltid, orubbliga i sin skräpiga prakt.

Det har verkligen varit ett riktigt busväder på landet, hårda vindar och regn. Jag och Chelsie höll oss mest inne i stugan, framför en värmande brasa. Självklart blev det kanelbullar och varm choklad med vispgrädde på toppen, mmm.

Vi behövde skaka ner de sista fikaresterna, så det fick bli en liten promenad till badberget.

Att det stormade och spöregnade utanför husknuten spelade ingen roll för Patric, han fortsatte obekymrat snickra vidare på innertaket på altanen, med lite hjälp av mig.

Patric skulle till Örebro för jobb på måndagsmorgonen och Chelsie, som inte skulle börja arbeta förrän vid fem, följde gärna med. Hon och jag passade på att ta en skön höstpromenad och gjorde ett stopp i Wadköping, men först stannade vi till för att beundra slottet.

Det har varit så mysigt att få tillbringa en hel helg tillsammans med yngsta dottern. Vi har haft tid att prata och bara umgås. Det är roligt att höra hennes tankar om framtiden och att få en inblick i vad hon funderar på att göra framöver. Det känns också fint att få dela de stunderna och se hur hon växer och formar sin egen väg.

Åh, äntligen kunde André flytta in i sin fina och charmiga lägenhet. Vilken lycka! Men innan han kom så långt väntade en rejäl storstädning. Trots att det faktiskt hade städats inför inflytten låg ett tunt lager damm överallt. Samma dag som flytten gick av stapeln hyrde vi ett släp och körde till förrådet i Sumpan för att hämta hans saker. Och oj, så mycket grejer som gömde sig där!

Dessvärre får André inte plats med alla sina saker i den nya lyan. Det innebär en tur ut till landet med det som blir över och dessutom behöver en del prylar köras till återvinningen. I förrådet finns också några av Corinnes saker, som hon får hämta när hon och Simon flyttar till Östermalm.

Vi hade dock tur under själva flytten. Precis när vi svängde in på Andrés gata och klev ur bilen dök min kompis son upp, på väg hem från jobbet. Utan att tveka erbjöd han sig att hjälpa till och bar upp allt i lägenheten tillsammans med oss, så otroligt snällt av honom!

Så här ekande tomt var det inte länge efter flyttens framfart. André behövde köpa en ny säng som passade in i sovalkoven, den gamla var alldeles för stor. Den nya däremot blev perfekt och föll på plats direkt.

Han hittade också en byrå på Marketplace som kunde svälja mängder av tröjor och ändå lämna plats för annat. Träytan skimrade som solen och gjorde möbeln till ett smycke i rummet, den passade verkligen jättefint där.

I tisdags kom Chelsie hem från Bologna. Tyvärr har hon dragit på sig en otäck hosta och har inte känt sig helt frisk under resan. Själv har jag varit hos läkaren och fått fortsatt sjukskrivning. Min höftinflammation beror helt och hållet på att jag överansträngt mig i jobbet, det är svårt att inte belasta höften och ryggen för mycket, även om jag försökt ta det lugnt. Smärtan har dock lindrats något efter mina tränings- och sjukgymnastikpass på Sats.

I fredags när André landat på Arlanda åkte han direkt och hämtade nycklarna till sin nya lägenhet på Kungsholmen.

Alltså wow ,vilken fantastisk lägenhet han har fått! Huset är från 1929, med generös takhöjd, trägolv i vardagsrummet och en riktigt lyckad färgkombination i hela lägenheten. Och som pricken över i:et: en enorm, helt underbar terrass…

Överallt fanns vackra detaljer: de blänkande handtagen på terrassdörrarna, de unikt utformade fönsternischerna i marmor och de nya men tidstypiskt designade eluttagen.

Hela lägenheten är nyrenoverad och känns otroligt fräsch.

André flyttar inte in förrän på tisdag, eftersom lägenheten först ska städas och göras helt klar. Dessutom kom ett glädjande besked, hyran hade sänkts med 600 kronor. Bostaden är verkligen en riktig pärla, vilket kap han gjorde.

Apropå, pärla, på kvällen träffade vi en helt underbar servitris, hon kunde verkligen liva upp baren, som ni ser! Henne höll vi nogrann koll på, så hon skötte sig, det gjorde hon med råge, även hennes chef lovordade henne.

I morse åkte jag och Patric ut till landet. Jag fortsatte måla bordet och hyllan som André ska få. Han har valt en varm beige ton, och jag tror att den kommer att passa alldeles utmärkt hemma hos honom.

Patric har fixat med elen och snart är det dags att hoppa in i bastun. I kväll väntar grillning och ett gott rött vin, jag längtar redan.

För lite mer än ett år sedan tog jag en paus från Sats. Anledningen var att min höft började krångla rejält, och dessutom hade jag svårt att gå upp och ner för deras trappor. Till slut tappade jag helt enkelt lusten att gå dit. Häromdagen insåg jag dock att jag faktiskt längtade tillbaka. Då förstod jag att det var dags att göra något åt saken, så jag tecknade ett årskort. När jag väl gick dit var jag otroligt taggad, och känslan efter passet var riktigt bra. Visst märktes det på vikterna att jag får börja om från början, men så får det vara.

Nu när jag haft lite tid över har jag passat på att stå i köket och laga mat. Det blev en salig blandning av allt lite möjligt, köttbullar, currykyckling och även Janssons frestelse. Den sistnämnda får dock åka direkt in i frysen.

I helgen flamberade Patric en grönpepparkyckling som vi åt till middag på landet. När lågan slog upp ur pannan blev det nästan som en liten show, så festligt och vackert att se på och gott blev det också.

På fredag kommer André hem från Grekland och i natt flyger Chelsie till Italien med en kompis. Alla barnen har i omgångar den senaste tiden farit fram och tillbaka mellan olika länder. Själv står jag stabilt kvar på svensk mark.

Chelsie hade några ärenden på stan i förmiddags och jag var sugen på en promenad, så vi slog ihop våra planer. Det var visserligen en smula kyligt ute, men solen värmde skönt när den låg på. Min höft var inte särskilt förtjust i något raskt tempo, så vi höll oss till en långsam tur i nästan snigelfart. Det visade sig bara vara till vår fördel, eftersom vi fick gott om tid att prata och samtidigt njuta av solen som hade letat sig fram över Södermalm.

En kompis frågade mig om jag ville vara med och hyra en plats i en keramikverkstad tillsammans med hennes två barn och min gamla kollega Kerstin och utan att blinka svarade jag: ja, på stuts. I denna lilla gulliga stuga kommer vi att hålla till.

Och plötsligt stod jag där, med en klump lera i handen, och tänkte: hur gick det här till? Ringrostig är bara förnamnet; det är minst trettio år sedan jag entusiasmerade barn att testa keramik, medan jag själv knappt gjorde något. Det här kommer att bli en utmaning som heter duga, men jösses, så roligt det var!

Keramikkvällarna blir en gång i veckan, tre timmar åt gången. Igår blev det bara två, eftersom Patric hämtade mig för att vi skulle åka ut till landet.

Jag är så glad, att jag hittat en ny hobby sådär på äldre dar. Jag vet ju inte hur min sjukskrivning kommer att se ut framöver, men det känns bra att ha något att längta till.

I morse var det så skönt att vakna upp på landet med en stor kopp kaffe i handen och utsikten över den stilla fjärden. Patric jobbar härifrån just nu, men vi har ändå hunnit få mycket gjort. Jag har köpt nya linnegardiner till vardagsrummet och blev så nöjd, vilket fantastiskt ljusinsläpp de ger! Den här helgen ska Patric ägna sig åt en hel del elarbeten, medan jag har laddat upp med färg för att ge nytt liv åt vårt gamla köksbord och en liten hylla. Båda ska sedan få flytta hem till Andrés nya lägenhet.

Nu dröjer det inte länge innan det är dags för tvillingarna att flytta! Jag längtar verkligen, det ska bli så roligt att få följa med på deras lägenhetsresa.

I går morse blev det skönsång med kaffe på sängen för André och lite senare ringde vi och sjöng för Corinne som är utomlands. Tvillingarna fyller 26 år, ett stort grattis till er! Hurra, hurra!

Det blev en bra start på veckan. Corinne stod först i kö hos bostadsförmedlingen till en lägenhet i Villastaden på Östermalm. Eftersom visningen ägde rum medan hon var i Portugal åkte jag och Patric dit för att filma och mäta.

När hon och Simon gått igenom allt material vi skickade dem, bestämde de sig för att tacka ja till lägenheten där hon stod etta på.

Planlösningen är bra och läget kan knappast bli bättre. I mitten av oktober går flyttlasset. Det känns så skönt att hon äntligen flyttar ”hem” igen, efter alla dessa år i Uppsalaexil.

När födelsedagsbarnet kom hem på kvällen väntade en festlig middag. Han hade önskat sig toast Skagen till förrätt, följt av schnitzel med parmesandoftande potatis och en fräsch sallad. Kvällen avrundades med en hembakad äppelpaj som serverad med len vaniljsås, en perfekt avslutning på firandet.

Jag har blivit fortsatt sjukskriven fram till slutet av september. Det känns tungt att höftinflammationen har blossat upp igen. Förra gången drabbades jag i över ett år innan jag återhämtade mig, och jag hade verkligen hoppats på att kortisonsprutan jag tog förra veckan skulle ge lite lindring, men tyvärr har den inte hjälpt alls. På jobbet går jag mycket i trappor och står och går långa stunder, och just nu är det precis det som höften protesterar mot. Ett litet ljus i mörkret är ändå att jag inte haltar, vilket jag gjorde tidigare.

På lördagskvällen var det dags för mig och Patric att hoppa ombord på Djurgårdsfärjan.

För att titta på…

Showen var jättebra, men det fanns ett litet aber. Vi hamnade nämligen vid samma bord som ett par från Karlstad. Supergulliga, absolut! men att dela mat med människor man inte känner, kändes bara konstigt. När sedan maten kom in i små portioner som skulle delas lika, vågade ingen riktigt ta för sig och det blev en smula krystat, stor jätterysning på det!

Och visst, jag är social, inga problem där, men att tillbringa kvällen med att lyssna på ett maratonföredrag om bordskvinnans häst… ja, låt oss säga att det inte riktigt var min definition av ”en trevlig kväll”.

Med tanke på min inflamation i höften kommer jag att vara sjukskriven ett par dagar till, jag hoppas att jag kan återgå i tjänst senare i veckan, förutsatt att återhämtningen fortsätter i rätt riktning