I morse knallade jag ner till min gamla skola för ett sista ärende, att sätta punkt. Jag träffade min chef, vi hade ett fint och bra samtal och jag lämnade över nycklarna och tjänstekortet. En enkel handling, men med en tyngd som kändes i hela kroppen. Sedan kom det svåraste. Att säga hej då till kollegorna. Till alla barn. Jag är ändå tacksam över att jag gjorde allt i samma veva, ett rent och tydligt avslut utan att dra ut på det. Ingen visste att jag inte skulle komma tillbaka, och för många blev det en överraskning. Kanske var det just därför det kändes så starkt. Inget utdraget farväl, inget ”vi ses snart igen” som hänger kvar i luften. När jag hade städat ur skrivbordet, packat ner mina personliga saker och klev ut genom dörren för sista gången stannade världen nästan upp en sekund. På gatan möttes jag av en märklig blandning av sorg och glädje. Jag slutade på topp och jag trivdes in i det sista. Det är jag så innerligt glad för. Samtidigt infann sig en påtaglig lättnad. Lättnaden över att inte längre gå till jobbet med smärta i kroppen och känna att jag inte kan göra mitt arbete så som jag vill och vet att jag kan. Det är en tudelad känsla, att sörja att ett helt arbetsliv är över och samtidigt känna i hjärtat att beslutet är helt rätt.
Nu är ett kapitel avslutat och mitt i allt det vemodiga spirar också något annat, en förväntansfull känsla över det som nu väntar.
lamatrona.net 