Vilken härlig påskafton det blev. Som vanligt var jag lekledare nummer 1. Ingen påsk utan äggletning och det gällde som vanligt i år också. Men oj, vad jag var påhittig och fiffig  med att hitta på bra gömställen åt de sprängfyllda färgglada äggen, jag liksom överträffade mig själv.  Och av deras miner att döma tyckte de nog det de också.

Sofie arbetade denna högtidsdag och kunde tyvärr inte delta. Hon är den som annars brukar vinna dessa ”spring med ägg på sked” lekar.

Som vanligt åt vi alldeles för mycket. Efter den bastanta lunchen la sig alla raklånga på sängen för att hämta sig efter att ha chockat magen med mängder av Janssons frestelse, västerbottenpaj, laxar hit och dit och till råga på eländet svalde vi ned  ”beska droppar” till sillen, och passade samtidigt på att sjunga ”när gäddorna leker i vik och vass…” Det blev verkligen i mastigaste laget.

På kvällen dök Maarit och John upp. Vi fortsatte skyffla i oss, det serverades en helt fantastisk mör oxkind med tryffelpotatismos till och till det hade Patric gjort den godaste rödvinssåsen som jag någonsin ätit. Den hade tillagats i flera dagar. My God så gott! I dag står det påskrester på programmet.

Ta hand om dig därute.

För ett tag sedan hittade jag ett par ljustakar på nätet som jag bara älskar.

När jag fiskade upp dem ur kartongen tyckte jag att de såg en aning plastiga ut. Bestämde mig därför på studs att köpa hem en flaska sprejfärg för att fixa till dem.

Tänk vad lite rostfärg kan piffa till det. Färgen blev över förväntan.

I dag har 793 personer dött i covid19, ett svindlande antal människor. Jag förstår också att detta bara är en droppe i havet och att vi kommer att få så många fler innan detta är över. Den här texten läste jag i D.N häromdagen, helt underbar och samtidigt tankvärd.

”-Vi har alltså fått en unik situation: Den stora solidaritetshandlingen är att uggla hemma. För första gången kan man ägna kvällarna åt Netflix och folköl och samtidigt känna att man borde få medalj av kungen för uppvisat civilkurage. När allt det här är över (corona) kommer de mest passionerade stugsittarna bland oss kunna gå med höjt huvud. Vi kan stolt deklarera för barnbarnen att under den stora krisen – då gjorde jag mitt. När mina medmänniskor behövde mig som mest, då plöjde jag säsongerna tre till sju av amerikanska ”The office”. När världen stod i brand, då tvekade jag inte. Då åt jag ostbågar i soffan fem kvällar i rad.”

Tanken var att vi skulle åka iväg till Åre för en skidsemester denna vecka, men så blev det ju inte. I stället bestämde vi oss för att vara hemma och vara lediga. Patric finns tillgänglig för jobb men ska försöka att arbeta mer hemifrån. Jag däremot är fri som en kanariebird…I går tog vi en riktig välbehövlig långpromenad runt sjön Magelungen tillsammans med goda vänner. Det blev en bensträckare på behörigt avstånd från alla spänstiga människor som också begav sig ut på en tur.

Promenaden avslutades med en egenhändig matsäck. Nybakat bröd från vårt bageri med kyckling, bacon, majonäs och sallad i. Allt detta sköljdes ner med en kopp kaffe.

Patric håller på att brygga öl, själv har jag målat klart Corinnes skrivbord. Det blir så snyggt, älskar färgen. Jag har även målat om ett gammalt 50-tals sminkbord som stått i källaren i åratal och samlat damm. Det är kul att ha små projekt på gång. Sofie är en tjej som det går bra för. I höstas fick hon jobb på Max, det jobbet har passat alldeles utmärk under tiden hon gått i skola. För någon månad sedan sökte hon jobb på både Hornbach och Ica-Maxi. Hornbach hörde snabbt av sig, hon fick jobbet och har arbetat där några gånger. Ica var något sena att höra av sig efter första interjuven, men sent omsider kom hon på en andra interjuv och fick det. Det betyder att hon numera i dessa coronatider har tre (3) jobb. Grattis Sofie!

En sak som jag verkligen uppskattar med mitt arbete och det är att så fort det finns något att fira så gör de det och då oftast med någonting sött, som exempel: Napoleonbakelse på Napoleondagen, chokladhjärtan på Alla hjärtans dag  och semlor på semmeldagen. I dag klädde ledningen ut sig till påskkärringar och delade ut denna godsak.

Kaffet stod jag för, men påskägget blev jag väldans glad över. Rektorn på skolan visar sin uppskattning med att lägga pengar på små men uppskattade saker. Jag gillar tänket. I dag har jag blivit lurad av alla barn hela dagen. De har fnissat konstant över att jag varit så lättlurad. Fast lika roligt var det inte när jag tog en tripp in på personaltoaletten och upptäckte att spolfunktionen var ur funktion. Eftersom det lurats hela dagen så blev lappen desto allvarligare.

I morgon… inget aprilskämt, vi tar en coronadag i taget.

Äntligen blev det dags att plantera ut mina nyinköpta penséer, något som jag längtat efter ett tag. Älskar dessa små sötnosar som är så tåliga och vackra.

Vilken fin helg det blev och då menar jag inte bara vädermässigt. Vi har inte gjort särskilt mycket utan mest pulat omkring både inne och ute. I går var både Sofie och Corinnes pojkvänner på middag. Det var en helt underbar kväll. Båda killarna är så trevliga, mysiga och härliga. Vi satt länge och väl och pratade. Klockan 20.00, sharp stod vi hela bunten på verandan och klappade händerna i en (1) minut. Osäkert vad grannarna tyckte om saken. Men vi fick lära oss att det ska man göra för dem som jobbar inom vården, en fin gest, tycker jag. Vi hann inte mer än bänka oss i köket igen förrän det var dags att släcka ner hela huset. Vi kunde ju inte missa Earth hour.

I morgon är det åter dags att frottera sig bland barn, föräldrar och kollegor, förhoppningsvis blir det fint väder så att vi kan hålla oss utomhus. Fast innan dess ska jag tillaga säsongens sista pitepalt, hjälp, så gott det ska bli.

Redan igår kväll kände jag mig inte riktigt på topp, huvudet värkte och kroppen kändes sisådär. Hade det varit under normala omständigheter hade jag tagit en alvedon i morse och gått iväg till jobbet. Men nu är inte tiderna sådana. Jag bestämde mig i stället för att vara hemma i dag och i morgon. Huvudvärken sitter i och jag är fortfarande lite svag i kroppen men är annars vid god vigör. Däremot har jag dåligt samvete för jobbet. Den här veckan är nästan alla barn på plats igen, men dock inte all personal. Tyvärr vet jag att det kommer att bli svårt att få tag på vikarier. Vi har knappt fått tag i någon under de senaste  två veckorna. Trist egentligen att jag ska behöva få skuldkänslor över detta. I går fick jag ett nytt mail utskickat från grundskolechefen. Det stod att vi fått nya direktiv från folkhälsovårdsmyndigheterna angående skolbespisningen.

Jag blev helt paff. Besticken som alla barn och vuxna skyfflar upp salladen med smittar  alltså inte? Vad jag vet gör de det. Vi kan dessutom inte tvinga barnen att vara en bit ifrån varandra, det bara går inte hur mycket vi än försöker. Det känns som om skolan är den plats som det ska experimenteras med. Om barnen blir sjuka vet varken vi eller deras föräldrar om de har corona eller ej, barn testas ju inte. Skolorna går ut med att de inte har några coronafall, fast vad vet ledningen om det eftersom ingen vet. De i sin tur rapporterar bara uppåt om hur stort bortfall det är bland barnen. Jag vet inte om en stängning av skolorna är rätt eller fel, men jag vet att vi liksom vården är underbemanade. Blir flera sjuka kan vi inte bedriva undervisning. Frågan är om fler personal blir hemma (för symtom som jag) hur många finns det då kvar som kan ta hand om barngrupperna? Ja, inte är det vikarierna eftersom det inte finns några att trolla fram ur hatten. Chelsies skola har distansundervisning denna vecka eftersom många lärare är sjuka. De skolbarnen som behöver eller vill kan ta sig till skolan och få en lunchlåda med sig hem om det behövs. Chelsie följer sitt skolschema som vanligt fast på distans och med myskläder på sig i stället. Och till sist, Folkhälsomyndigheterna tycker att vi ska ta ett egenansvar i samhället, vi ska hålla avstånd och tvätta händerna och så vidare. Vi som arbetar inom omsorgen vet vilket jätteproblem det är att få 28 barn på två pedagoger att tvätta händerna innan det är dags att äta. En del föräldrar gör också sitt bästa för att mörka att deras (jobbiga) barn är sjukt. I allt detta står personalen rätt handfallna och till råga på allt ska barnen gräva med sina fingrar i salladsbuffén.

Jag tycker bra synd om Sofie som tar studenten till sommaren. Alla studentfester och kryssningar är inställda. Frågan är hur det blir med själva studentmottagningen hemma? I helgen skrev hon inbjudningskort till alla gäster. Vi klämde inte in att festen genomförs med en viss reservation för till exempel corona. Hon tycker att det är jobbigt nog som det är.

I morgon flyttar Corinne hem. Hon gjorde två tentor på raken i helgen och kommer att ha den sista i början av sommaren.  Eftersom allt skolarbete sköts på distans tyckte hon att hon lika väl kan bo hemma ett tag. Ett bra beslut tycker jag, särskilt i dessa oroliga tider. André som flyttade hemifrån för 22 dagar sedan flyttar också tillbaka hem i slutet av nästa vecka. Det blev konsekvensen av att han inte har något arbete kvar. Jag tycker så otroligt synd om honom. Han hade ett bra jobb som han trivdes med och en lägenhet att bo i och nu har allt raserats tack vare coronaviruset.

När Corinne medelade att hon kommer hem nämnde hon att hon kommer att behöva ett skrivbord. Skeptiskt tittade jag på det vi har i ett av rummen. Vackert var det inte. Jag och Patric for i väg och köpte färg.

I morgon så är det jag som är åter på jobbet. Vi hade inte särskilt många barn under förra veckan och det var ett stort bortfall av personal. Vi får se hur det ser ut i morgon.

Oj, oj, oj vilken oro det är överallt i samhället, det är allt från barn, föräldrar och kollegor med fler som går omkring i någon sorts hysteribubbla. Jag har all förståelse för detta såklart. Jag är själv inte bättre. Varje morgon innan jag kravlar mig upp ur dunbålstret känner jag efter ordentligt hur jag mår ”har jag inte lite ont i halsen, huvudet, eller något symptom på att kroppen inte är intakt? ” Hittills har jag känt mig kärnfrisk och det tackar jag för. Under veckan har jag i princip varit ute i ur och skur hela dagarna. Verksamheten har gått på sparlåga på grund av ett stort bortfall av personal. Handspriten åker fram i ilfart bara jag råkar peta på något misstänkt, typ pumptermosen på jobbet. Men alltså vad är det med dessa 70 plussare som tycker att det daltas alldeles för mycket med dem? De tycker det är förfärligt orättvist att just de borde sitta i karantän, de är ju inte ens särskilt gamla. Haha, det känns faktiskt lite uppfriskande att höra. För vem vill inte på ålderns höst fortfarande känna sig ung och vital?

När jag kom hem efter en dag på jobbet såg jag att Anders Tegnell var i tagen igen. Hans senaste uttalande löd att ”Folkhälsomyndigheten tillsammans med Skolverket tagit fram ett dokument kring hur skolorna kan agera för att minska spridningen. Det är fortfarande inte aktuellt att stänga alla skolor. – Man behöver till exempel inte ha stora samlingar på morgonen längre så att många elever kommer dit samtidigt. Eleverna kanske inte behöver sitta i rum på rasterna utan kan gå ut på skolgården. Det skulle kunna spela rätt stor roll för smittspridningen.”

Jag inte bara häpnar över hans ögonblicksbild. Jag blir samtidigt kort och gott irriterad över hans ord. Stora samlingar på morgonen? Till skillnad från vadå? Att barnen sitter vid sina bänkar med en knappt armslängds avstånd mellan sig och sin bänkkompis och jobbar med sina skolböcker? Han verkar tro att om barnen droppar in en och en  under morgonen skulle smittorisken dala i det annars så knökfulla klassrummet. Kommer den förändringen att göra stora underverk? Anders verkar också tro att smittspridningen kommer att spela stor roll om  barnen är ute på rasterna i stället för att vara inne i ett rum. Rast har de ett begränsad del av dagen annars sitter de sida vid sida i klassrummet resten av skoldagen. Jag har svårt att se att det skulle göra någon större smittriskskillnad. Om det inte är så att han menar att vi ska vara ute hela dagarna och bedriva barnpassning, inte undervisning. Min haka fladdrar fortfarande fram och tillbaka av pur förundran.

Fortfarande är jag ganska tagen över att folk inte riktigt har förstått vidden av corona. I mitt jobb träffar jag på en hel del människor som sorgligt nog fortfarande inte anser att barn smittar eller smittas av det nya viruset, vilket givetvis är helt fel. Barn med funktionsnedsättning står beredda och klara utanför skolorna och väntar på en ny skoldag. Deras föräldrar himlar med ögonen och suckar över överdriften med corona, medan andra inte gör det.

Jag och c:a 250-300 barn sitter varje dag tillsammans i matsalen i skolan och äter lunch. Jag väljer bort grönsaksbuffén där barnen med otvättade händer själva tar vad de ska ha. Även om vi lärare och pedagoger gör vårt bästa med att förmå dem att tvätta händerna är flera av dem högst ovilliga att göra det. Tonåringarna ska vi inte ens prata om, särskilt killarna. I fredags undrade jag om jag skulle hålla andan hela måltiden eller inte, tyvärr gick inte det. I morgon är en ny dag och jag funderar på om jag kommer att bli smittad där och då eller om det blir senare under veckan, för det verkar i alla fall Anders Tegnell tycka är bra.  Jag är också väldigt förundrad över att Stockholm slutat räkna hur många fall som insjuknat. Det med tanke på att Anders hela tiden hänvisar till att läget ser olika ut i olika länder, men hur ser coronaläget ut i Stockholm? Det vet vi ju inte eftersom ingen räknar. Så vilket läge pratar Anders om? Ja, inte vet jag…

Som en konsekvens av coronaviruset fick André sparken från Vapiano. Alla undomar och timanställda fick gå. Det här kommer att påverka många många ungdomar som inte har fast anställning.

Nu över till något mer glatt.

Rysslands bidrag till Eurovision