Jag har varit glad som en lärka i flera veckor, mycket tack vare att kroppen känts stabil och bra. Visserligen finns ryggproblemen kvar, men min högra höft har jag knappt märkt av… förrän nu. I veckan började det smyga sig på och sedan dess har det bara eskalerat. I torsdags blev det till slut ohållbart, och jag fick en tid hos läkaren. Där ordinerades jag en kortisonspruta och uppmanades att ta det lugnt en tid framöver. Precis det jag inte ville höra. Det har varit en sådan skön känsla att må bra och jag har verkligen njutit av den perioden, något jag gärna hade fortsatt med. Nu återstår det att se hur det utvecklar sig.

Nog om det. I går firade vi Corinne och Simons födelsedagar i förtid, eftersom de åker till Portugal på semester i dag. Alla barnen kunde vara med en stund. Sofie svängde förbi en kortis för att lämna presenter, hon är just nu ute på praktik i en skola och skulle sedan vidare till sitt barjobb. Även Chelsie skulle arbeta, hon har redan jobbat tre nätter i rad och i natt väntar den fjärde.

Det blev en Belgisk-inspirerad afton med belgiska våfflor med skagenröra till förrätt och moules frites till huvudrätt.

Vi avslutade middagen med att äta en riktigt mäktig chokladtårta från vårt favoritbageri, den satt som en smäck!

Kvällen rundades av med ett parti kort. Blygsamt, delar jag här med mig av resultatet: det verkar nämligen som om kortspel inte riktigt är Patrics paradgren.

I kväll blir det party, party, men fram till dess blir det en liten bensträckare och brunch.

Men vad händer egentligen i världen? Ingenting känns sig likt längre. Vi har Trump och Putin, krig och en ny världsordning. Tullar hit och dit, svält, rasism, attacker mot homosexuella och hbtq-personer. Klimatförändringar som rusar fram, demokratier som sätts på prov, en ny sorts Kennedy på scenen, antivaxxare som tvår sina händer, korruption och lögner. I dagens värld finns det mer än nog att oroa sig för.

Själv sitter jag i stugan på landet och försöker hämta andan efter en tuff arbetsvecka. Patric har fått pendla fram och tillbaka till stan för jobbet, medan jag stannat kvar här ute. På förmiddagen dammade jag av några gamla hyllor som Corinne och André ska få, det känns bra att de kan komma till användning istället för att bara stå och samla damm.

Solen strålade in mellan molntäcket på förmiddagen och låg varm över gräset, utanför boden blänkte det till av smörgula kantareller. Jag plockade en näve och stekte dem i smör och gjorde kantarelltoast, den där doften i stekpannan hör verkligen hösten till. Nere vid viken låg vattnet spegelblankt. Plötsligt dök fyrbåten upp; de brukar komma lite då och då för att se över fyrarna. Det är något tryggt med deras återkommande besök, som om någon vakar över Mälarens trygghet.

Jag dukade fram en ostbricka med ett gott vitt vin, lagom tills Patric kom hem på kvällskvisten, något han verkligen hade gjort sig förtjänt av.

I morgon åker vi hem tidigt eftersom Patric måste arbeta då också. Det gör inte så mycket, jag har ändå fullt upp i lägenheten med alla småsaker som väntar på att bli ordnade. Kanske blir det till och med en sväng förbi Medborgarplatsen för att köpa en bukett blommor.

Tiden springer som alltid iväg, och nu är vi redan i början av september, tvillingarnas alldeles egna månad. Snart fyller de år, och det ska förstås firas ordentligt! Men fram till dess ska jag njuta av de fina höstdagarna som förhoppningsvis består av mer sol och värme.

I helgen hade vi fest, åh, vilken fest det blev! Stämningen var på topp från början till slut. Så kul att så många kunde komma och göra kvällen så minnesvärd!

Jag gillar verkligen den härliga blandningen av både gamla och unga som har kul tillsammans. Det känns så fint att se hur alla hittar sin plats, oavsett ålder, och att gemenskapen blir ännu starkare av den mixen. Barnen har blivit så stora nu och det märks hur mycket de uppskattar att vara med, de ser fram emot att träffa våra vänner nästan lika mycket som vi gör. Det gör mig glad att de också får växa upp med alla dessa humörshöjande och roliga stunder.

Det spelades riktigt bra låtar och några av oss kastade sig upp på dansgolvet och imponerade med sina grymma moves. Kvällen utvecklades till något alldeles magiskt, full av skratt, lekar och härliga samtal. Jag njöt så otroligt mycket av att få umgås, släppa loss och dansa utan att tänka på något annat. Det var helt enkelt den bästa kvällen på länge, en sådan man lever länge på!

Som vanligt lagade vi på tok för mycket festmat. När jag öppnade kylskåpet i morse möttes jag av en vägg av marinerad rostbiff och allehanda godsaker. Veckans meny blir alltså ganska lätt att planera: rostbiff till frukost, rostbiff till lunch och… ja, gissa middagen? Fast det bästa av allt är nog att André och Chelsie numera verkar ha rostbiff som livets största passion, de pratar inte om något annat, jag gissar att maten kommer att gå åt.

Efter jobbet har jag varje dag varit så trött i ryggen att jag knappt orkat resa mig ur soffan på hela kvällen. Heltidsjobbet tar verkligen på krafterna. Som tur är finns det ljusglimtar. I går fyllde Patric 55 år, och det firade vi med kräftor och nästan hela familjen samlad.

Solen flödade in så det var svårt att få till en bra bild.

I födelsedagspresent fick Patric en japansk kökskniv, precis en sådan han önskade sig!

I somras var jag och Patric i Nora och åt den godaste ceasarsallad jag någonsin ätit.

Restaurangen friterade kycklingen och använde kål i salladen, en superhit, enligt mig!

Nu är det bara en dag kvar till helg, och det känns verkligen toppen. Jag känner att energinivån stiger lite extra när man vet att man snart är ledig. Nu gäller det bara att härda ut.

Det har varit en otrolig spänning för några av oss i familjen ända sedan början av veckan. Innan man fyller 26 år har man chans att få ett förstahandskontrakt på en ungdomslägenhet via bostadsförmedlingen, och det var precis det André stod i kö för. Natten mellan onsdag och torsdag väntade vi spänt tills klockan slog 00.00, då skulle vi få besked om han skulle få den lägenhet där han stod först i kön. My God! han fick den! En charmig sekelskiftslägenhet på nedre Kungsholmen, en etta två trappor upp, mot gården och dessutom med en uteplats som är nästan lika stor som själva lägenheten. Som om det inte vore nog visade det sig på torsdagsförmiddagen att han även stod först i kön på ytterligare en lägenhet, i samma port! Han fick alltså välja mellan två, vilket känns helt otroligt. Den 1 oktober går flyttlasset.

Det känns fortfarande nästan overkligt att han lyckades få ett förstahandskontrakt, just nu svävar vi alla omkring i ett lyckorus. På jobbet däremot är det mer skakigt: nya rutiner, kollegor som tyvärr är allvarligt sjuka och vikarier som minst sagt inte borde vara där. Mitt schema har varit en enda röra och jag har känt mig ganska otillräcklig. Men peppar, peppar, efter en vecka av spring och knatande upp och ner i trappor känns ändå rygg och höft förvånansvärt okej.

Igår plockade Patric upp mig efter jobbet så vi kunde åka ut till landet. Som jag har längtat! Den här helgen ska jag vila, andas så långsamt att en sengångare skulle bli stressad, och försöka återhämta mig från denna hjärtklapps-vecka. Senare i kväll blir det även ett bastubad och i kylskåpet väntar en iskall Jever, det är lycka!

Det här veckoslutet blev inte riktigt som jag hade hoppats, men så är det ibland, bara att tuffa vidare. Vi stannade i stan hela helgen och i fredags gick vi ut och åt på Pat’s Place på Folkungagatan. Det var gott och trevligt men inget märkvärdigt.

De här däremot är både märkvärdiga och otroligt fina!

I lördags var det dags för midnattsloppet. Det här sammanbitna gänget sprang.

Skoja bara!

Det var betydligt svårare att fånga dem på bild när de sprang. Först ut var Patric, som snällt försökte stanna till så att jag skulle hinna ta en bild. Som vanligt blev det inte riktigt som jag tänkt, jag fick bara med hans ryggtavla.

Efter kom Corinne och Simon.

Suddigt värre!

De två sisnämda har inte tränat särskilt mycket men förbättrade ändå sitt rekord från förra året, det var otroligt bra jobbat!

Då var första arbetsveckan igång. Det har varit mycket planering och jag har fått flera nya kollegor. Jag går in i höstens arbete med en känsla av tillförsikt och hoppas att det ska bli riktigt bra. I veckan blev det en AW och en sväng till Vitabergsparken på Söder där USA-podden sände live.

Jag och Patric lyssnar på dem varje vecka när vi åker ut till landet. I sommar har de haft semestervikarier, deras live sändningen var en start- up för hösten, så nu är de tillbaka igen med två avsnitt i veckan.

Det blir skönt med lite helgledigt, tid att släppa vardagen och ladda batterierna inför en ny vecka.

När jag och Patric besökte ett fik i Enköping för ett tag sedan, köpte jag gråärtor från deras gårdsförsäljning (de finns även att köpa på nätet). Det jag tycker är roligt är att gråärt odlas i Sverige, till skillnad från kikärtor. Först nu har jag testat dem för första gången.

Det finns massor av trevliga recept med gråärt, men jag bestämde mig för att rosta dem och det blev så gott! Först blötlade jag dem över natten, sedan lät jag dem torka på en kökshandduk tills de var helt torra. Jag satte ugnen på 180 grader, bredde ut ärtorna på en plåt med bakplåtspapper, ringlade över olivolja och skjuts in i ugnen i 25 minuter. Efter det var det bara att salta efter smak, klart!

Under samma bilresa passade vi också på att köpa en vattentunna och nu har den äntligen kommit på plats. Just nu står den på några gamla röda tegelstenar som snart ska bytas ut, men tills vidare får de duga. Whiskeytunnan fick sin plats precis vid bastun, och jag tycker verkligen att det blev både praktiskt och riktigt jättefint! Den smälter in så bra i miljön, och det känns nästan som om den alltid har stått där.

Jag gillar extra mycket den vackra tappkranen i mässing.

Jag och Patric åkte förbi ”kräftRolf” i fredags och köpte Hjälmarekräftor till vår lilla kräftskiva på kvällen.

Men först gjorde jag en västerbottenpaj med löjrom, vispad créme fraich och rödlök på.

Både jag och Patric älskar god mat och jag är dessutom svag för det där lilla piffet som gör att måltiden känns som ett ögonblick att rama in. Jag äter nämligen lika mycket med ögat som med gommen och när det väl hamnar i munnen vill jag att smaklökarna sätter sig i givakt.

Vi satt på den nya altanen länge och väl, omgivna av sensommarens mjuka skymningsljus och Patric surplade kräftor så skalen flög, medan jag själv höll en lägre profil. Snapssångerna avlöste varandra, det blev både högt och lågt. Till slut seglade den röda augustimånen majestätiskt upp över horisonten, som en kunglighet på besök på den mörkblå himlakroppen, och hela kvällen fick ett skimmer av magi och och det där stillsamma vemodet som smyger sig på när man anar att sommaren snart sjunger på sista versen.

Ibland känns det som en dröm. Här sitter jag med min själsfrände, framför mig breder Mälarens vatten ut sig. Vi har precis ätit klart och pratar om framtidens visioner, drömmar och önskningar. Just nu, just här, är livet precis där jag vill vara!

I natt åker Sofie till Malta med en kompis, Patric ska skjusa dem till Arlanda, Därför styr vi hemåt redan idag. Det blev en fin avslutning på semestern, en sista stund av ro innan vardagen tar vid. Nu ser jag fram emot att få landa hemma, andas ut och samla mig en dag innan arbetet börjar igen.

Den sista semesterveckan är nu kommen, hua! Jag tänker ta vara på varje minut och suga ut det bästa av sommaren. I helgen fick vi besök av min barndomskompis Kicki, som inte besökt landet tidigare. Extra roligt var det att även Sofie kom ut, hon tog tåget till Kungsör och är precis i början av sin semester.

Så fort Kicki och Patric hade åkt hem i söndags kom Corinne och Simon ut till landet. Vi hann knappt säga hej innan vi gav oss av på en tur till skogen för att leta svamp, kantarellsuget låg i luften!

Det här gången fann vi tyvärr ingen större mängd av de sommargula härligheterna.

Igår hoppade vi in i Simons lilla, charmiga Peugeot och for iväg som ett jehu till Strömsholm, som faktiskt inte ligger särskilt långt från oss. Det blev en spontan utflykt genom det somriga landskapet. Väl framme möttes vi av det stora parkområdet, som verkligen är en pärla. Grönskande träd, slingrande stigar och brusande vatten gör det till en perfekt plats att strosa omkring i.

Vi promenerade runt vallgraven vid Strömsholms slott, omgivningen är väldigt vacker. Slottet speglade sig i det virvlande vattnet och det var något nästan sagolikt över hela platsen. Vi stannade då och då för att ta in utsikten och titta på de gamla ekarna, de prydligt skötta gräsmattorna och de små broarna som förbinder de olika delarna av området.

På kvällarna har vi ätit gott och spelat kort och där någon tagit kortspelandet till nya höjder…

Det blev en tripp till Köping också, vi passade på att köpa glass och några andra förnödenheter. Utanför butiken köpte vi jordgubbar från ett stånd. Till vår stora glädje hittade vi också ett set med bouleklot. Det var länge sedan jag hade ett bouleklot i handen, jag hade nästan glömt hur roligt det faktiskt är. Vi kunde förstås inte låta bli att spela direkt när vi kom hem, även om underlaget var lite väl ojämnt på gräsmattan. Men det gjorde ingenting, det blev många skratt och en hel del sneda kast.

I dag, efter en god lunch, ett parti kortspel och en runda boule i eftermiddagssolen, packade de ihop och åkte hemåt. Så nu är jag solokvist här på landet fram till torsdag, om allt går som planerat och Patric lyckas komma då.

Mitt i min ensamhet här på landet kom Corinne och Simon ut som två glada överaskningar i spöregnet, jag blev så glad. De hade just kommit hem från en vecka på Sicilien, solbrända och proppmätta på pasta och pizza. Simon ville genast gå på kantarelljakt, självklart, sa vi och tryckte på oss regnjacka och gummistövlar.

Det var helt galet med kantareller!

På kvällen slog de till med pizzakväll, men inte vilken pizzakväll som helst. Nej då. Det här var den rebelliska kusinen till den traditionella pizzan. Istället för deg använde de libabröd som botten, och tomatsås? Glöm det. Här var det tomatpuré rätt ur tuben som gällde, men det funkade oväntat bra. Resultatet blev förvånansvärt gott, som en slags semesterflirt mellan Italien och Mellanöstern med ett stänk av kreativ, ehh… lathet?

Två kvällar i rad har vi förvandlats till rena rama korthajar, tänk Las Vegas, fast med mygg, rödvin och småprat. Det har varit så mysigt när mörkret långsamt smugit sig på och att man fortfarande kan sitta ute i lätt klädsel och inbilla sig att sommaren aldrig kommer ta slut.

I går tog vi en liten roadtrip till Västerås, metropolen där drömmar blir verklighet, eller åtminstone där man kan köpa väggfärg utan att stå i kö. Jag slog till på fin kulör till sovrummet, eftersom jag är mitt uppe i ett målarprojekt. Innan vi styrde kosan mot second hand-affären hann vi med ett parti minigolf. Där glänste vi inte direkt som Tiger Woods, men vi hade kul och slog bort tillräckligt många bollar i vattnet för att det skulle räknas som både sport och underhållning.

På minigolfbanan tog det hela en oväntad vändning, för att komma till nästa hål var man tvungen att ta sig över vattnet med hjälp av en liten flotte. Det kändes mer som ett inslag från ”Expedition Robinson”. Allt som saknades var en dramatisk speakerröst och en kokosnöt.

Det gick lite fööör bra för Simon, vi snackar nästan misstänkt bra. Han kammade hem hela spelet med en segermarginal som fick det att kännas som om han tränat i hemlighet eller mutat banpersonalen. Jag och Corinne? Tja, vi insåg att våra golfskills behöver filas på. Träning behövs, eller fusk, vi har inte bestämt oss än.

På kvällarna har vi smaskat oss igenom en rad exotiska chipsexperiment. Först ut: gin och tonic-chips, efter det en hallonhistoria, det blev en smakresa som fick smaklökarna att både höja på ögonbrynen och ringa efter hjälp.

Idag efter lunchen rullade de vidare, och plötsligt blev det alldeles tyst här igen. Jag har haft det så otroligt trevligt de här dagarna, Corinne och Simon är verkligen helt fantastiska, de kan konsten att lysa upp tillvaron.

Jag behövde som tur var inte vara ensam särskilt länge. Så fort Patric jobbat klart för dagen dök han upp här på landet.