Den här höstlovsveckan gick verkligen i rasande fart. I dag blev det även en halvdag. Jag slutade redan vid tolv-snåret. Hemma har vi halloweendekorerat huset till tänderna.
Det passade bra med en härlig och värmande brasa. Vi har både dimma och det är ganska rått ute.
Med tanke på coronasituationen bestämde vi oss för att ta det lugnt i helgen. Vi ska fixa här hemma med lite smått och gott. Vi kommer inte att åka till mammas och pappas minneslund i Solna. Vi håller oss hemma i år och tänder ett ljus i trädgården i stället.
Mina tankar upptas mestadels bara av landet, det kan ju hända att jag tänker på andra saker också, men bara i yttersta nödfall, hehe. Jag har skrivit en lång lista på vad vi behöver inhandla redan från start. Jag har tankat ner tips och idéer i min lilla idébank, allt från färgskalor hit och dit till vad som ska rivas ut eller tillsättas. Det allra första vi ska göra är att måla om furutaket i alla rum och i samma veva fixa all eländig furupanel på väggarna, alltså, det dräller av det. Om det är något jag riktigt ogillar så är det furu. Men jag vet numera att färg kan göra underverk. De gamla ägarna kommer att lämna kvar ganska mycket möbler och det innefattar i princip bara furu. I det pyttelilla köket finns det ett stort furuskåp som sväljer ganska mycket köksutrustning. Den tänkte jag sätta tänderna i och måla om. Vi har ganska mycket saker från gamla landet som också ska få plats. Mycket av det som de gamla ägarna lämnar kvar kommer vi att köra i väg till någon second hand butik i närheten. Jag funderar också på att öppna ett instagramkonto där man kan följa renovering av Dåwö. Det kan ju vara kul att blicka tillbaka och se vad som gjorts. Inte trodde jag att man kunde längta så mycket till den tråkigaste månaden på året, januari, den annars så hemska och pengamässigt dåliga månaden som inte är mycket att hurra för, men som nu betyder allt för det är då vi tar över landet.
Visst älskar man linoliummattan på golvet… förutom all furu då?
Som sagt…det finns minst 1000 projekt att sätta klorna i och jobb kommer det att finnas så det räcker och blir över.
Dumplingfrälsta, ja, det kan man med all säkerhet säga att vi blivit. För någon vecka sedan beställde jag hem en ångkokare i bambu till våra knyten. I söndags så invigde vi den. Det blev hur smarrigt som helst.
Vi gjorde en dubbelsats och har nu frysen full av dessa läckerheter. Det är bara att ta fram några styckna och ångkoka dem, lätt som en plätt.
Corinne berättade att en klasskompis till henne blivit coronasmittad. Jag kan inte säga att jag blev direkt förvånad när jag hörde det med tanke på hur snabbt smittspridningen skett i Uppsala. Jag är nästan lite glad att André bestämde sig för att börja plugga i Uppsala till nästa höst i stället. Det är nog rätt segt att bara sitta hemma och plugga på distans. I somras precis när han hade tackat ja till utbildningen fick han tillbaka sitt jobb på Vapiano. Där och då bestämde han sig på stående fot för att ta tillbaka jobbet och tjäna en extra slant innan han sätter tänderna i skolböckerna. Jag kan nog tycka att det blev ett bra beslut trots allt.
Min vänstra arm har löpt amok. Herregud, det känns som om jag blivit slagen av en jättepåk rakt på sprutsticket. I måndags tog jag och Patric bältrossprutan och efter det har ingenting varit sig likt. Patric blev så pass dålig i går att han gick hem från jobbet. Han blev illamående, yr och han fick febervittring. Själv var jag som en urvriden trasa hela dagen och gick och la mig strax efter åtta i går kväll. Alltså, vilken spruta! Om tre till sex månader är det dags igen för den andra omgången. Gissa om jag är sugen? Det som avgjorde saken med att ta sprutan berodde i första hand på att en vän till oss fick bältros för något år sedan. Vi vet numera hur mycket skada det kan ställa till med och därför kändes det tryggt att göra det, även om det gjorde ont. Skönt att första sprutdelen är avklarad.
På arbetet faller personal och barn ihop som furor på grund av diverse sjukdomar. Det är allt från diffus huvudvärk till förkylningar, än har inget bitit på mig, men det kommer väl… För att upprätthålla min hälsa har jag fortsatt med mina tre pass i veckan på Sats. När klockan ringer 5.45 studsar jag upp och är på gymmet spik 6.00 när de öppnar. Nästan häpet kan jag ibland konstatera att jag faktiskt befinner mig på roddmaskinen och kan inte i min vildaste fantasi förstå hur det gick till. Den här hösten har det tagit emot mer än vanligt att gå dit. Förr kunde jag längta dit, numera längtar jag mer till morgonkaffet och DN.
I lördags åkte vi till Dåwö och träffade pensionärerna som vi köpt landet av. När vi närmade oss Eskilstuna började det att regna rejält. I all hast störtade vi in på på ett byggvaruhus och köpte oss varsitt paraply. Första gången vi var på visning av huset regnade det också, lite otur med andra ord. När vi kom fram bjöd de på kaffe och vi på fikabröd. Den äldre kvinnan berättade att hennes föräldrar haft stället sedan 40-talet och att de i mitten av 70-talet rev det gamla huset och byggde upp det nya. De hade en lång lista över saker som vi sedan gick igenom tillsammans, allt från hur vi ska göra med uteduschanordningen till hur pumptillsatsen fungerar. Ingen av oss var särskilt sugna på att att gå ut eftersom regnet stod som spön i backen, men vi hade inte så mycket val, det var bara att kliva ut i ovädret och gå runt och inspekterade allt, mycket noga.
Inte mycket till solskensbilder här inte.
Fast vi erbjöd oss att ta hand om det mesta av inventarierna i husen och att de inte behöver städa efter sig blev de i alla fall osäkra på om de kommer att hinna flytta ut det lilla bohaget som finns kvar till i mitten av januari. För oss kändes det väldigt osäkert när de sa så där. Vi får se om vi kan hjälpa dem ytterligare med flytten. Såklart vill vi ju flytta in så snabbt det bara går.
I förra veckan beställde jag hem några stolsdynor till köksstolarna. I dag hämtade jag ut dem från posten och fixade i ordning dem. De passade perfekt.
Vilket höstväder vi har. Himlen är betonggrå och duggregnet strilar ner mot fönsterrutan. På förmiddagen gjorde vi i ordning en värmande brasa och passade samtidigt på att planera in veckans matinköp.
Jag tycker om hösten då färgerna på bladen blir så färglada att det blir svårt att låta bli att le. Trattkantarellerna som väntar bli plockade och som sedan avnjuts på en rostad smörgås. Jag älskar att mysa med tända ljus, en kagge ostron och en kall Guinness, det är livet!
I dag ska vi fortsätta göra äppelmos. Vi har jättemycket äpplen på våra äppelträd. Dessutom är de både söta och jättegoda.
Jag fortsätter också följa Trump’s utveckling med covid-19.
Sedan Donald Trump tog makten för fyra år sedan har jag intensivt följt honom via olika medier med en mun som gång på gång fallit ner till knäskålarna av pur häpenhet. Att läsa om hans lögner och den rasism som han spyr ut har tagit hårt på de demokratiska krafterna. Onsdagens uttalande där han antyder att han kan vägra lämna makten ifrån sig kom inte oväntat, det befarade jag redan ett kort tag efter det att han tillträde sin tjänst. Hemma i Sverige med Sverige-”demokraterna” och Kristdemokraterna i spetsen har flera olika personer ur dessa partier uttalat sitt stöd för Trump. En av dem är SD:s chefsideolog Mattias Karlsson. Han är kritisk till vad han anser vara ”vänsterradikal identitetspolitik” från demokraternas håll och säger att den västerlänska civilationen försvagas av en Bidenseger. Han menar också att den demokratiska sidan både i ord och handling attackerat den västerlänska arvet och allt som har med den amerikanska historien att göra. Otroligt, vilken smörja som kommer ur den munnen, tyvärr är han inte ensam om sådana åsikter. Vem i USA röstar på Trump? Jo, lågutbildade VITA män. SD har samma taktik, de skrämmer upp folk med hat och rasism vilket verkar vara ett lyckat tilltag. Dessa partier får då med sig dem som är politiskt ointresserade, för hur spännande är det egentligen att prata värdegrund och demokrati? Är man ointresserad eller kanske inte är den vassaste kniven i lådan då är det lätt att ta till sig Trumps eller SD:s enkla och torftiga budskap. Vem bryr sig om vad som är rätt och rimligt? Jag hoppas och tror att Joe Biden kammar hem det hela. Polariseringen som skett under Trumps tid har skapat sådana enorma klyftor, den behöver repareras, inte fördjupas. Det behöver även vi ha i åtanke när SD försöker splittra oss.
I dag blev det hemmagjord lök- och rosmarinsfoccatia till lunch. Jösses vad gott!
Foccatia
Ingredienser
4 dl vatten
50 gr. jäst
2 msk olivolja + olja att ringla över
1,5 tsk salt
ca 1 liter vetemjöl
2 gula lökar
rosmarin
flingsalt
Gör så här: Värm vattnet till 37 grader. Lös upp jästen i vattnet. Häll i oljan och vattnet. Blanda ner vetemjölet och arbeta ihop till en klibbig deg. Låt jäsa i bunken i 30 minuter. Sätt ugnen på 250 grader. Knåda degen ordentligt och kavla ut på två oljade plåtar. Gör gropar i degen med fingrarna och låt jäsa en halvtimma till. Skiva löken och stek lätt i olja med rosmarinen. Fördela över focaccian. Ringla olivolja och strö salt över. Grädda i ugnen i 10 – 11 minuter tills dess den får färg.
Jag går omkring på små fluffiga rosa bomullsmoln, dansande, faktiskt. Papprena är påskrivna och handpenningen inbetald. Nu är landstället vårt! Den lyckan är helt obeskrivlig. Tyvärr får vi längta ända fram till i mitten av januari innan vi kan ta det i besittning. Det äldre paret hinner inte att rensa ut allt innan dess. Jag får helt enkelt bärga mig ett tag till. Däremot är jag i full gång med att fundera ut vilken soffa och vardagsrumsbord som ska inköpas. I dagsläget behöver vi inte köpa dit så mycket mer eftersom vi har kvar en del saker från gamla landet, vilket känns bra. Förutom det så upptas min tankeverksamhet även av färg och tapeter och såklart en miljon andra saker. Jag längtar att sätta tänderna i allt detta. Hittade denna bestickslåda på nätet och blev helt kär. Den kommer att passa utmärkt på nya landstället.
Kaffeautomaten på jobbet är så lååångsam…
Så den korsstygnsbroderade texten passar perfekt bredvid kaffeautomaten.
För några veckor sedan åkte vi och tittade på ett landställe i Köpings kommun. Både jag och Patric blev helt tagna av stället och bestämde oss för att buda på det. Det har tagit tid för säljarna att anta vårt bud, de har varit så veliga. Och under tiden har vi gått omkring som på nålar och önskat något sorts besked. I går blev det äntligen vårt, eller rättare sagt i veckan blir de det, för då ska alla papper skrivas på. Jippi!
Det firade vi med grillat och en god champagne (som förövrigt stod på kylning, in case of…)
Landstället som vi tar över har bebotts av ett äldre par som har haft det i sin ägo sedan 40-talet. Det kommer att finnas hur mycket som helst att göra både inom- och utomhus. På visningen höll vi på att sätta saliven i halsen när vi såg att huset var knökfullt med små och stora tavlor med olika dasskämtshumor på, de fanns verkligen överallt. Ingen var särskilt rolig heller. Med lite färg och nya tapeter kommer det att bli jättefint. Själva huset behöver målas om också, just nu går den i gult, inte en fin härlig gul färg, utan en apful mörk gulkulörtfärg. Knutarna är bruna och även grunden har samma brun färg, brrrr. Utomhus måste vi ganska omgående såga ner en massa träd. Tomten är hyggligt stor men täcks av en massa onödiga träd som gör att den ser mindre ut än vad den är. Ja, ni hör, det kommer att finnas en massa projekt framöver. I veckan vet vi mer om när vi får tillträde. Tyvärr ser det inte ut som om det bli av detta år, utan det verkar som om vi får vänta ett bra tag till, men den som väntar på något gott…
Nu har jag alla samlade under ett tak. I går kom Corinne hem från Uppsala och då passade vi på fira hennes födelsedag. Hon och André fyllde 21 år i veckan. André kunde vi fira samma dag som han fyllde år .
Han beställde massor av god mat till middagen.En riktig livsnjutare, det är vad han är.Även vegetarianen beställde god middagsmat.
I dag har vi ägnat oss åt pool- och verandafix, så mycket mer bad blir det ju inte i höst. Däremot räknar jag med några fina höstdagar på verandan. Jag har även försökt att ta det lugnt. Kände att jag behöver det efter veckan som varit. I går dröp jag hem efter jobbet som en urvriden trasa, helt slut. Skönt att det är helg! Annars går det bra på jobbet. Jag trivs, men det bästa är nog att jag är där på två röda. Jätteskönt att ha det så nära till arbetet.
lamatrona.net 