Jag och Patric var bjudna på Chelsies studentmiddag på Marie Laveau på Hornsgatan. Alla syskonen och deras vänner var på efterfesten. Men först lite piffing av mig.

Temat på festen var maskerad.

Haha, det var tur att det var någon av oss som avvek i färgskalan.

Men innan det var dags för middagen, gick vi och tog en fördrink på Söders hjärta.

Hur fin är hon inte, den blivande studenten!

Vi hamnade vid ett bord tillsammans med jättetrevliga föräldrar. Tiden bara flög iväg. Det serverades 3-rätters middag med vin och öl, till det blev också frågequiz, med bland annat musik- och skolrelaterade frågor.

Det blev en rolig kväll, vi var mer än nöjda när långmiddagen var slut. När jag och Patric promenerade hem så tog efterfesten vid och ungdomarna fortsatte att festa loss. Inom kort nalkas det stora studentfirandet, det är verkligen något att se fram emot.

Suck och stön, nu blev det ytterligare en fortsättning på en av mina krämpor. Sedan minst 5 år tillbaka har min högra höft krånglat. Jag har till och från sprungit hos en sjukgymnast, men har aldrig riktigt fått ordning på det. I slutet av förra veckan gjorde jag slag i saken och bokade en tid på Sofiahemmet.

I måndags träffade jag en ortoped och innan jag ens hunnit yppa något om min värkande höft skickade han mig vidare till röntgenavdelningen. Domen blev: artros, som är en sjukdom där brosk och ben bryts ner och som inte går att stoppa. Jag fick också diagnosen trokanterbursit, det är en senfästesskada/slemsäcksinflamation som i mitt fall gör ont i övre lårben. När man har det sistnämda ska man undvika långpromenader och trappor, vilket är en del av mitt jobb. Jag blev sjukskriven i 6 veckor för återhämtning av höft och kommer också förhoppningsvis få bra behandling av en fysoterapeft. Ortopeden skickade samtidigt in en brasklapp om att det kan ta längre tid att få bukt med detta och att jag i så fall kan bli långtidssjukskriven.

Jag är inte toppenglad över sjukskrivningsbeskedet för jag gillar verkligen att vara i farten och har dessutom ett sådant arbete. Det känns svårt att bara ta det lugnt. I måndags fick jag en kortisonspruta och antiflamatorisk medicin, det har bidragit till att jag inte känt av höften så mycket under veckan. Utan att riktigt tänka mig för slet jag fram krattan och satte igång att ivrigt kratta på allmänningen eftersom vi har städdag på landet. Mitt i ett kratttag insåg jag att det här var ju inte så bra, slutade tvärt med allt jag höll på med och kastade mig sedan hem och landade i fåtöljen. Som sagt, lätt att glömma av sig.

För ett tag sedan var André med vänner på bal på slottet i Uppsala.Jag kan verkligen bli avundsjuk på hur roligt studenterna har det i Uppsala. Om jag ångrar något, så är det nog att jag inte pluggade på lärarhögskolan där i stället för i Stockholm.

Jag snodde några bilder från Uppsala studentkår. Alltså, hur stilig är inte André i frack?

Såklart firade jag och min kompis Birgitta att vi känt varandra i 50 år, galet lång tid. Vi började kvällen med att mötas upp på ”The Hills” för att äta middag ihop.

För att sedan släntra ner till Göta lejon och titta på musikal.

Musikalen var nog i deppigaste laget för min smak, musiken var bra men handlingen var…mja, lite för mycket fosterställning.

När teatern var avklarad blev det en barrunda på Söder.

Haha, inte lätt att ta en bild på oss två ihop, lika spretigt då som nu.

Men där satt den! En 60-åring och en blivande sådan, som snart går över till andra sidan, som min kollega på jobbet uttryckte det hela i förra veckan.

I morse åkte vi ut till landet, Patric har fixat med fiber och jag har verkligen inte gjort mycket, ja, det tar ju på krafterna att slarva runt ute på stan. Däremot funderar jag på vad jag ska göra med dörren på bilden ovan som jag fått av vår granne. Jag funderar på att göra ett vitrinskåp av det, men jag får se vad det blir, det kommer att krävas lite mer tankeverksamhet för det.

Efter påskhelgen stannade André och Sofie kvar med mig på landet tills i onsdags, men efter en natt med öppen ytterdörr sjönk modet att vara kvar för dem båda, i början även för mig men jag ångrade mig och bestämde mig för att vara kvar. Det här med att ytterdörren stod öppen en hel natt var verkligen inte roligt. Dörren har krånglat under ett par dagar så därför stängde jag den ordentligt inför natten, men utan att låsa om mig. När jag vaknade vid halv sex på morgonen låg jag i sängen och tokfrös, med hackande tänder gick jag upp för att se vad som stod på, det var då jag såg den vidöppna dörren. Det tog mig flera timmar innan jag och huset tinade upp. Patric kom på eftermiddagen och hämtade upp barnen. Jag har sedan dess varit solokvist här ute. Dagarna har lunkat på med långpromenad på vår lilla landsväg med talbok i öronen och också med lite fix i stugan.

Mellan promenaderna och pysslandet har jag också målat klart natduksborden som ska sättas upp i sovrummet i stan, de blev så fina och jag gillar verkligen färgen, olivgrön.

Innan påsken ringde specialistläkaren som utreder min astma på S.Ö.S, han berättade att proverna jag gjorde för de vanligaste allergierna, var negativa. Men att det fanns en avvikelse i provsvaret, mitt ”tryptas”-prov var förhöjt. Med samråd av en annan specialist ville de att jag tar ett nytt prov i mitten av maj för att se om förhöjningen kvarstår. Om det gör det ska de utreda mig vidare. Under tiden fick jag denna spruta.

Att tryptas-provet är förhöjt kan innebära att jag är bi- eller getingsticksallergisk, vilket i sin tur kan betyda att jag kan få en anafylaktisk chock av ett sådant stick. I maj vet jag om det är så eller ej, men fram till dess skrev läkaren ut adrenalinsprutor som jag alltid ska bära med mig till dess utredningen är klar.

Den här veckan är jag påsklovsledig, med mig på landet har jag André och Sofie som håller mig sällskap resten av veckan. Utanför fönstret viner vindarna och det går stora vita gäss på fjärden, men vi håller oss varma i stugan med filtar- och filmmys. I går rev Patric ut grannens vedspis som vi fått sedan tidigare, jag gillar även tegelstenarna som fanns runt omkring den, så dem behåller jag också. Åh, vad jag älskar återbruk.

Den kanske inte ser så mycket ut för världen just nu, men när det är dags att sätta tänderna i den och börja putsa upp skönheten kommer den att glänsa. Vi fick inte bara med oss en vedspis av grannen (som också är en stor odlingsfantast) hon grävde även resolut upp ett gäng med jordärtskockor som jag fick ta med mig hem.

Hon berättade att det var jätteenkelt att odla dessa godingar, så det blir ett av mina projekt framöver. Ett annat arbete jag håller på med är att måla klart två nattuksbord som jag har designat och Patric tillverkat, de kommer vi att sätta upp hemma i stan så fort jag målat klart dem.

I helgen sjösatte vi ”gula faran”, men innan den åkte i spat behövdes en hel del omsorg i form av plastic padding på kölen.

Det känns så skönt att vara ledig, för det har varit väldigt intensivt på jobbet. Budgetmässigt går skolan back med många miljoner kronor så flera av mina arbetskamrater kommer att omplaceras eller sägas upp. Till hösten kommer det att bli ett mycket ansträngt läge. Jag vågar knappt tänka på hur det kommer att se ut.

Jag älskar alla högtider, påsk är inget undantag!

I år följde alla barn med till landet, till min stora lycka. På långfredagen hämtade vi 3 av 4 barn i Västerås.

På påskafton blev det som vanligt påskäggsletning, målning av ägg, lekar, spel och påskmusiksquizz.

Placeringen av leken ” ägg närmast påskkärring” blev en utmaning, eftersom äggen rullade in under bryggan.

Påskbordet med extra allt blev väldigt lyckat även i år, vi åt som om vi aldrig sett mat förut.

Nubben får man icke förglömma, även om ingen av oss är särskilt förtjusta i drycken, men det är en tradition som vi vid varje högtid trycker i oss… grimascherandes.

André bor i Flogsta i Uppsala och när Corinne hittade en nubbesång om orten stämde vi genast upp i sång. Melodi: Sånt är livet.

I början av året bestämde sig facket för att slopa friskvårdstimmen för alla lärare. Jag har verkligen uppskattat den timmen och har kunnat gå iväg på tisdagsmorgon och tränat på Sats, men som det ser ut nu hinner jag inte göra det. Numera blir det bara ett träningstillfälle i veckan och det blir på min lediga fredag. Jag skulle helst vilja träna fler gånger i veckan men det blir knepigt. Jag har verkligen svårt att smälta detta, vilket jättedåliga beslut facket tog.

Vilket omväxlande väder vi haft, ena dagen får man värsta vårkänslorna till att det blir totalmörker med snö och iskalla vindar.

När islossningen skedde i vår vik, kastade sig Patric ut med sina förstärkta galonbyxor och fixade med sommarvattnet, det gick sådär som alltid. Nästa helg gissar jag att han kommer att hänga över vattenpumpen igen och göra ett nytt försök att skaka igång den.

Jag börjar se fram mot påsken, det är då alla familjemedlemar som kan samlas på landet. Jag tjuvstartade med att damma av en del påskpynt i helgen så nu är de redo och klara att tas fram när det börjar närma sig.

I dag var både jag och Chelsie lediga från jobb och skola, vi båda hade tid hos en optiker. Jag har haft problem med vänster öga en tid och ville kolla upp det, Chelsie behövde ett intyg för körkortstillstånd. Vi båda hade bra syn och problemet med vänsterögat var bara, suck och stön, åldersrellaterat. Jamen då så, det är bara att gilla läget.

Det här läget gillar jag betydligt bättre. När det bara är jag och Patric på landet så brukar vi svänga ihop en skagen eller en räksmörgås till middag, en alldeles lagom och god supé, dessutom brukar vi dricka ett gott kallt vitt vin till det. Inte undra på att man alltid längtar dit!

Det blev en full rulle helg, med flera roliga inslag. I fredags kom våra vänner över på middag.

På lördagsmorgonen bar det av till landet. Väl på plats inspekterade jag fiberanslutningen som installerades i veckan, det innebär fortfarande en hel del grävjobb, eftersom Patric kommer att behöva gräva ner en kabel mellan boden och stugan innan allt är klart, det ska bli skönt när fibern är installerad.

Efter en hektisk söndagsförmiddag på landet åkte vi till Sigtuna och hämtade upp Sofie. Det var dags för babyshower och gratta den blivande mamman.

Mina barn och Kickis barn har vuxit upp med varandra och nu var det ett tag sedan vi sågs. När äldsta sonen presenterade Sofie, sa han att hon och hennes syskon är (nästan) kusiner. Alla var överens om att det var alldeles för länge vi sågs.

Som sagt, nu rasslar det till bland alla 60-års firanden. I helgen fyllde värdens härligaste och finaste vän år. Jag är så glad och tacksam att hon började i min klass för 50 år sedan, henne släpper man inte taget om!

Alltså världens gulligaste❤️

Det har varit ett vilsamt sportlov på landet. Tanken var att vi skulle elda upp en jättehög med grankvistar men det blåste alldeles för mycket för det.

I går satte Patric en deg som han lät ligga och vila i kylskåpet över natten. Det första han gjorde i morse när han vaknade var att genast sätta i gång och knåda i hop frallorna. Medan brödet svalnade tog vi en promenad runt Söder och det kändes väldigt skönt efter allt partajande i natt. Efter promenixandet dukade jag upp lunchbordet, det blev tomatsoppa och härligt frasiga lyxfrallor till det.

I morgon blir det nya friska tag, min uppfattning är att våren på allvar sätter igång efter sportlovet, jag älskar att dagarna blir ljusare och ljusare, det piggar verkligen upp, det känns också som om vi går mot gladare tider. Se upp våren, här kommer jag!

För närvarande lyssnar jag på 3 poddar och det är; USA- och krimpodden och p3-dokumentär. Den första följer jag slaviskt och lyssnar alltid på den på vägen ut till landet, podden är otroligt upplysande och bra, dessutom går tiden så mycket snabbare när man har något bra att lyssna på.

I går började min sportlovsledighet, sedan barnen var små har jag alltid varit ledig sportlovsveckan eftersom vi alltid åkt upp till Åre och åkt skidor. Det kanske vi kommer att göra i framtiden också, men då är det inte jag som kastar mig ut i backarna med vinden i ansiktet och det beror ju främst på att jag har blivit benskör. Jag saknar hur som helst fjällen men landet får duga. Patric arbetar denna vecka och åker fram- och tillbaka mellan stan och landet. Själv har jag fått ny energi efter några tunga veckor med ny medicinering som gjort mig helt sänkt. Det känns ändå som om den värsta tiden är över och kroppen verkar ha vant sig vid de nya tabletterna.

På landet har vi sågat ner massor av träd. Vi försöker att ta hand om så mycket ved som möjligt, den här gången fick vi stor hjälp av våran egen svingande vedklyvare.

I utbyte mot ved ska vi få virke och en vedspis av vår granne, de ska riva sitt gamla hus eftersom de byggt en ny stenvilla precis vid stranden.

Jag höll på att tappa andan av förtjusning när jag såg den, vilken juvel vi får. Vedspisen, en Husqvarna som är fullt fungerande. Grannen berättade att de bakat bröd i den, tyvärr var inte Patric lika förtjust som jag, men efter en viss övertalning kom han ändå till sans.

Hemma i stan har Patric nämligen börjat baka bröd och har blivit riktigt duktig på det, så jag tänkte att denna vedspis kommer att göra susen för det ändamålet.