Författare: lamatrona

Det känns att det är lååångfredag i dag, kroppen känns som en hängmörad ryggbiff efter en natt med orolig sömn.

Den här  dagen har verkligen gått i snigelfart.

Redan vid lunchtid kom vi  till torpet på ön. Barnen var inte lika entusiastiska att hänga med ut men lockades dock av det stora godis -och matorgien som kommer att äga rum i morgon. Lyckligtvis för dem så är även gårdagens godis fortfarande näst intill  intakt.

Det kan ha att göra med att jag inte såg röken av en endaste kvast i går, var tog alla påskkärringar vägen? Försvann alla till blåkulla eller var det bara de från söder om söder som försvann dit? För hemma hos oss var de iallafall inte.

Ute är det vitt överallt ett typiskt aprilväder, ena minuten strålande sol andra minuten snö och minusgrader. I stugan är det varmt och skönt och vi har krupit upp i soffan och myst mest hela dagen.

Det känns jätteskönt att vara här ute på landet, det är så lugnt och tyst och jag njuter av varenda minut. Den bästa nyheten är nog att slippa kratta löven som jag hade tänkt ge mig hän åt denna helg, nämen oj så tråkigt.

Risken är tyvärr betydligt större att jag måste ta fram snöskyffeln och börja skotta mig fram här på ön, hur osugen är jag inte på ryggskott…

Det blir nog till att fortsätta stugmysa ett tag till, det är så mycket skönare och varmare här inne.

Ha det gott!

I går kväll när familjen åkte och storhandlade inför helgens firande så blev det en hel del inhandlat. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det borde vara förbjudet för barnen att följa med till matvaruaffären…när vi kom ut ur butiken hade barnen krängt på oss alla möjliga sötsaker därifrån.

Min man som inte är lika luttrad och erfaren som jag i dessa sammanhang  lät dessvärre de små rackarna plocka på sig både det ena och andra och även det tredje.

Nu hoppas jag för guds skull  att alla traktens påskkärringar gör en visit hos oss för vi har kilovis med godis i beredskap. Kommer ingen finns det risk för barnens liv…En liten gissning är att barnen redan i går tänkte ut denna djävulska plan som gör det möjligt för dem att själva stoppa i sig denna ansenliga mängd sötsaker i dag, de är inte dumma de små liven.

Det här är bara början på utbudet…

Och julen varar intill påska…

I år ville inte yngsta dottern klä ut sig till påskkärring. Nä, hon bestämde sig i stället för att vara en hönsmamma, hehe. Sminkningen stod hon själv för. All in, kan man säga.

Dagen till ära kom även rabarberplantan ner i jorden. Vi hittade ett jättebra ställe i trädgården som vi satte ner den i.  När jag och sonen som bäst höll på med planteringen slog det plötsligt upp en gödselstank utan dess like, jamen urrk vad förfärligt det luktade.

Näst intill lite groggy stod vi där och svajade medans vi tryckte ner det sista av blandningen. Kogödsel är definitivt inte min grej och med tanke på sonens ansiktsfärg tror jag att han håller med.

Jag börjar svagt ana att vi kanske inte har helt rätt förutsättningar för att bli någon Mandelmann-familj men hoppet är inte stendött, än. Och som min far skulle ha uttryckt det hela, finns det liv finns det hopp. (Gäller i alla sammanhang.)

Jag önskar er en fortsatt trevlig skärtorsdag. So long, så länge.

Mellandottern har haft problem med sina knän en längre tid, närmare bestämt i ett år. Vi har varit runt på olika undersökningar utan att ha fått någon som helst klarhet över vad åkomman beror på. Tidigt i morse var det dags igen för ytterligare en undersökning, den här gången hos en fotspecialist.

Samtalet började väl  inte så där jättebra när han inledde med orden-”dessa fötter var de värsta jag sett.”  Den här mannen har alltså fötter som sitt arbete…dessutom…dagarna i ända.

Han förklarade vidare att hon hade väldigt många olika fel på dem och på grund av det så har knäna helt enkelt tagit stryk.  Sedan tittade han ner på dotterns gymnastikskor, suckade och berättade att det fanns forskning på hur urusla Converse är för fötterna. Även jag känner till forskningen, fotspecialisten och jag gav varandra en menande blick och förstod det där med tonåringar och modenyck.

Men å andra sidan kanske det kommer någonting gott ur det hela för dottern lovade att köpa ett par nya och mer fotriktiga gymnastikskor, kanske ett par Converse med högre skaft, suck!

Påsklov, hur underbart är inte det?

Barnen gick genast in i någon sorts  påskmood,  deras kroppar förvandlades till stora  geléklumpar och ingen av dem  har gjort många knop i dag, men det gör inget… för det var väntat.

Härligt med lite syskonkärlek så här i början på veckan.

I morgon är det dags att tvinga dem att vara lite mer aktiva, kanske med start att städa sina rum. Jag har även en hel del andra handfasta förslag att komma med, såsom utrensning av garderob och att försöka leta reda på make/maken till mina strumpor.

Jösses, vilken idéspruta jag är, jag blir nästan stolt över mig själv. Jag undrar om barnen också kommer att gilla mina förslag i morgon, hehe.

Ha det gott!

Nä, jag erkänner, helt tvingad blev jag inte att följa med på Exploria, men nästan. Den yngsta varianten var jättesugen på att gå dit med 6:åringen så vi slog till och hängde på låset 10.00, sharp.

När dörrarna äntligen äntrades sprang båda två rakt in med armarna flaxandes i luften och tjöt samtidigt av glädje.

Jag var mer återhållsam.

Det fanns inte en kotte så långt ögat nådde, vi var helt själva, i alla fall till att börja med.

Precis när jag sugit tag i de två små kvicksilvrerna för att förmå dem att bänka sig för lite lunch, råkade jag tittade ner på yngsta dotterns strumpa:  -”My gooood, vilken jättepotatis som lyckats leta sig  fram ur vintermörkret.” utbrast jag förfärat.

Här äter man bara om man måste. Hamburgaren smakade… inte mycket …och inte heller gott. De försökte döva pommes frites smaken med en grillkrydda, men de lyckades inte med det heller.

Det mest troliga är att de inte kommer att få en  stjärna i Michelin-guiden, om jag får bestämma.

När jag som bäst försökte fota dem in action så råkade jag efter en del vingligheter på huk  hamna på rygg. Likt en skalbagge låg jag där med armar och ben och såklart kameran viftandes i luften. Det var säker ingen vacker syn med tanke på mina 182 centimeter, tur som en tok hade jag, för det fanns inte en tillstymmelse till någon vuxen i närheten, vad jag kunde se, pju!

Slak som en hängbjörk vacklade jag ut därifrån 4 timmar senare.

Det här gör vi om snart, hotade dottern med. Håll i mig…kunde hon inte börja tycka att det börjar bli lite tråkigt med lekland… tydligen har jag inte den turen, än.

So long, så länge.

Nu börjar påsken så smått smyga sig på. Till att börja med startar påsklovet redan nästa vecka, med undantag för yngsta dottern, som börjar redan i morgon.

Jag gillar verkligen denna högtid, den består mestadels av mat, godis och att leta efter påskägg, lekar och såklart en långledighet på det. Kan det bli så mycket bättre? För ett tag sedan köpte jag upp mig på vattenfärger, penslar och lite annat smått och gott för att bland annat måla påskäggen. Vips, så är de som bortblåsta. Jag har ingen aning om vart de tog vägen, trist att behöva lägga ut pengar på ett par nya. Men som tur är har jag en hel vecka på mig att leta reda på dem.

Alla börjar längta intensivt efter lite ledighet. Tyvärr har flera av barnen ganska många prov som de ska göra direkt efter lovet och de behöver därför plugga en hel del i nästa vecka. Jag kan inte annat än tycka synd om dem, de hade behövt ett skönt uppehåll och att slippa ha näsan i skolböckerna.

I början på veckan har vi inte så mycket inplanerat, vilket känns bra för dessa dagar brukar vara de bästa. Sonen mumlade något om att sömn stod på hans agenda och inte mig emot, jag tror minsann att han behöver det. Men det kommer inte bara att pluggas och sovas här hemma, nej då, veckan kommer också att innefatta både trädgårdsarbete och källarrensning och hur spännande låter inte det för en tonåring, hehe.

Yngsta dottern kom just infarande med andan i halsen och berättade ivrigt denna påskhistoria:

Påskharen har kommit nära norska gränsen då han möter en norsk hare flyende in till Sverige.

– Varför flyr du?
– Det är älgjakt i Norge.
– Men du är väl ingen älg?
– Nej, men säg det till en norrman.

Och med den historian önskar jag er en trevlig onsdagskväll.