När min farfar gick bort 1980 ärvde jag bland annat ett skåp som han hade tillverkat tillsammans med en vän. Först fick det stå i mitt flickrum, och sedan dess har det följt med mig genom alla mina flyttar. Under alla dessa år har skåpet aldrig riktigt fått stå i centrum, utan mest fått hålla till lite i skymundan, oftast i ett sovrum.
Men nu har det äntligen fått kliva fram i rampljuset! Jag älskar verkligen mitt björkskåp. Jag tycker att det är otroligt vackert, och det känns extra fint att veta att min farfar själv har tillverkat denna fantastiska pjäs.
När vi flyttade in i vår nuvarande lägenhet på Söder insåg jag att skåpet inte skulle få plats i sovrummet, där jag först hade tänkt att det skulle stå. I stället fick det flytta in i vardagsrummet, där det syns betydligt mer.
Jag är faktiskt väldigt glad över att det blev så! Efter alla dessa år i skymundan får mitt älskade björkskåp äntligen den uppmärksamhet det förtjänar. Och varje gång jag tittar på det känns det lite extra fint att ha en så vacker möbel hemma, med en alldeles egen historia och en koppling till min farfar.
I går höll jag nästan på att glömma bort att det var dags för vår månatliga pensionärslunch, men som tur var fick jag en påminnelse i tid! Den här gången träffades vi på Drottninghof, mitt i smeten. Där var vi långt ifrån ensamma, restaurangen var full av andra pensionärer som också var ute på lunchdejt. Det märks att vi pensionärer vet att uppskatta en god lunch och trevligt sällskap!
Sedan var det dags att åka hem och äta onsdagssoppa. Patric bjöd på fänkålssoppa med lite olika tillbehör, vilket passade alldeles utmärkt efter den rejäla wienerschnitzeln jag hade ätit till lunch. Man får ju jämna ut det hela lite!
I eftermiddag är det dags för keramik igen! Förra veckan fick jag hoppa över eftersom jag ännu inte hade återhämtat mig helt efter förkylningen. Men nu känner jag mig redo igen, och det ska bli riktigt roligt att träffa alla och få sätta händerna i leran efter en veckas uppehåll.
