Jag har under en ganska lång tid funderat på om jag ska fortsätta blogga eller inte. Vissa dagar känner jag att jag kanske ska lägga ner den medan jag andra dagar valt att in i det sista fortsätta. Bloggen är ju en sorts dagbok, en klipp- och klistrabok där jag delar med mig av vissa utvalda bitar av mitt liv. Jag skriver oftast ganska lättsamt och med inslag av lite humor och det beror endast på att det är så det rör sig i mitt huvud. Jag funderar inte så mycket på hur intressant ett inlägg är utan jag skriver för att jag tycker att det är kul att formulera mig och att knåpa ihop en å annan rad över hur dagen varit, inte märkvärdigare än så. Familjen hejar på och tycker att jag borde fortsätta skriva och det uppskattar jag otroligt mycket och därför har jag också valt att fortsätta så länge det känns meningsfullt och kul.

En annan sak som jag funderat på  är att det oftast är kvinnor som bloggar. Jag undrar hur det kommer sig? Min teori är att kvinnor mer generellt är bättre på att prata/berätta om sina upplevelser. Vi kan älta oss igenom saker vi varit med om nästan in absurdum, vilket jag tycker är väldigt positivt. Jag tror att det är rätt väg att gå genom livet att vara mer öppen och våga/orka prata, skriva eller berätta om sina upplevelser. Det finns inget rätt eller fel, bara ett sätt att uttrycka sig. Det vill säga om det inte är troll, eller andra odemokratiska och hatiska/sjuka personer som går in för att förstöra för andra. Tyvärr är det ett ganska utbrett problem som många  som håller på med olika sociala medier har. Till det säger jag bara: Nolltolerans.

Ni är några styckena som kikar in i bloggen lite då och då. Jag vet ju såklart inte vilka ni är men jag passar på att tacka för att ni tar er tid att titta in här, det värmer i hjärtat.❤️

I vår trädgård är vi berikade med två äppelträd. Under åren vi bott här (snart 13 år) har träden vuxit så det knakar. Förra året beskar vi det ena trädet rejält, så i år blev det tyvärr inga äpplen på det. På det andra trädet däremot är det fullt med söta och stora äpplen.

I går och även  i dag har jag kokat äppelmos för ett helt kompani. Med tanke på den enormt stora satsen som jag har gjort tänkte jag frysa ner stora delar av det. Det blir toppen att ta fram en och annan påse under de mörka och kalla höst-  och vintermånaderna, en riktig vitaminbomb.

Fortfarande finns det röda vinbär kvar på buskarna. Funderar på att göra lite röda vinbärsgelé. Nu när jag ändå håller på, menar jag. Det låter jättegott med en syrlig gelé till en god  stek med potatis och sås till. Jummi.

Den här veckan har gått i gåstakt, långsammare än det här kan det nog inte bli. Dagarna har verkligen inte rasslat förbi. Jag har ingen aning varför det blev så men så har det känts i alla fall.  Men nu är det  äntligen helg och det gör inget om helgen står helt stilla, för den vill man  ju bara njuta av, i alla fall jag.

Corinne har just dammat av sitt elpiano som stått i lägenheten en längre tid. Hon parkerade pianot i vardagsrummet och har klinkat på det av och till under dagen. Min man kom på att det var dags att även fixa till gitarren så han åkte till gitarraffären i centrum och köpte diverse delar till den. Nu har vi nästan instrument för en hel orkester, det fattas bara en triangel och sedan är vi i hamn. Jag ska höra med kidsen om jag kanske ska stå för movsen i bandet. Vi får se om de nappar på idén.

Sofie hänger på rummet och pluggar…hmm, Frued, han går tydligen aldrig ur tiden.

Med ren tur lyckas jag ibland hitta henne i all röra i rummet. Gissa om hon får bakläxa av städpolisen, d.v.s jag, alla dagar i veckan.

Nu ropar min man på mig,  det är dags att tända grillen. Det vankas många små och stora goda rätter på kvällens matsedel.

Årets första surströmminsintag är nu till sin ända.

När de mjälla firrarna var avvaskade och klara vaknade spyflugorna till liv och kastade sig hungrigt över oss och de stackars jäsbomberna som låg i den vita skålen och såg helt oskyldiga ut.

Vi flydde in till köket och satte oss i säkerhet. Det blev helt omöjligt att sitta ute.

Alltså, så gott med kokt mandelpotatis, surströmming och massor med lök i en tunnbrödklämma. Min man som inte är lika förtjust i den illaluktande fisken åt endast en liten fisk, medan jag klämde i mig tre fetingar.

När jag var liten brukade min Norrländska mamma och våra Norrländska grannar äta surströmming på balkongen i vårt hyreshus. Jag kan bara tänka mig hur poppis det måste ha varit bland grannarna. Min pappa brukade hota med att sätta på en klädnypa på näsan om de ens funderade på att sätta sig på vår balkong. Han slapp det, men doftströmmarna spreds sig  i alla fall  i hela huset även om sällskapet satt på balkongen.

Det är tur att vi bor i villa, de enda som lider av lukten är våra kära barn. De å andra sidan har storgnällt varenda minut sedan surströmmingarna landade på våra tallrikar. Roligare var det att plocka svamp tyckte i alla fall Corinne.

I morgon så är det jag som kommer att göra pastamiddag med alla Karl-Johan svamparna som vi skördade i dag. Jag har hittat ett nytt spännande Italienskt recept som jag tänkte göra, det lät jättegott.