Det har varit fina promenaddagar den här veckan, jag har hunnit med en sväng till Svenskt tenn och utforskat Söder mer. I dag tog vi en tur till Drottningholm.

Även om det var mulet i dag så går vi mot ljusare tider, det riktigt spritter i kroppen när jag tänker på det. Heja våren!

Chelsie, yngsta dottern, jobbar men kommer hem lagom innan Mellot sätter igång. Vi har laddat upp med gurk- och morotsstavar och till det blir det såklart Ranch-dipp. Jag och Patric tjuvstartade i går med lite småplock, det blev en blandad kompott av lite smått och gott.

Vi såg slutet på filmatiseringen av Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”. Vilken bra serie. Har ni inte sett den, så se den.

I slutet av förra veckan ringde min läkare och medelade att patologsvaret äntligen kommit. Hon berättade att i kalkområde de opererade bort fanns det bara cancer i förstadiet, alltså ingen utvecklad cancer. Det innebär att det inte behövs någon ny operation. Däremot kommer de gå till botten med varför jag fick tillbaka cancern efter så kort tid. Jag räknar med att jag får svar på det inom kort. Det känns skönt att slippa fler behandlingar och bara tänka på att bli frisk igen. Och som en försmak på det hela var vår helg på landet en riktig återhämtare och humörhöjare.

En gång i tiden ärvde jag mina föräldrars gamla luftgevär, då och då tar vi fram den och skjuter. Den här gången kastade Patric ut en ölburk med ett fiskedrag en bit ut på isen. Vi turades sedan om att skjuta på det.

Vi har också spelat sällskapspel, grillat, klämt i oss en massa godis och snacksat med chips och dipp till melodifestivalen.

Inte långt ifrån där vi bor har vi hittat ett superbra brunchställe. I förra veckan introducerade vi det för Chelsie, yngsta dottern, när hon hade håltimme.

I bakgrunden på deras tapetvägg kan man se en del spännande motiv, såsom rån och mord, mycket intressant…

Om en vecka kan Patric börja lyfta tunga saker och han kan även ut och börja försiktigt springa och då blir ordningen mer återställd. Nu dröjer det inte länge förrän vi kan börja åka ut till landet igen på helgerna. Jag återhämtar mig också bra, det stramar fortfarande i ärret och under armhålan, men det blir bara bättre och bättre. Tyvärr får vi vänta ända tills i början på mars med svar från Patrics patolog, så fram tills dess får vi leva i ovisshet om hans cancer spridit sig eller ej.

Det blev inte så mycket sagt under gårdagens läkarbesök mer än att de inte fått något slutligt svar från patologen. I och med det blev det heller ingen vårdplan. Men det fanns en bra nyhet och det var att lymfkörteln är frisk, det finns inget tecken på spridning av cancer. När läkarna haft sin nästa konferens kommer jag att få svar på om jag behöver genomgå en till operation. Det beror på att de redan nu hittat ”något” inte fastställt än vad, men att ”det” ligger nära marginalområdet, för mig innebär det i så fall att de behöver skära mer i det nyopererade området så att marginalerna blir större. Min läkare sa att risken är liten men att den finns där. Jag är bara rädd för att det blir som förra gången, att de inte fått med sig allt och att vid nästa MR-röntgen upptäcker att cancern återkommit. Oavsätt vilket beslutet de tar, känns båda beskeden tunga.

I veckan hörde sonen av sig och var sugen på att åka ut till landet i helgen, det tyckte även Sofie, mellandottern och hennes kille var en bra idé. Vi åker ut dit på lördag och sover över, jag längtar redan.

Patric är halvtidssjukskriven, det betyder att vi kan umgås och hitta på saker tillsammans. Det har blivit en del promenader men även ett besök på stadsmuseumet.

Varken jag eller Patric är helt ”fit for fight” än, men det blir bättre och bättre. Jag har fortfarande jätteont kring operationssåret och går på starka tabletter, det är jag inte van vid, för jag tar knappt en huvudvärkstablett om jag inte måste, men min läkare var hård och bestämd på den punkten, jag måste ta mina värktabletter.

Ja, jösses så långtråkig vardagen blir när man inte orkar göra så mycket. Orken för ”hålla i gång” är väldigt begränsad och det slutar nästan alltid med att jag kraschar i soffan. Hela kroppen skriker vila medan hjärnan går på högtryck och vill göra mer. De senaste 18 åren har jag lyssnat på talbok och för några veckor sedan köpte jag en läsplatta från Storytel och det var det bästa jag gjort. Jag sträckläser böcker på löpande band på den upplysta skärmen, så enkelt och behändigt. Jag kan bara slita fram den när som helst och med ett enkelt tryck sätta igång den och fortsätta läsa vidare där jag var, utan vare sig irritera mig på hundöra eller skyffla sidor i en tjock och tung bok.

Varken jag eller Patric får lyfta något över 1 kg, det kommer vi inte få göra på flera veckor framöver och det känns faktiskt lite knepigt. Vi har löst vissa saker med hemkörning av mat och att vi båda två går och småhandlar tillsammans. Något landet blir det för övrigt inte på ett tag för där behövs muskelkraft till nästan allting. Fast jag skulle behöva åka dit för att bland annat hämta hem mina Mårbacka pelargonier, de skulle behöva pysslas om inför uppladdningen av vårruset.

I våras när jag fick diagnosen bröstcancer led jag otroligt mycket över att behöva vänta på de olika beskeden i de olika faserna. Från början var det ”vilken operation som jag skulle genomgå”, ”om cancern hade spridit sig” och ”hur jag svarade på PAM-50 testet” och så vidare…Ovissheten låg där och gnagde och vägrade släppa taget. I dagsläget vet jag att flera av beskeden inte stämde, ett av dem var ju hur stor sanorlikhet jag hade för att få tillbaka cancern och i mitt fall enligt alla tester från i somras blev… nästan obefintligt. När det i december konstaterades att de hittat ett nytt kalkområde med cancerceller så sa min läkare att det var extremt ovanligt att få tillbaka cancern efter så kort tid, men att det händer. Sådan är cancern, den går sin egen väg och man vet aldrig riktigt när den slår till. Jag hoppas att det är som Tage Danielsson sa att när det osannolika ändå händer så gör det att det blir ännu mer osannolikt att det skulle hända igen. Den här gången har jag en större inre ro, det kommer bli vad det blir och jag kommer att anpassa mig efter det, allt efter som. Min nuvarande inställning kan nog delvis bero på att Patric fick cancer i samma veva och det har på många sätt inneburit att jag lagt mina egna bekymmer åt sidan. Jag har varit fullt upptagen med att oroa mig över honom.

Det har varit lite av en kamp sedan jag kom hem efter min bröstcanceroperation, det känns som om jag blivit överkörd av en ångvält, men känner ändå att jag är i ganska hyfsat skick även om smärtan stundtals varit jobbig. Den första natten petade jag i mig ett par morfintabletter och blev jättedålig av dem, jag mådde fruktansvärt illa och kände mig yr och konstig. I går när jag åkte tillbaka till St:Görans sjukhus för att ta bort dränaget fick jag nya smärtstillande tabletter, jag får se om de passar mig bättre. Själva operationen gick bra, de fick ut en lymfkörtel vilken inte var en självklarhet med tanke på att de nyligen tog bort två stycken. På nästa läkarbesök kommer jag att få reda på om cancern spridit sig, det sker genom en analys av just lymfkörtlarna.

Patric mår bra efter omständigheterna, vissa dagar blir han så pass rastlös att han kastar sig över jobb, ingen rast, ingen ro som egenföretagare. Vår målsättning just nu är att röra på oss så mycket vi orkar, vi ska försöka gå runt i kvarteret och försöka få en nypa luft. Just nu känns det som ett rimlig mål, orken är ju lite sisådär.

När jag kom hem efter operation hade Patric köpt tulpaner, han vet hur mycket jag älskar dem särskilt om de går i orange. För mig skvallrar det om att våren är i antågande och om ljusare tider, något att se fram emot, det känns dessutom fint att ha något att vila blicken på. Min fina och omtänksamma man!

Patrics prostatacanceroperation gick bra. Han kunde åka hem efter en natt på Sofiahemmet.

I går fick han lov att ta några morfintabletter när smärtan blev allt för stor, men i dag verkar smärtan lugna sig och det räcker med alvedon. Han liksom jag ska ta blodförtunnande sprutor i tio dagar, så i går gjorde jag min första debut som sprutgivare, det gick över förväntan. Vi båda fortsätter att hålla igång, jag med en tripp till Sats i morse och Patric tog en promenad i kvarteret tillsammans med det bevakandet ögat, det vill säga, jag. Det är viktigt att röra på sig, Patric har varit duktig på det innan operationen, han har sprungit en hel del och jag har tränat och tagit lååångpromenader. Vi kommer att fortsätta i det spåret, men kanske lite försiktigare.

Många saker i mitt liv har vid flertal gånger liksom klumpat i hop sig och allting har skett samtidigt. Mina första barn blev tvillingar, två år senare väntade jag tvillingar på nytt, men Sofies tvilling dog. Då hade jag tre blöjbarn samtidigt. När Chelsie föddes flyttade vi från Gärdet och till Huddinge bara tre veckor efter det att hon kom, det var verkligen rörigt med både flytt och fyra barn, varav ett nyfött. Och nu, vad är oddsen för att jag och Patric skulle få cancer samtidigt och operera oss med bara knappt en vecka emellan? Haha, ja, det var högst sannolikt med tanke på sannolikheten.

Min bröstcanceroperation kommer att ske den 23 januari endast en vecka efter Patrics prostatacanceroperation. Det var tur att Patric fick sitt operationsdatum tillbakaflyttat en vecka annars hade vi opererat oss på samma dag. Patric kommer att vara kvar på Sofiahemmet en natt medan jag fick beskedet om att det var ”omodernt” att stanna kvar på sjukhuset efter en stor operation. Däremot ska jag släpa mig tillbaka till sjukhuset dagen därpå för att ta bort dränaget som de kommer att sätta in. Jag kommer också att få ta blodförtunnande sprutor i 10 dagar eftersom jag äter antihormonella tabletter. Jag hade hoppats på att få slippa dem, hela min mage var full av blåmärken efter i somras och jag våndades varje dag när de skulle tas.

Jag är sjukskriven fram till operation och efter den kommer det att förlängas ytterligare, i nuläget vet jag inte hur länge. Jag förbereder mig på bästa sätt med långpromenader och gymbesök. Det märks att jag har haft uppehåll på Sats ett tag för himmel och pannkaka vilken träningsvärk jag har efter träningspasset i förrgår, varenda muskel i hela kroppen känns. I morse var det på’t igen, kan bara gissa vilken form jag är i imorgon.

Då var vi hemma på södermalm igen efter en lång weekend på landet. Vinden och snön har yrt upp utanför fönstret i stugan nästan hela helgen.

Vi har inte gjort särskilt mycket, men semlor och annat gott har vi däremot lyckats klämma i oss.

I höstas beställde vi Hjälmarekräftor från en gubbe utanför Köping som vi under kräftsäsongen åt av. Eftersom priset var… låt oss säga, mycket hyggligt, bestämde vi oss för att frysa in ett 1 kg också. I lördags surplade vi i oss resten av dessa delikatesser, jösses vad gott!

I dag har Chelsie, det yngsta barnet och jag umgåtts hela dagen. Hon är ledig från skolan så vi passade på att gå i väg och shoppa.

Det är verkligen en ynnest att kunna hänga med sina barn. Jag har förmånen att ha en jättebra relation med alla mina fyra barn. De är 4 olika individer och jag älskar dem precis som de är. Jag är så lyckligt lottad över att ha en så fin och kärleksfull familj.

❤️❤️❤️ Jag älskar er! ❤️❤️❤️

Underbara, underbara landet, så skönt att vara här. Snön ligger som ett mjukt täcke och glittrar i all sin prakt, tystnaden är kompakt. Andetagen blir jämnare och lugnare och jag njuter av brasans sken. Det blev en långpromenad på förmiddagen och medan Patric arbetade lyssnade jag på talbok, en precis lagom sysselsättning en dag som denna.

Jag njuter verkligen av stillheten omkring mig och kommer mer till ro när jag är härute. Vi börjar närma oss Patrics operationsdatum, den blir av den 17 januari, han ska operera sig på Sofiahemmet och kommer att bli kvar över natten. Själv kommer jag att få reda på mitt operationsdatum den 12 januari när jag ska träffa min läkare. De vill operera mig så snabbt som möjligt, men jag försöker förhala det hela så att det inte blir allt för stor krock mellan våra operationer.

Nä, några nyårslöften blev det inte, i alla fall inte för mig. Redan nu vet jag att det kommer att bli ett speciellt år och det får räcka. Varje nyårsafton brukar vi hitta på lite olika aktiviteter med barnen. I år var inga barn hemma förutom Chelsie, yngsta dottern. André är i Sälen med ett gäng kompisar och åker skidor. Corinne och Sofie åkte till Gävle med sina pojkvänner och firade in det nya året där. Därför blev det lite mer tunnsått med barn detta år, men vi gjorde det bästa av situationen. I år tog vi tunnelbanan till Globen och besökte Upplevelsemuseet. Tja, lite speciellt var det.

Jag och Patric smaskade i oss både det ena och andra medan Chelsie var mer försiktig.

På kvällen svidade vi om och åkte till Kungsholmsstrand för firande hos goda vänner.

Det blev en trevlig kväll med god mat och dryck. Vi bidrog bland annat med tårtor som vi hade köpt på Haga tårtkompani.

I mellandagarna har jag och patric varit riktigt spänstiga. Vi är ute på ordentligt långa promenader nästan varje dag. Vi kan numera de flesta gatorna på Söder.