Vilket fantastiskt midsommarväder vi fick i år igen, helt magiskt!
Jag höll tummarna extra hårt för att slippa regnet, särskilt eftersom altanbygget fortfarande pågår och ännu saknar tak. Som tur var slapp vi använda presenningen vi förberett i fall ovädret skulle slå till. Solen sken och värmde riktigt ordentligt, så vi kunde sitta under parasollet nere vid bryggan och bara njuta.

Chelsie följde med oss till landet istället för att gå på midsommarfirande i stan, vilken lycka för oss! Hon åker till Grekland i början av veckan tillsammans med några vänner, så hon bestämde sig för att tillbringa helgen med oss ute på landet innan hon ger sig av.

Men innan den stora dagen väntade både gräsklippning och att icke förglömma, det allra viktigaste: att plocka sju olika sorters blommor att lägga under kudden. Kan väl säga att de blommorna inte låg under min kudde.

Ett måste på midsommarafton är att göra en midsommarkrans, såklart!

På förmiddagen kom våra vänner för att fira den stora dagen tillsammans med oss. Till allas lycka kunde vi äta lunch på bryggan, buffén serverades inne i stugan.

Efter långlunchen tog vi en promenad till ängen för lite dans runt midsommarstången.

Tyvärr orkade inte min rygg med en eftermiddag på filt, så det blev en snabb kopp kaffe sedan hem för 5-kamp.

Vi spottade grodor, hästhovssvingar närmast midsommarstången, foppatoffel med kast baklänges under benen och mycket mer.

På kvällen njöt vi av alla båtar och all aktivitet på sjön. Till middag åt vi grillad lax med parmasanpotatis och romsås.

När skymningen började smyga sig på åkte jordgubbarna och limoncellon fram.

Till långt in på natten ekade discotonerna från Bee Gees och Abba. Min skivspelare blev kvällens stora succé, jag älskar den ärtgröna skapelsen.

På förmiddagen vinkade vi hej då till våra vänner, för nu var det dags att fånga gammelgäddan.

Tyvärr blev det inget napp denna gång, men det var skönt att komma ut på sjön ändå. Semestern har börjat, och jag stannar kvar här på landet ensam till torsdag. Det ska bli riktigt skönt att bara vara. Jag har inga särskilda planer, bara lite småfix här och där, lagom ansträngande och helt i min takt.

Japp, jag räkna ner dagarna till semester och just nu är det bara tre dagar kvar.

I sommar kommer vi att tillbringa mycket tid på landet och bara njuta av att vara. Under semestern ser jag fram emot att upptäcka nya smultronställen i vår närhet, små gårdsbutiker, självplock, caféer som serverar goda räksmörgåsar och marknader med nyskördade grönsaker. Självklart står även några loppisbesök på schemat.

Den här veckan har nästan tagit musten ur mig, det har varit något inbokat nästan varje kväll, och det är jag inte riktigt van vid. I tisdags hade vi after work med vår avdelning och passade samtidigt på att fira av en kollega som går i pension. Vi gick till en ganska nyöppnad tysk krog på Hornsgatan, ölen var gigantisk och maten var helt okej. Dessutom har det varit skolavslutning mitt i regnrusket. Det gick bra, men det var intensivt. Jag blev så rörd över alla fina presenter från både barn och föräldrar, jag är verkligen tacksam för all den värme och uppskattning jag fått.

Min skola anordnade också en rolig eftermiddag/kväll i Gamla stan med bland annat tipspromenad i lag, som avslutades på Bischop arms, kanske inte den roligaste puben i värdshistorien, men vi hade jättekul!

I går, tidigt som attan hjälpte vi André att flytta ut från sin studentlägenhet. Patric hade varit på festival kvällen innan och tittat på Kraftwerk. Han kom inte hem fören sent på småtimmarna och var en smula trött när vi begav oss iväg till Uppsala för att packa och bära saker.

På kvällen gick jag och barnen på examensfest i Moodgallerian. Det var deras ‘kusin’ som tagit examen, inte en riktig kusin, men något de själva brukar kalla varandra. En sådan milstolpe måste ju förstås firas.

Den stolta modern höll ett tal till sin nyexeminerade dotter…på engelska, helt oförberedd, vilken bragd.

Även storasyster tog tillfället i akt.

Jag kan inte ens minns när jag senast fick en nattklubbsstämpel på armen. Jag kan faktiskt inte ens säga på rak arm när det var!

Jag känner mig så lyckligt lottad över att få möjligheten att följa med mina barn på olika tillställningar och att de dessutom vill hänga mig med! Det är så roligt och oerhört berikande.

Det har varit en toppenhelg, även om vädret varit lite si och så med. Jag tycker att vi hunnit med en hel del.

Corinne, Simon och Chelsie checkade in på landet i fredagsnatt, på morgonen satte alla igång och jobbade med antingen altanen eller skura utemöbler och städa gäststugan.

Det blev en öl på bryggan innan jag och Chelsie hoppade in i bastun. Det var första gången Chelsie bastade på landet, det blev en riktigt fin stund. Medan vi satt i värmen, höll resten av gänget till utanför och fick bland annat syn på en bäver som kom simmade förbi. Tyvärr kunde inte Patric basta, eftersom han fortfarande återhämtade sig efter sin ögonoperation.

Det blev hamburgare till middag, toppat med västeråsgurka. Det var så mysigt att få tid att sitta ner tillsammans och prata en stund och bara vara. Det är ren lisa för själen.

Jag och Patric har liat vass…intensivt, vi har hållt på i flera år nu och det verkar bära frukt, vassen blir allt mindre.

Det blev en tur med ”Gula faran” på fjärden, det finns mycket att utforska runt Galten.

Den här veckan som kommer blir det många roliga saker som händer, det blir utflykter, AW med mina kollegor, skolavslutning, middag med jobbet, planeringsdagar och mycket mer.

I går firade vi Andrés examen i Uppsala. Den staden kan verkligen det där med att fira studenter. Det var fullt pådrag med lastbilsflak, nykläckta studenter, anhöriga som viftade med plakat och folk som drack öl och vin på uteserveringarna mitt på dagen, vilket folkmyller!

Vi däremot befann oss i Universitetshuset, som ligger precis bakom den mäktiga domkyrkan. Det var inte länge sedan vi var där, i november tog Corinne och hennes kille Simon civilingenjörsexamen i samma sal. Byggnaden är imponerande, med sin pampiga arkitektur och vackra detaljer.

Hjärtat svämmade över av stolthet när André äntrade senen.

Inte ett öga torrt!

Stort, stort grattis André!

Det blev lite piff innan bilden, men här står jag tillsammans med min son, som numera med stolthet kan titulera sig röntgensjuksköterska.

Sådärja!

Såklart blev det flera fototillfällen på både släkt och gulliga vänner till André.

Efter cermonin åkte vi och hämtade upp en räk/lax smörgåstårta för att sedan åka hem till Andrés studentlya. Väl där mötte vi bland annat Simon. Corinne är i Glasgow på jobb, hon har varit där i fem dagar och representerat sitt företag men inatt kommer hon hem. Hon, Simon och Chelsie kommer ut till landet direkt när hennes plan landat på Arlanda, de beräknar komma någon gång under natten.

På bilderna kan man se att Patric inte har några glasögon (för övrigt var det ingen av barnen som reagerade på det). I måndags opererade han sina ögon och har numera perfekt syn, både på långt och kort avstånd. Jag tror han är mest nöjd över att kunna använda solglasögon igen.

Efter presentöppning och efter allt smaskigt som André bjöd på åkte jag och Patric till landet. För övrigt känns det väldigt skönt med lite ledighet för i dag är det röd dag och Sveriges nationaldag.

Nämen alltså, nu måste jag bara gnälla på vädret, ena dagen är det varmt medan andra dagen iskallt med dugg- till strilande regn. Lika så, med att sitta på bryggan och njuta av värmen innan bastubadet, ibland går det, andra dagar är det bara att glömma att sitta där.

Vi får hoppas på ett bättre juni. Härom dagen krachlandade jag när jag sprang ifrån ett getingbo som jag just hade demolerat. Jag snavade på vattenslangen och landade raklång på magen på gräsmattan. Efter att ha fått diagnosen benskör är jag livrädd för att falla, men som tur var blev det bara några skrapsår på knäna och en underarm som värker, ibland har man tur!

Under helgen har Patric fortsatt riva bort gammalt trä från verandan, i och med det har jag haft ytterligare ett moment att se upp med. Från altanen och ner på marken har en tämligen ranglig stege fått agera trapp. Krampaktigt och något stel har jag klättrat upp och ner och jobbat på att inte tappa balansen.

På mornarna har vi liat vass, just nu ser det väldigt bra ut, men man blir inte kaxig när de stora fraktfartygen dyker upp ur vassruggarna när man är ute med jollen.

Innan vi åkte och lämnade av André i Uppsala hann Patric sätta sista spiken i första delen av altangolvet, det kommer att bli så bra.

Jag har fortsatt måla staket nere vid kajen och det är ”never ending” slut på det!

Det blir en till kort vecka härnäst, så underbart!

Jag blev glatt överaskad när vi kom hem från landet i dag, Corinne och Simon stod i köket och väntade på mig. De hade köpt blommor och bakelser från Åsö bageri.

I veckan arbetar jag bara tre dagar eftersom torsdagen är en röd dag och på fredag har jag tagit semester, det ska bli så härligt!

Det är helt vansinnigt det som Israel håller på med, etnisk rensning av palestinier, att deras plan numera inte bara är att ta kål på Hamas utan att de ska göra Gaza till någon sorts lyxresort efter att de tvingat bort en hel befolkning som de håller på att svälta ut och bomba sönder och samman och tvinga bort dem från deras egen mark. Jag tänker på alla dessa barn som svälter ihjäl på grund av dessa fanatiska högerextrema män som sitter i Israels parlament och hånler, vad är det för människor? Jag går sönder.

…och sedan har vi Trump. Jag vet knappt vilken ända man ska börja i, ”sitt still i båten” säger börsförståelsenissarna, Trump kan ändra sig angående de 50%-iga tullarna mot EU som han hotar med ska bli verklighet den 1 juni, snart alltså. Han kan heller inte knysta ett endaste ont ord om Putin, utan ger sig på alla demokratiska ledare och skäller ut dem efter noter eller hotar dem. Var är alla upprörda demokrater? Jag har i alla fall knappt hört eller sett dem, det har varit en massa smågnäll men ingen av dem har tagit något kommando och det finns heller ingen ledargestalt. Ska vi verkligen bara sitta stilla i båten och se på när allt faller i bitar?

Det börjar dra ihop sig – maj månad är snart ett minne blott, och juni står snart och stampar i farstun. Och sen… semester! Jippi! Jag och mina rygg- och höftproblem räknar ner dagarna som om det vore julafton, vi suktar efter vila som en smält glass efter skugga. Någon som däremot inte verkar ha hört talas om ordet ”vila” är min alldeles egna duracellkanin till partner. Han river, snickrar, drar i grejer och liar vass – ibland känns det som han försöker bygga ett helt sommarparadis innan lunch. Helst gör han allt samtidigt också, som om multitasking vore en OS-gren

Det har inte bara varit jobb, vi har faktiskt hunnit med livets viktigaste sak också: bara, bada, bastu, bastu…

Såklart laddade vi upp med chips och dipp och tittade på Eurovision halva natten, jag tycker rätt låt vann.

Det blir full fart på jobbet i nästa vecka, så det är bara att kavla upp ärmarna och göra sig redo med nya friska vardagstag.

Pappa, min älskade pappa! Åh, vad jag saknar dig och mamma. I dag skulle du ha fyllt 100 år, galet gammal men du blev bara 71 år och mamma 73 år.

Pappa som ung!

Här är pappa, precis som jag minns honom, med sin stora näsa, som han fick efter en flygplansolycka under sin tid i militären. Näsan bröts och blev aldrig densamma igen efter den kraschen.”

Det har gått många år sedan de lämnade mig och fortfarande kan jag komma på mig själv med att längta intensivt efter dem.

Jag hade verkligen den stora turen att få så fantastiska och livsbejakande föräldrar. Saknaden kommer alltid att finnas kvar, oavsett hur åren går och minnena med tiden bleknar. Dag efter dag upprepar sig allt, solen går upp och solen går ner, precis som livet självt!

Det har inte gått helt lysande att arbeta heltid, mina höftproblem har tyvärr kommit smygande tillbaka, men jag är absolut inte i närheten av den smärta jag hade tidigare. Den nuvarande värken är mer dov och molande och gör mest ont på nätterna. Ryggen är fortfarande min stora akilles häl. Den orsakar alltför många problem i vardagen. Jag bävar för att gå längre sträckor eftersom smärtan tilltar, och jag har inte längre samma gånghastighet som tidigare. Att stå stilla för länge är inte att tänka på för då förvärras besvären och om jag råkar böja mig fel känns det som ett knivhugg i ryggen.

En kopp kaffe sitter aldrig fel inte heller alla värktabletter jag trycker i mig på jobbet, men en av sakerna som jag har blivit riktigt bra på är att be om hjälp av både kollegor och barn och det behövs eftersom mitt arbete är så pass fysiskt ansträngande. Nog om detta!

I helgen kom våra nya utemöbler till landet, tyvärr var bordet skadat så vi fick bara stolarna, men jag blev nöjd ändå och hoppas att det efterföljande bordet levereras snart. När vi slet upp paketen med dynor insåg vi att det behövdes en dynlåda. På ett kick byggde Patric ihop ett av virket vi hade sparat under presseningen. Den som spar han har! Altanbygget är också i full gång, det har gjutits plintar, rivits innertak och tagits bort tegelpannor från taket.

I förra veckan blev både jag och Patric glatt överraskade. Vi fick blommor av Chelsie, bara sådär.

Sedan var det vår tur att gratulera Chelsie, hon klarade provet som trainee, så numera är hon lite av en boss på Max. Grattis Chelsie!

Jag älskar verkligen de ljusa mornarna och kvällarna i maj och alla buskar, träd och blommor som har börjat slå ut i full blom, fåglar som kvittrar och det neongröna gräset som sticker en i ögonen. Får jag önska mig något mer skulle det vara ett varmare väder. I fredags frös jag så in i märgen fastän jag hade vinterjacka, mössa och tjockvantar på, inte kul! Jag njuter i fulla drag av vetskapen om att det snart lackar mot en förhoppningsvis lång och härlig sommar, men fram till dess… en dag i taget.