Författare: lamatrona

Hej! Välkommen hit. Jag är en gift fyrabarnsmamma, med vuxna barn. Jag har noll droppar italienskt blod i mig, vad jag vet. Däremot har resten av familjen en del av den varan eftersom min man är halvitalienare. Därför tyckte jag att mitt bloggnamn passar bra: La matrona = husfrun = jag. I min blogg skriver jag mest om mitt familjeliv och min vardag. Inspirationen hittar jag oftast hos mina barn. De kan verkligen bjuda på sig själva. Det jag är mest glad över är att barnen tycker det är toppen med en mamma som bloggar på ålderns höst. Håll till godo.

Lunchdate

Så otroligt härligt med det varma och höga temperaturerna vi fått på den Södra sidan av stan. Glad som en lärka flög jag upp ur sängen i morse när jag hörde fågelkvittret under taknocken. Ännu bättre blev det när jag och min man möttes upp för en lunchdate på Långbro världshus.

Det blev heller inte särskilt svårt att välja dagens lunch. Det var både gott och fräscht, särskilt när jag hade klämt ut varenda droppe av citronen.

När jag kom hem stod äldsta dottern och trampade i hallen och undrade om jag ville ta en runda medan hon tog en joggingtur. Det blev en varm och ganska andfådd promenad i motionsspåret. Hon är verkligen duktig på att ta sig ut och springa. Själv kände jag att en spänstig promenad kommer att gör susen innan jag sätter tänderna i all mat inför den stundande helgen. I kylskåpet ligger köttet i marinad och grillen ska snart tändas. Nu är det dags att ta helg.

Åh, vad jag älskar fredagar.

Trevlig helg.

En aptitretare

Vi åt en underbar liten aptithöjare till förrätt, det med tanke på att det är lill-lördag och allt.

Jag stekte pimientos de padrón i olja, vitlök och en orange chili på medelhög värme tills de mörknade och fick fin färg. Jag avslutade det hela med att strö över lite flingsalt.

Enkelt och jättegott.

Skojakt

Jag tittade in i garderoben i hallen där alla familjens skor finns i hoptryckta lite varstans. Jag var på jakt efter ett par lättare gymnastikskor. Med ett stadigt grepp om handtaget stängde jag snabbt igen ”the mess from hell” ganska ögonblickligen. Det känns inte som att det kommer att bli ett särskilt roligt jobb att ta tag i. Efter en kort titt in i röran verkar det som om jag behöver ett par nya skor. Mina fötter är tyvärr en aning känsliga och som ett brev på posten brukar jag få skoskav av att bara titta på ett par nya skor, även om det bara råkar vara ett par tofflor. Och apropå tofflor, vilken bedrövlig syn att skåda ner på mina favoriter. Hela vintern, dag in och dag ut har dessa godingar suttit som klistrade på mina fötter. Nu är de helt utslitna och har antagligen sett sin sista dag. Det är med ett stort vemod och inte med ett glatt leende på läppen som jag borde slänga mina husch puppies med jättehål i.

Ja, jag vet, de ser fruktansvärda ut. Men ack så sköna.

Söndagsfix

I ett nafs var helgen till sin ända. Underbart att värmen äntligen har dykt upp, som jag har längtat. Hela helgen har varit en riktig fixarhelg. Mellandotterns rum är äntligen klart. I förra veckan målade jag klart det sista i hennes rum och i går hämtade vi min ”systers” gamla säng som mellandottern fick ta över.

Nu ska hon bara köpa lite ny inredning. Hon vill bara ha sprillans nya inredningsdetaljer till sitt rum. Det ska bli kul och spännande att se vad hon tänkt sig.

Annars har det varit en intensiv dag. Alla har på sitt sätt bidragit med något hemmafix under dagen.

Ja, det finns en hel del fönster att putsa, det här är bara baksidan.

Yngsta dottern jobbade så att svetten lackade och efter ett tag hittade jag henne i en av stolarna på altanen. Hon var fullständigt slut, meddelade hon.

Jag är inte så mycket för drinkar men igår innan middagen bjöd min man mig på en ruggigt god gin och tonic. Det kändes väldigt somrigt att sitta på altanen och sippa på en drink i solskenet.

Det kan jag verkligen tänka mig göra om fler gånger. Jag hoppas och tror att det kommer att finnas fler tillfällen för det.

Älskar våren.

Nötter

Inte nog med att det är fredag dessutom gassar solen in genom fönstret och värmer riktigt skönt. Jag läste att fredagen den 13:e är en riktig lyckodag också. Ja, inte mig emot.

Någon lyckodag är det kanske inte för den ex-ständiga sekreteraren Sara Danius i Svenska akademin i alla fall. Vilken fars som har utspelat sig inför öppen ridå. Hade jag haft en knytblus hade den garanterat åkt på. Efter allt som hänt under Metoo-rörelsen borde kanske pajasen Horace Engdahl som gick ut med att Jean-Claude Arnault var en riktig hedersknyffel, en livsstilsförebild och uppmanade unga män att inte bli hipsters utan gentlemän kanske ha reflekterat över hur hans ord skulle falla ut i pressen efter hans uttalande om Sara Danius när han röt till om att hon var den sämsta ständiga sekreteraren någonsin. Jag kan bara sucka, djupandas och skaka på huvudet. Det konstigt är att de inte ordentligt tog tag i röran Frostenson/Arnault från första början. Fast å andra sidan med korten på bordet ser vi nu hur gubbväldet verkar ha haft ett sorts övertag i den här oredan sedan en längre tag tillbaka. Jag kan bara hoppas och tro att akademin får sig en ordentlig bakläxa och börjar fundera på sin egen roll i samhället, alltså det jämlika samhället. Det är dags för akademin att möta morgondagens förändringar.

Hur svårt kan det vara?

Det kliar i fingrarna

Hela dagen har gått åt att tejpa lister, täcka golv och annat spännande. När allt det tråkiga var gjort tog jag tag i det roliga biten, rollern och att penselmåla mellandotterns rum. Jag menar, kan det bli så mycket roligare? En av väggarna har vi redan tapetserat, det gjorde vi i helgen. Dottern hade valt en non woven- tapet och den satte vi upp på ett kick, superlätt och enkelt. De andra väggarna är numera målade ett varv. Det blev en jättesnygg svagt blå/grå färg på de väggarna. Jag älskar färgen.

I morgon är det dags igen och då blir det målarlager nummer två. Redan nu ser jag att det kommer att bli kalassnyggt. Jag hoppas att även dottern blir nöjd när allt är klart.

Nu när det förhoppningsvis börjar bli lite varmare ute har jag tänkt sätta igång med att slipa på mina gamla renoveringsobjekt. Det är helt perfekt att bara släpa ut sakerna som jag vill ha omgjorda och sätta igång. Jag har lite smått och gott som behöver fixas till. Ivrigt ska jag leta upp några härliga färger också, det finns så mycket fina kulörter som bara väntar på att jag ska köpa hem dem och måla om en och annan pryl här i hemma. Jösses, jag tror att de sprudlande vårkänslorna plötsligt har slagit till, eller är det något annat?

Oroande nyheter

Och genast blev värden lite mer kallare när Viktor Orbàn och hans regeringsparti Fidesz vann valet i Ungern. Med sorg i hjärtat läser jag om hur Orbán och högern fått Ungern i ett järngrepp. Jag läste att hans enkla filosofi kunde sammanfattas så här: ”Slår du mig en gång slår jag tillbaka dubbelt.” En filosofi som enligt mig bara förvärrar saker och ting.

Det mest skrämmande är att det inte tog särskilt många år för Europa att börja nedmontera allt vi byggt upp efter andra världskriget. Det var inte länge sedan vi ansåg att sådana rasistiska och odemokratiska handlingar och värderingar inte skulle få ta något som helst utrymme i samhället. Om vi ser på vad som händer just nu i Polen, Tjecken och Ungern kan vi tydligt se vart det är på väg. Den vägen är för mig bara ett stort svart mörkt slukhål och borde täppas igen inom snar framtid, helst i dag.

Jag läser vidare om den nya högerfalangen inom svensk politik som tillkommit, Alternativ för Sverige, som är en avknoppning från SD. Vi har sedan tidigare NMR, Nordiska Motståndsrörelsen, som är extremt nazistiskt parti, där intoleransen är ett föredöme. Jag börjar bli djupt oroad över denna utveckling. Nättroll, fake news-rapporteringar och andra suspekta fenomen som har bidragit med att piska upp den otrygga samhällsutvecklingen som numera brer ut sig världen över.

Jag vill se mer framtidshopp i form av Metoo-rörelsen. Den har lyft kvinnors situation och påverkat en rad olika instanser till att göra en förändring på arbetsmarknaden, vilket var på tiden. Med det vill jag säga att vi kan om vi vill. Vi måste bara våga ta steget.

Spackling, slipning och tapetsering

Vi lämnade bakom oss allt byggdamm från mellandotterns rum och åkte iväg till Lill Jansskogen. Vi behövde rensa luftrören en stund. Min man och äldsta dottern tog ett joggingpass medan vi andra söndagsflanerade bland alla hundägare i den något slaskiga terrängen. Vi pausade dock ett par gånger för att hämta andan.

När vi åter kom hem riggade vi upp tapeten i dotterns rum. Nu återstår bara att måla resten av rummet och det tänkte jag ta tag i någon gång i nästa vecka. Skönt att bredspacklingen och slipningen är över, det är verkligen ett tungt och trist jobb.

Nu märks det att våren är på frammarsch, jag nyser, ögonen är rödkantade och näsan är som en rinnande kran. Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit allergisk, men det har jag blivit på senare år. Samma sak gäller min astma som jag blev diagnostiserad för två år sedan. Märkligt att det slagit till så sent i livet, suck, det hade jag lätt kunnat vara utan.

Operabesök

Efter gårdagens kulturella operaupplevelse kan jag konstatera att mitt lillfinger fortfarande är något bortdomnat. Om det beror på den märkliga vinkeln som jag och min ”syster” tvingades ha för att överhuvud taget kunna se något låter jag vara osagt. Med viss humor kunde vi konstatera att våra sittplatser var en ren katastrof. Vi var tvungna att hänga över räcket i logen och sträcka ut halsen för att ens ha en chans att se en skymt av vad som avhandlades. Sisådär 1 timme in i pjäsen upptäckte jag att det fanns en andra halva av scenen. Den fanns definitivt inte inom vårt synfält. Min stackars framåtlutade rygg var helt slut efter 3 timmar med Verdis Aida.

Orkestern däremot hade vi utmärkt uppsikt över.

I mellanakten armbågade vi fram oss för att inte komma sist till den enorma kön för förfriskningar. Och det var det värt.

Jag passade på att ta en selfie när jag stod och sippade på ett glas med cava medans min ”syster” stod i den ändlösa kön till toaletten.

Om vi hade vi suttit på bättre sittplatser skulle jag nog ha njutit mer av den fantastiska sånginsatsen. De som satt på sina mer bekväma bordellröda sammetsstolar kunde nog ana sig till mina avundsjuka blickar som jag gav dem då och då mellan akterna. Själva dekoren imponerande inte särskilt mycket. Jag gillar när man tar ut svängarna, det tycker jag inte man hade gjort i det här fallet.

Innan vi hamnade på Operan och Aida åt vi en bit mat i Kungsträdgården, närmare bestämt på T.G.I.F. där alla ungdomar i hela Stockholm höll till. Om du är ungdom och ska gå ut på date, gå dit. Om du är som jag, ehhh, något äldre – gå inte dit. Ljudvolymen var så hög att det var svårt att kommunicera, det är rena turen att vi kunde tyda varandras kroppsspråk, annars vete katten.. Betjäningen…svårt att beskriva i ord, usel räcker inte.

Jag älskar att vara kulturell då och då. Det är både berikande och väldigt upplyftande. Ett litet lyckorus helt enkelt. I bland blir det inte riktigt som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå.

Wonder

Jag och stora dottern tog en tur ut i skogen i det gråmulna vädret i morse. När dottern hoppade in i ett av joggingspåren bestämde jag mig för att inte ens försöka mig på den vägen, det såg alltför isigt och halt ut. Jag tänkte inte utsätta mig för denna riskfyllda promenad. Inte när det var dottern som hade på sig mina Icebugs.

Jag valde en desto mer säkrare lårbenshalsväg, inte en isfläck så långt ögat nådde. Tryggt och säkert kunde jag hålla mig på banan och ta mig en ordentlig bensträckare.

Välbehållen hemma åkte jag och yngsta dottern in till stan och gick på bio.

Vi såg på Wonder, knappt ett öga var torrt. Dottern har läst boken och älskar den. Hon tyckte att filmen var lika bra. Jättemysigt att kura ihop sig i en biomörkret och klämma i sig en massa smörpopcorn och bara njuta av en bra film. Det gör vi alltför sällan.