Tacksam!

Ibland får jag liksom nypa mig själv i armen för att förstå hur lyckligt lottad jag är som har dessa fantastiska skapelser i min närhet, rena rama vinstlotten. Jag skrev tacksam, för det är precis det jag är.

Jag är glad att jag och Patric signade upp oss för lite olika kulturella evenemang. I torsdags slog vi till, men innan vi gick dit och parkerade oss i salongen blev det en Aw med några av mina arbetskamrater.

Efter fördrinken promenerade jag och Patric ner till Rival på Mariatorget och såg ”stand up comedian” med bland annat Sussie Eriksson, som förresten är en gammal skolkamrat till mig .

”Paradrätten” som showen heter kändes ganska tunn och var inte särskild kul.

Jo, Anna Book uppträdde också i all hast. Även om showen inte var så jättebra var det kul att komma iväg. När vi kom hem var både jag och Patric ändå ganska nöjda med kvällen, det behöver inte alltid vara så där spektakulärt för att man ska känna sig nöjd.

På landet brottas vi med myggen, de listiga rackarna vaktar vid ytterdörren och försöker kasta sig in i stugan när vi försöker gå ut, de är verkligen avskyvärda. Jag har inte gjort särskilt mycket, utan läst bok och småfixat lite. Patric bygger ett elementskydd i boden, han och myggen verkar komma strålande överens för han har varit där i timmar. I kväll ska vi äta grillspett, jag ska göra spettskål i ugn och till det har vi en flaska Barolo som väntar på oss. Livet på en pinne.

Det är så typiskt, precis när jag är på topp dyker nya problem upp. I slutet av juli var jag på en bentäthetsundersökning på Danderyds sjukhus. Där röntgade de min höft och mätte hur tätt och starkt mitt skelett är. Det blev inga goda nyheter. Jag har osteopeni i ländryggen och i höger- respektiv vänster höft. Att jag redan nu är benskör känns inte som någon höjdare. Min mamma var benskör och jag läste att det är i någon mån ärftligt. Jag minns när hon skulle dammsuga under soffan på landet och böjde sig över armstödet, det hela slutade med att hon bröt 3 revben, när jag tänker efter måste hon ha varit i min ålder vid den tiden. Men vad detta med osteopeni innebär för mig vet jag inte än, först måste jag träffat min läkaren och höra vad hon säger, men under tiden får jag helt enkelt fortsätta att träna och äta bra, vilket jag alltid gjort.

Andas!

Det kändes skönt att komma till insikt efter bröstcancern och sjukskrivningarna att jag stortrivs på jobbet. Under året som gått har jag varit som i en dimma där jag famlat mig fram i blindo, jobbet har varit mer en plats där jag bitit ihop och kämpat mig igenom. Jag var rädd att känslan skulle hålla i sig efter semestern, men redan efter första arbetsveckan började det kännas bättre och nu känns det till och med väldigt bra. Framgångsfaktorn med det, beror nog mycket på att jag är ledig på fredagar. Vilket bra beslut det blev! Att jag sedan har jättetrevliga kollegor är ju inte fy skam det heller.

I somras bestämde jag mig för att jag måste bättra mig och göra mer saker efter jobbet. Det har varit så lätt att komma hem och kasta sig i soffan och låtit kvällen bara gå. I går köpte jag och Patric en prenumerationstjänst för kulturevenemang och live-underhållning. För en fast månadskostnad (500 kr) får jag och Patric som medlemmar ta del av hundratals evenemang varje månad inom ett flertal olika kategorier såsom teater, musikal, opera, konsert, stand-up, bio. Redan nästa vecka ska vi gå på ett evenemang på Rival, vid Mariatorget.

När Patric fyllde år fick han hemmagjord ingefärsdricka av mellandottern Sofie, varje morgon har jag tagit en hutt för nu gäller det att inte bli sjuk.

I dag hann jag också göra ett litet loppisfynd i Köping. Det blev 6 glas och en kruka.

Annars har jag knappt stuckit ut näsan utanför dörren, villka hemska mygg som dykt upp, de kryllar precis överallt och de sticker en direkt, med eller utan myggmedel. I kväll måste Patric ge sig ut bland myggsvärmarna, för vi ska grilla lammfärsspett. Till det tänkte jag göra en fetaostsallad och den kommer bestämt göras inomhus.

Det blev en riktig kantarellhelg. Först hittade vi ganska mycket av de solgula svamparna på landet och i dag hitta vi några fler, fast i stan.

I våras flyttade vi den gamla vedboden på tomten och gjorde om den till ett pumphus. I somras byggde vi till ett litet växthus på ena gaveln. Jag blev jättenöjd över resultatet.

Min gamla äppelknyckarstege har jag målat om och hängt upp på baksidan av pumphuset.

Tomatplantorna har vuxit så mycket att de har börjat leta sig ut.

När vi var i Rom för några år sedan åt jag en jättegod förrätt som jag ibland serverar här hemma. Den är superenkel att göra, ta en bit god gorgonzola och lägg upp en det på ett fat, ringla över olivolja och balsamico, finhacka sedan grön paprika och servera det med ett gott bröd eller kex.

I morse blev det skönsång för födelsedagsbarnet som även fick en kopp kaffe och present på sängen. När morgonbestyren var avklarade hoppade vi in i bilen och hämtade Sofie, mellandottern och hennes kille Viktor. Vi styrde kosan mot vårt svampställe.

När det var dags att äta vår brie- och salami smörgås slet Sofie upp ett gäng med partyhattar till allas förvåning. Alltså, hur snygga blev vi inte?

Det blev en härlig och skön stund i skogen men tyvärr hittade vi inte någon större mängd med kantareller, de lös med sin frånvaro, kan man säga. Till middag blev det Hjälmarekräftor och en avocado- och räk förrätt.

I morgon är det dags att kavla upp ärmarna igen och börja jobba, men oj vad jag uppskattar mina lediga fredagar, veckorna går ju så mycket snabbare tack vare det.

Det har varit en tung och rörig första jobbvecka och inte hann vi med särskilt mycket planeringsmässigt heller, det kommer tyvärr att ligga oss i fatet resten av året. Nåja, det blir som det blir. Jag är tacksam över att min skola prioriterar att lägga den skrala ekonomin på rätt saker, såsom barn med särskilda behov och personaltäthet. Jag kommer att jobba 80% under året och kommer att vara ledig på fredagar, tjohoooo! Det känns verkligen jätteskönt att ha tre dagar sammanhängande ledighet.

Den här helgen har vi hållt oss på Södermalm eftersom Patric var tvungen att arbeta, men det gick ingen nöd på oss. Jag och Patric tog en sväng till Söders hjärta och drack varsin öl och satt och småpratade. Chelsie kom förbi och hängde med oss en stund och efteråt beställde vi hem varsin fredagspizza, det blev både en mysig och rolig inledning på helgen.

På lördagkvällen klev vi ut genom porten och tittade på Midnattsloppet, ett roligt engagemang som går av stapeln här på Söder.

Ingen har säkert missat att säkerhetspolisen höjde terrorhotnivån från en trea till en fyra på en femgradig skala i torsdags. Samtidigt så uppmanade de människor att leva sina liv som vanligt och det är ju lättare sagt än gjort. Såklart undrar man ju var det kommer att smälla inte om det kommer att göra det. Jag tror ändå att de har rätt, vi måste leva som vanligt och vi behöver vara mer uppmärksamma på platser där det samlas många människor. Jag har uppmanat mina barn att inte utesluta bruset i hörlurarna och inte spela för hög musik i dem. Vi alla får försöka göra det bästa vi förmår i denna ängsliga tid.

Det här sommaren kommer inte att gå till historien som en av de bästa, men om den nu nämns så blir det nog med två ord, regn och rusk. Patric har arbetat hela sommaren, själv har jag varit på landet, lätt chockad över att varje dag har varit den andra lik, med bara dåligt väder. I morgon när jag börjar arbeta ska det bli sol och 24 grader, jo, jag tackar, precis lagom fint väder när man är på plats på jobbet igen. I helgen var vi på fest, tanken var att vi skulle ha partajet på vår byväg på landet (vi hade det året innan) men såklart öppnade sig himlen och det började spöregna, vi blev därmed tvungna att klämma ihop oss på grannens inglasade veranda i stället. Jag gjorde gourmetrullar och till vår lycka följde Chelsie också med.

Vi har ett fantastiskt kantarellställe i stan som vi brukar åka till när det är dags för våra svamputflykter. I år utforskade vi närområdet vid stugan, men fann tyvärr bara några få stackare. Det var ändå härligt att komma ut i skogen.

Chelsie kom hem från sitt äventyr i Grekland i torsdags. Corinne, äldsta dottern och hennes kille åkte dit i lördags, jag å andra sidan kan bara drömma mig bort med några fina bilder från i början av sommaren, för då var det ju faktiskt jättevarmt och fint väder.

En av sakerna som jag verkligen har lyckats med den här sommaren, är att jag har kopplat av till fullo och känt att jag hunnit bearbeta och kommit vidare i min efterbehandling av min bröstcancer. Inte så att jag gått och tänkt på det så mycket utan för att det gått mer tid efter min senaste operation och det har verkligen gjort susen. Däremot så har min astma försämrats på grund av min cancer, den har verkligen varit på en bottennivå sedan juni månad. Jag har fått utskrivet en starkare astmamedicin än tidigare och den är jag tvungen att inhalera flera gånger per dag, vilket knappt var nödvändigt tidigare. Jag hoppas att den blir bättre när jag börjar träna ordentligt igen.

Jag känner mig ganska redo för hösten. Jag gillar min arbetsplats och det ska bli kul att träffa mina kollegor igen. Hoppas också att det blir lite fler solchanser för det behövs verkligen.

Då är jag inne på min sista semestervecka. På måndag börjar allvaret igen. Jag har gått ner i arbetstid och kommer att vara ledig en dag i veckan, vilken dag det blir vet jag inte än. Jag har haft ett fantastiskt arbetslag under året, tyvärr kommer flera av mina kollgor att få byta avdelning, ledningen rör om i grytan varje år och stuvar runt personalen, på gott och ont. Jag kommer fortfarande att arbeta med flera härliga kollegor, så det känns ju bra.

Förra veckan och den här veckan är jag helt solokvist på landet. Mellan regnskurarna och blixtarna har jag i bland råkat sticka ut näsan utanför dörren, det är ju inget drömväder direkt. Vid ett av dessa tillfällen alltså i dag såg jag något gult glimma till mellan cyklarna som står intill boden och vad ser jag? Ta da…

Ja, ja, inte jättemånga men det räcker för att göra en kantarelltoast som kommer att sväljas med hull och hår av undertecknad. Vi har också en massa andra svampar i tomtterrängen, de blir jag tyvärr inte lika upphetsad över utan plockar bort dem i ilfart när de poppar upp. Jag har verkligen inte gjort många knop under den senaste tiden, mest läst böcker. Jag fick ett boktips av en kompis och har nu börjat på en ny bokserie: De sju systrarna av Lucina Riley.

I fredags hjälpte vi André, sonen att flytta in till sitt nya studentboende i Uppsala. I slutet av augusti kommer han att fortsätta plugga till röntgensjuksköterska. Han har redan pluggat ett år men gjorde ett studieuppehåll, men nu är han på banan igen. I slutet av veckan kommer Chelsie hem från Grekland, hon åkte själv till Aten för att hälsa på sin kompis vars föräldrar har en lägenhet en bit därifrån. Jag tycker att det var väldigt modigt av henne att resa dit alldeles själv, det är inte alla som vågar göra.

Min semester fortsätter…I veckan åkte vi hem till stan. Det har varit mycket av allt möjligt. Bentäthetsundersökningen gick i ett nafs, om c:a 2 veckor får jag svar. Jag tog tag i motionsbiten också och hängde en del på Sats och det behövdes verkligen, efter första passet kunde jag knappt röra en endaste lem utan att det gjorde ont i HELA kroppen. Jag gottgjorde det hela med att beställa in en schnizel på Matboden.

I fredags blev det begravning av barnens farmor, det blev en fin högtidsstund i Högalidskyrkan på Södermalm. I över 30 år bodde hon ett stenkast från kyrkan.

Tanken var att vi skulle bjuda barnen på lunch på Söders Hjärta efter cermonin, men de hade stängt för sommaren, så vi beställde hem ett par enorma pizzor från 800 grader i stället, de har stans godaste pizzor, särskilt den med peperoni.

I stället för paltkoma fick vi pizzakoma och var tvugna att ta en promenad för att skaka ner all mat. Det blev en tur runt kvarteret.

Hela dagen umgicks hela familjen, vi spelade spel, åt, pratade och lyssna på musik. Vid läggdags störtade barnen in i mitt och Patrics sovrum för lite mys,vi pratade om dagen och om livet. Jag är så lyckligt lottad över att ha så fina och kärleksfulla barn.

I går åkte vi ut till landet igen. På vägen dit gjorde vi ett stopp hos Kräft-Rolf och köpte 5 kg Hjälmare kräftor. På eftermiddag kom en kompis med hennes kille och barn ut och hälsade på, det blev charkisar på bryggan.

Till middag bjöd jag på kräftor till förrätt och serverade dem i dessa burkar och till det hade jag aioli och rostat bröd.

I morgon åker Patric tillbaka till stan och ska arbeta, själv stannar jag kvar på landet och kommer att vara helt solokvist fram till i slutet av veckan. Jag har flera saker som ligger och väntat på mig, det kommer att bli en del slipning- och målningsarbeten, så det lider ingen nöd på mig.

Efter några dagar på hemmaplan åkte vi till Västerås och gjorde ett stopp på restaurang Kajplats 9. De har fantastiskt goda räksmörgåsar, vilket det flesta av oss smaskade i oss.

Varje gång jag rundar husknuten på landet drar jag efter andan och känner lugnet smyga sig på. Närheten till vattnet och glädjen över vårt lilla ställe blir så påtagligt, det är svårt att med ord beskriva känslan som infinner sig. Hur som helst, nu ska vi vara här några dagar för att sedan åka tillbaka till stan igen. Jag ska göra en bentäthetsundersökningen och på fredag blir det begravning av barnens farmor.

Mina fina, starka och underbara tjejer! Jag är så stolt över er. Ni är helt fantastiska!

Under åren som gått har jag tagit ställning i olika sammanhang . Hör jag talas om ett företag som går emot mina principer så undviker jag att köpa deras varor, ex jag köper inte ”Barilla” sedan flera år tillbaka på grund av ägarnas uttalande om homosexuella, de menar att endast en man och en kvinna kan ingå äktenskap allt annat är onaturligt. Företaget har även fortsatt sin verksamhet i Ryssland.

När Ukraina svartlistade Mondelez slutade jag köpa Marabou. Ännu värre är företaget Unilever som tillåter sina anställda i Ryssland att gå med i den ryska militären. Här är ett axplock vad Unilever säljer: TREsemmé (shampo), Via (tvättmedel), Pepsodent och Zendium, Rexona, Cif, Vaselin, Slotts, Lipton, Maizena, Milda, Lux och Dove (tvål), Axe, Ben&Jerry, Hellmans (majonäs) Knorr (där bl.a Soldatens ärtsoppa ingår) och GB glass.

Förutom Unilevers fortsatta verksamhet i Ryssland har vi också: Carlsberg, som bland annat säljer Apotekarnes julmust, Ramlösa, Festis och Pripps blå. Liksom Nestlé som säljer frukostflingor, barnmat, Zoégas kaffe och Kit Kat.  Till sist har vi också Skånemejerier. Jag försöker dra mitt strå till stacken eftersom jag känner att det är viktigt att försöka bidra. Många bäckar små gör en stor å.

I tisdags tog vi vårt pick och pack, det vill säga smutstvätten och åkte hem till Södermalm. Patric arbetar och jag tvättar för fullt. I går firade vi vår 26:e bröllopsdag. Vi åt middag på en italienare inte långt från där vi bor och efter det begav vi oss till ”Himelen”i gamla skatteskrapan. Jag är jättehöjdrädd, men utmanade mig själv och åkte upp till våning 25 och tog därefter trapporna två våningar upp, som var glasbetäckta. Läskigt, är bara förnamnet, men jag klarade det! Stolt som en tupp.

Det blev en mysig bröllopsdag i all enkelhet, men det passade oss bra. Det är inte många kottar hemma, mest turister men annars är det lugnt på både gator och torg i vår fina huvudstad. Vi åker tillbaka till landet i helgen, tomatplantorna och luktärtorna behöver min omvårdnad.

I början på veckan följde jag med Patric på en jobbtur till Flen. Vi åt en hygglig räksmörgås på Lida gård, omgivningen var både pittoresk och vacker. Vi mellanlandade på Vingåkers outlet, tyvärr hittade jag ingenting som vanligt.

Förra helgen blev jättefin, våra vänner kom och hälsade på, vi grillade, åt en massa och spelade killer.

Det blev också en fikatur på fjärden med Gula faran.

Nästa vecka ska jag till Danderyds sjukhus, jag ska genomföra en bentäthetsmätning, som görs med en röntgenapparat. Alla som äter antihormonella tabletter behöver göra undersökningen. Tabletten tar bort östrogenet i kroppen och det kan påverka bentätheten. Dessa antihormonella tabletterna måste jag äta varje dag i 5-10 år, på grund av min bröstcancer. Jag har fullt med jobbiga biverkningar, det syns inte på utsidan och jag pratar inte om dem, men de upptar ganska mycket av min tankeverksamhet. Eftersom jag ska äta dem så länge måste jag förhålla mig till det, på gott och ont. Många slutar att ta tabletterna efter ett tag för att man inte orkar med alla biverkningar, men jag kämpar på.