Det blev minst sagt en speciell nobelmiddag i går. Det beroende på att Patric har corona. Vi bestämde oss därför att ha en zoom-middag med barnen och deras pojkvänner i stället för irl. Vi synkade med varandra om middagsmenyn och i vilken ordning allt skulle ske och jag måste säga att det blev väldigt lyckat. Sofie, mellandottern, bjöd hem både storebror och lillasyster och båda två sov över där. Corinne, äldsta dottern och hennes kille fanns också med på länk.
Efter middagen läste Patric högtidligt upp allas pris med motivering varför de fick det.
I morse tog Patric ett coronatest som visade sig vara positivt. Vi hade bara ett test hemma så därför kunde jag inte testat mig, men jag misstänker att även jag har det. I dag går Nobelmiddagen av stapen och som vanligt var det tänkt att vi skulle samla alla familjemedlemmar till detta firande, tanken var att Corinne, äldsta dottern och hennes kille skulle vara med på videolänk från Skottland. I stället blir det videolänk med alla barnen på lite olika håll. Kylskåpet är knökfullt med godsaker och vi har köpt ett par goda viner till kvällen. Som tur är kan vi frysa in en del av matvarorna och vinet kan vi alltid spara till senare tillfälle. Sedan barnen var små har vi slagit till på stort med Nobeldagen. Vi serverar alltid en tre rätters middag och vi klär upp oss. Patric berättar högtidligt under middagen vem som tilldelats de olika priserna med motivering varför, det brukar vara mycket uppskattat. Förrätten på bilden inmundigades av Chelsie på nobeldagen 2017.
I veckan slog jag rekord på S:t Görans sjukhus med min vattencysta. De pumpade ut 1 dl vätska. Läkaren sa att det kommer att stå i min journal att jag har förtur när jag ringer dem nästa gång, de ville inte att jag ska behöva vänta allt för länge med att tömma dem. Vad jag inte hade räknat med var att jag behövde genomgå en mamografiundersökning också. I min vårdplan står det att jag inte ska göra en förrän i maj nästa år. Undesökningen var både smärtsam och jobbig eftersom det opererade bröstet inte hunnit läka riktigt än, dessutom behövde de göra om det. Samanfattningsvis har det varit ett riktigt skitår. Jag håller tummarna för att det vänder till nästa år.
I mitten av augusti i år började jag att ta mina antihormonella tabletter. De ska jag ta i 5 år som en efterbehandling av min bröstcancer. Tabletterna gör så att jag hamnar i klimakteriet, vilket jag tidigare undvikit genom att ta hormonplåster mot just det. Tyvärr tror jag att plåsterna triggade igång min bröstcancer. Det har varit en tuff period sedan jag började använda tabletterna, eftersom biverkningarna är jobbiga och utmanande. Min kropp har reagerat jättemycket, under kort tid växte mina vattencystor i bröstet ganska mycket. Jag var till läkaren och fick ett flertal tömda och efter det blev det bra ett tag. Nu har jag på bara någon vecka fått en jättecysta i det bröstet som jag tidigare varit helt förskonad från att behöva göra några ingrepp på. Den här cystan är enorm, den är stor som baseboll. I morgon ska jag till läkaren och få den tömd. Vattencystor är oftast ofarliga. När jag har frågat läkarna varför cystorna fylls med vätska gång på gång har jag aldrig fått något ordentligt svar på den frågan och väntar mig inte heller att få något svar i morgon.
Jag längtar till jul med lite ledighet och god mat, det ska verkligen bli skönt. I går påbörjade jag lite julbak och gjorde en sats med saffransskorpor. I kväll ska vi göra köttbullar till julbordet.
Ibland blir saker och ting inte riktigt som man tänkt sig. De stora förändringar i livet kan vara svåra att acceptera och ta in, samtidigt som livet går vidare utanför ens egna lilla fönster. Jag tänker många gånger på hur tacksam jag är över allt de fina och goda i livet som jag har förmånen av att få omge mig med och på hur viktigt det är att kunna känna livsglädje, den som får en att stiga upp på morgonen och välkomna dagen. Jag tror att det har en stor betydelse för hur man tar sig igenom livets alla berg- och dalbanor och vilket vägval man väljer att göra; ”är glaset halvfullt eller är det halvtomt” jag bestämmer.
Det känns skönt att november månad äntligen är över, det har varit en varm men samtidigt en tuff månad på alla sätt och vis. Det är dags att vända blad, men innan jag gör det finns det också några fina höjdpunkter att minnas, såsom julfest med jobbet på Solliden och fina dagar på landet med några av barnen.
I år blev det lätt att köpa julklappar. Barnen skickade tidigt in sina önskemål, vissa i PowerPoint format, och vi kunde därefter välja och vraka bland dem. Nästan allt är köpt och det känns väldigt befriande. Sofie, mellandottern kommer som vanligt att baka all julgodis. Hon har gjort en enkätundersökning på Survey Monkey och alla familjemedlemmar har fått skicka in önskemål på vad vi ville ha, så jag gissar att alla kommer att bli nöjda. Corinne, äldsta dottern och hennes kille flyttar hem igen från Skottland, de anländer den 18 december. Alltså, jösses vad jag längtar! Jag ser verkligen fram mot jul, det ska bli så skönt att ha alla barnen samlade under samma tak.
Det blev en suck av lättnad när Demokraterna i USA kammade hem segern i senaten i morse. Innan mellanårsvalet orkade jag knappt ta in några nyheter om valet eftersom det såg blytungt ut för Demokraterna. Tänk så skör demokratin är! I Sverige har vi tyvärr SD att ta hänsyn till och i det fallet kan jag bara hoppas på att folk tar sitt förnuft till fånga och bli varse om vad detta odemokratiska parti vill åstakomma.
Tänk vad dessa två personer ställt till det i världen, vilken oreda.
Goda nyheter är också att Ryssland dragit sig tillbaka från Cherson, staden som ansågs vara den mest prestigefyllda erövringen under Rysslands invasion. Stridsmoralen verkar inte heller vara på topp hos de ryska soldaterna och det förstår jag med tanke på att de måste köpa in sin egen utrustning, dessutom får de inte heller några vapen och råkar de få det är de i så dåligt skick att de knappt går att använda. Som löken på laxen uteblir även lön/utbetalningen som de blivit utlovade av ryska staten och sista ordet är inte sagt om det.
I torsdags morse, riktigt tidigt skjutsade vi Chelsie, yngsta dottern, till Arlanda. För första gången flög hon i väg alldeles på egen hand. Hon är på besök hos storasyster i Skottland. I morgon natt anländer hon hem igen och då står vi beredda och tar emot henne.
Jag tog ledigt från jobbet både torsdag och fredag och Patric har arbetat hemifrån, på landet. Vi har eldat, som vi brukar göra när det är höstlov och vi har också hunnit med några turer till återvinningen i Köping.
Regnet har sakta strilat ner hela allhelgonadagen. Vi har mest suttit inne och myst framför brasan och lyssnat på talbok.
I kväll bjuder jag på fyllda älgfärsgrottor med kantarellfyllning och till det ska vi dricka ett glas fyllig Barbera d’Asti. Sänder också en tanke till mamma och pappa, saknar er.❤️
Just nu dominerar nyheten av att ”Sir Väs” eller ”Houdini”, vilket namn man nu föredrar, ålat sig upp genom en lampa och lyckas med konststycket att undkomma det ivrigt letande skansenartilleriet, vilket uppåtpiller det varit. Följetången har fått mig att slippa tänka på krig, el och SD och numera min tandvärk som efter sex kronor och numera en rotfyllning hållit min mun fullt sysselsatt.
På landet har det varit mer av ett arbetsläger. Patric och jag har lassat på tunga stockar på släpkärran och kört i väg det till Köpings återvinningscentral. Vi hann med två vändor och däremellan tryckte vi i oss varsin tårbit.
I kväll fortsätter festligheterna. Vi ska grilla en bit kött och till ska vi skaka fram några goda tillbehör, det blir enkelt, gott och trevligt. Dessutom vinner vi en timma så glöm inte ställa tillbaka ”grillen” en timma.
I veckan fick Chelsie, yngsta dottern halsfluss. Hon har haft jättehög feber och en besvärlig hosta. På matfronten har det gått segt, hon som redan är så tunn håller nästan på att försvinna. Vi har försökt ladda upp med alla hennes favoriträtter men det går sådär. Medan hon har legat invirad under ett dunbolster har jag och Patric städat lägenheten och fixat med lite småsaker. I morse gjorde vi i ordning kaffetermosen och bredde ett par brie och salami-smörgåsar och åkte iväg och plockade svamp.
I förra veckan vaknade jag mitt i natten av att min tand, den som jag sprungit till tandläkaren med i 1 års tid på grund av att jag gång på gång tappat kronan. Den tanden började värka. Jag fick tid i fredags och kilade dit. Tandläkaren konstaterade att jag behöver rotfylla eländet, men hon skulle se till så att jag slapp smärtan under tiden. Hon borrade och borrade och täppte till någon rotgång. Jag var bedövad upp till hårfästet och ner i flera timmar. När bedövningen väl släppte fick jag tillbaka tandvärken som bestått hela helgen. Så mycket för den smärtlindringen…grrrrrr.
För två sommrar sedan fick jag små vita prickar på ena armen, jag tänkte väl inte så mycket på det, jag kunde bara konstatera att jag inte blev brun på de fläckarna. Förra året blev prickarna fler och lite större och i somras fick jag även vita prickar på andra armen. I veckan besökte jag läkaren som tittade på dem och konstaterade att jag liksom Michel Jackson (om nu hans diagnos var äkta) har vitilligo. My,my,vid snart 60 får jag den ena överraskningen efter den andra. Sofie, mellandottern tröstade mig med att det finns fullt med modeller som har den åkomman och det uppmuntrade mig en smula. I veckan som kommer ska jag ta ett blodprov för att utesluta struma, den diagnosen kan tydligen höra i hop med vitilligo.
I fredags åkte vi till landet efter jobbet, alla barn, utom Corinne, som befinner sig i Skottland och en pojkvän följde med. Det var dags att ta upp ”gula faran.”
Tyvärr kunde vi konstatera att nästan hela kölen på båten var full av hål. Att vi överlevt på sjön är ett mysterium. Det är bara att konstatera att ”gula faran” kommer att bli ett minne blott efter den här säsongen.
I kväll blir det till att mysa med hemmagjord fudge framför tv’n och titta på sagan om ringen:maktens ringar. I morgon, ny vecka.
