Kategori: Familj

Underbara, underbara landet, så skönt att vara här. Snön ligger som ett mjukt täcke och glittrar i all sin prakt, tystnaden är kompakt. Andetagen blir jämnare och lugnare och jag njuter av brasans sken. Det blev en långpromenad på förmiddagen och medan Patric arbetade lyssnade jag på talbok, en precis lagom sysselsättning en dag som denna.

Jag njuter verkligen av stillheten omkring mig och kommer mer till ro när jag är härute. Vi börjar närma oss Patrics operationsdatum, den blir av den 17 januari, han ska operera sig på Sofiahemmet och kommer att bli kvar över natten. Själv kommer jag att få reda på mitt operationsdatum den 12 januari när jag ska träffa min läkare. De vill operera mig så snabbt som möjligt, men jag försöker förhala det hela så att det inte blir allt för stor krock mellan våra operationer.

Nä, några nyårslöften blev det inte, i alla fall inte för mig. Redan nu vet jag att det kommer att bli ett speciellt år och det får räcka. Varje nyårsafton brukar vi hitta på lite olika aktiviteter med barnen. I år var inga barn hemma förutom Chelsie, yngsta dottern. André är i Sälen med ett gäng kompisar och åker skidor. Corinne och Sofie åkte till Gävle med sina pojkvänner och firade in det nya året där. Därför blev det lite mer tunnsått med barn detta år, men vi gjorde det bästa av situationen. I år tog vi tunnelbanan till Globen och besökte Upplevelsemuseet. Tja, lite speciellt var det.

Jag och Patric smaskade i oss både det ena och andra medan Chelsie var mer försiktig.

På kvällen svidade vi om och åkte till Kungsholmsstrand för firande hos goda vänner.

Det blev en trevlig kväll med god mat och dryck. Vi bidrog bland annat med tårtor som vi hade köpt på Haga tårtkompani.

I mellandagarna har jag och patric varit riktigt spänstiga. Vi är ute på ordentligt långa promenader nästan varje dag. Vi kan numera de flesta gatorna på Söder.

I går efter stor vånda fick jag äntligen besked om mina biopsier och undersökningar som jag gjorde i förra veckan. Det har varit extremt jobbigt att bara sitta stilla i båten och behöva vänta på svar. Beskedet från läkaren blev inte vad jag hade hoppats på, hon berättade att jag har cancer i samma bröst som jag opererade mig i under sommaren. Jag förstod att det är mycket ovanligt att få ett nytt cancerbesked så här tätt efter två operationer och en strålningskur. Läkaren kallar det ”återfall” och jag undrar om de helt enkelt inte fick bort allt, när de opererade mig. Den här gången kommer jag att operera bort hela bröstet, de kommer även att försöka ta en till lymfkörtel för att se om cancern spridit sig. I somras opererade de bort både portvaktskörteln och en till lymfkörtel, så vi får se om de kan ta bort en till. Läkaren tror att operationen blir av i början av februari. Dessvärre kommer Patric att operera sig för prostatacancer i slutet av januari så det kommer eventuellt att krocka med min operation.

Gör mig redo ännu en gång!

Det blev en jätteskön jul med mycket mat, klappar och sällskapsspel. Till och med Tomten kom på besök.

Inte en jul utan att Sofie läser ”Tomten”, med djup inlevelse.

Ja, jösses, dan före dopparedan, som för min del mestadels består av att hänga i köket och laga mat. Jag har lagt in en massa sillar, fixat Janssons frestelse, skinkan, rödbetssallad och kålrotslåda än så länge. Alla klappar är dessutom inslagna och klara. För första gången efter alla våra flyttar har vi tyvärr fått svarte petter kortet med ett pyttelitet kylskåp. Räddningen blev att köpa ett till kylskåp fast på hjul. Det kommer att komma väl till pass på landet också.

I går fick Patric ett tråkigt besked när han var till Sofiahemmet. Hans operation blir uppskjuten till i slutet av januari. Detta på grund av att han nyss hade corona. Vi blev väldigt besvikna eftersom vi ställt in oss på det, så det blev ett ganska tungt besked så här innan jul.

Coronatestet i går morse visade på att jag kunde bege mig ut i folkvimlet igen. Det var jätteskönt att få komma ut och röra på sig och göra ett stopp på Tant Brun i Sigtuna.

Tomten hade inte hunnit installera sig på scenen, så reservisen hoppade in. Som tur var fanns det även barn som ville provsitta i knät.

I natt hämtade vi upp Corinne, äldsta dottern och hennes kille på Arlanda. Det känns så skönt att de är hemma igen efter en hösttermin i Skottland. I morse åkte jag till St:Görans sjukhus och tog några biopsier och gjorde ett flertal undersökningar. Det blev en ganska plågsam tillställning med många och långa nålar inblandade. Röntgensjuksköterskan, som menade på att hon hade mycket stor erfarenhet av kalkområden gav ett hoppfullt intryck och sa att det såg bra ut och att det inte behöver betyda att det är cancer i det. Jag kommer att få svar i mellandagarna. Jag håller tummarna att hon har rätt!

Det blev inget läkarbesök i dag eftersom jag fortfarande har corona, men däremot så ringde min läkare och undrade om jag hade några frågor och funderingar sedan vi pratade sist och det hade jag. Jag undrade hur det var möjligt att jag fått tillbaka cancern efter så kort tid med tanke på att jag gjort två operationer och en 15 dagars strålning för inte så länge sedan. Hon förklarade att det som hänt mig är extremt ovanligt och hon själv inte riktigt har någon förklaring, men att det händer i bland. Jag undrade sedan vad hon tror kommer hända härnäst, hon berättade att det finns lite olika alternativ. Det första är att göra är biopsi (Biopsi är ett vävnadsprov som tas från kroppens organ för att med hjälp av mikroskop undersöka om det finns någon sjuklig förändring i organet). Får de inte fram något resultat från det måste man operera ut en vävnadsflik för att undersöka det. Det andra scenariet är om biopsin visar på cancer som är i förstadiet, då kommer man att operera bort hela bröstet (i somras gjorde jag en bröstbevarande operation.) Sedan fanns det ett tredje alternativ, men det var så luddigt att jag inte kommer ihåg vad hon sa om det. Läkaren fokuserade ganska snabbt på alternativ nummer 2 eftersom hon tror att det är det troligaste scenariet. På måndag i nästa vecka ska jag göra en massa undersökningar och biopsier och efter det kommer jag att få veta vad som skall göras. Fram till dess är det bara att vänta och se.

Det behövdes bara ett litet telefonsamtal för att hela mitt liv skulle sättas i gungning. Ett samtal som egentligen inte skulle tas per telefon. Läkaren som ringde berättade att de hittat mikroförkalkningar i mitt opererade bröst efter den mamografiundersökning jag var på i torsdags. Det betyder troligtvis att de inte fick bort min bröstcancer efter två operationer och en strålbehandling senare. Det har endast gått ett halvår sedan jag fick mitt cancerbesked och bara någon månad sedan jag avslutade den sista strålbehandlingen… och nu detta. Samtalet blev så chockartad att jag slutade ta in vad hon sa. Såklart förstod hon att det inte var optimalt att ringa och delge mig sådana här dåliga nyheter per telefon men menade på att processen måste påskyndas. Imorgon bitti ska jag ta ett nytt covidtest för att se om jag fortfarande har det. Om jag är frisk har jag ett läkarbesöket inbokat på förmiddagen.

Den här hösten har verkligen varit en utmaning. I oktober fick Patric besked om att han har prostatacancer. Det upptäcktes tidigt. Han ska operera sig i mellandagarna.

Jag hann knappt berarbeta min egen cancer förrän han fick sin diagnos. Hela hösten har varit både tung och delvis jobbig men vi har ändå försökt göra det bästa av situationen. Patrics prostatacancer ser bra ut eftersom det upptäcktes tidigt, så prognosen ser bra ut. Sen är det ju det här med att operera sig, det är ju en jobbig procedur i sig. Han har dessutom aldrig gjort det tidigare. Fast kanske är efterbehandlingen det mest jobbiga, att återhämta sig och komma igen.

Vad upptäckten av ett detta kalkområde innebär för mig vet jag inte i dagsläge, mer än att jag troligtvis aldrig blev fri från min bröstcancer.

Det blev minst sagt en speciell nobelmiddag i går. Det beroende på att Patric har corona. Vi bestämde oss därför att ha en zoom-middag med barnen och deras pojkvänner i stället för irl. Vi synkade med varandra om middagsmenyn och i vilken ordning allt skulle ske och jag måste säga att det blev väldigt lyckat. Sofie, mellandottern, bjöd hem både storebror och lillasyster och båda två sov över där. Corinne, äldsta dottern och hennes kille fanns också med på länk.

Efter middagen läste Patric högtidligt upp allas pris med motivering varför de fick det.

Och så här blev det:

I morse tog Patric ett coronatest som visade sig vara positivt. Vi hade bara ett test hemma så därför kunde jag inte testat mig, men jag misstänker att även jag har det. I dag går Nobelmiddagen av stapen och som vanligt var det tänkt att vi skulle samla alla familjemedlemmar till detta firande, tanken var att Corinne, äldsta dottern och hennes kille skulle vara med på videolänk från Skottland. I stället blir det videolänk med alla barnen på lite olika håll. Kylskåpet är knökfullt med godsaker och vi har köpt ett par goda viner till kvällen. Som tur är kan vi frysa in en del av matvarorna och vinet kan vi alltid spara till senare tillfälle. Sedan barnen var små har vi slagit till på stort med Nobeldagen. Vi serverar alltid en tre rätters middag och vi klär upp oss. Patric berättar högtidligt under middagen vem som tilldelats de olika priserna med motivering varför, det brukar vara mycket uppskattat. Förrätten på bilden inmundigades av Chelsie på nobeldagen 2017.

I veckan slog jag rekord på S:t Görans sjukhus med min vattencysta. De pumpade ut 1 dl vätska. Läkaren sa att det kommer att stå i min journal att jag har förtur när jag ringer dem nästa gång, de ville inte att jag ska behöva vänta allt för länge med att tömma dem. Vad jag inte hade räknat med var att jag behövde genomgå en mamografiundersökning också. I min vårdplan står det att jag inte ska göra en förrän i maj nästa år. Undesökningen var både smärtsam och jobbig eftersom det opererade bröstet inte hunnit läka riktigt än, dessutom behövde de göra om det. Samanfattningsvis har det varit ett riktigt skitår. Jag håller tummarna för att det vänder till nästa år.