En olycka kommer sällan ensam…I morse när jag kastade mig ner i den folktomma Ullådalsbacken gick något snett, ett tu tre låg jag i en hög mitt i backen. Typiskt nog hade vi glömt ryggskydden på landet och det var på ryggen jag landade, ordentligt. Inte ett ben i kroppen kändes okej. Ledbruten och skärrad körde Patric hem mig till stugan igen. Jag har tagit det lugnt hela dagen, skulderpartiet känns bättre men bäckenet hämtar sig fortfarande, för när jag ramlade flög benen rakt upp i himlen och jag kunde inte hindra dem från att nästan stå i spagat i luften, vig har jag aldrig varit. Jag hoppas att jag känner mig bättre till i morgon. André tog natttåget till Uppsala i går, han var tvungen att åka hem för att vara med på en obligatorisk undervisning i dag. Corinne följde inte med till Åre i år eftersom hon måste vara hemma och plugga.
I sådana här burkar åkte man förr upp på Hummeln i Åre. Man får vara glad att säkreheten är mer prioriterad idag.
”Onskan frodas när de goda låter bli att ingripa.”
lamatrona.net 