En kompis frågade mig om jag ville vara med och hyra en plats i en keramikverkstad tillsammans med hennes två barn och min gamla kollega Kerstin och utan att blinka svarade jag: ja, på stuts. I denna lilla gulliga stuga kommer vi att hålla till.

Och plötsligt stod jag där, med en klump lera i handen, och tänkte: hur gick det här till? Ringrostig är bara förnamnet; det är minst trettio år sedan jag entusiasmerade barn att testa keramik, medan jag själv knappt gjorde något. Det här kommer att bli en utmaning som heter duga, men jösses, så roligt det var!

Keramikkvällarna blir en gång i veckan, tre timmar åt gången. Igår blev det bara två, eftersom Patric hämtade mig för att vi skulle åka ut till landet.

Jag är så glad, att jag hittat en ny hobby sådär på äldre dar. Jag vet ju inte hur min sjukskrivning kommer att se ut framöver, men det känns bra att ha något att längta till.

I morse var det så skönt att vakna upp på landet med en stor kopp kaffe i handen och utsikten över den stilla fjärden. Patric jobbar härifrån just nu, men vi har ändå hunnit få mycket gjort. Jag har köpt nya linnegardiner till vardagsrummet och blev så nöjd, vilket fantastiskt ljusinsläpp de ger! Den här helgen ska Patric ägna sig åt en hel del elarbeten, medan jag har laddat upp med färg för att ge nytt liv åt vårt gamla köksbord och en liten hylla. Båda ska sedan få flytta hem till Andrés nya lägenhet.

Nu dröjer det inte länge innan det är dags för tvillingarna att flytta! Jag längtar verkligen, det ska bli så roligt att få följa med på deras lägenhetsresa.

I går morse blev det skönsång med kaffe på sängen för André och lite senare ringde vi och sjöng för Corinne som är utomlands. Tvillingarna fyller 26 år, ett stort grattis till er! Hurra, hurra!

Det blev en bra start på veckan. Corinne stod först i kö hos bostadsförmedlingen till en lägenhet i Villastaden på Östermalm. Eftersom visningen ägde rum medan hon var i Portugal åkte jag och Patric dit för att filma och mäta.

När hon och Simon gått igenom allt material vi skickade dem, bestämde de sig för att tacka ja till lägenheten där hon stod etta på.

Planlösningen är bra och läget kan knappast bli bättre. I mitten av oktober går flyttlasset. Det känns så skönt att hon äntligen flyttar ”hem” igen, efter alla dessa år i Uppsalaexil.

När födelsedagsbarnet kom hem på kvällen väntade en festlig middag. Han hade önskat sig toast Skagen till förrätt, följt av schnitzel med parmesandoftande potatis och en fräsch sallad. Kvällen avrundades med en hembakad äppelpaj som serverad med len vaniljsås, en perfekt avslutning på firandet.

Jag har blivit fortsatt sjukskriven fram till slutet av september. Det känns tungt att höftinflammationen har blossat upp igen. Förra gången drabbades jag i över ett år innan jag återhämtade mig, och jag hade verkligen hoppats på att kortisonsprutan jag tog förra veckan skulle ge lite lindring, men tyvärr har den inte hjälpt alls. På jobbet går jag mycket i trappor och står och går långa stunder, och just nu är det precis det som höften protesterar mot. Ett litet ljus i mörkret är ändå att jag inte haltar, vilket jag gjorde tidigare.

På lördagskvällen var det dags för mig och Patric att hoppa ombord på Djurgårdsfärjan.

För att titta på…

Showen var jättebra, men det fanns ett litet aber. Vi hamnade nämligen vid samma bord som ett par från Karlstad. Supergulliga, absolut! men att dela mat med människor man inte känner, kändes bara konstigt. När sedan maten kom in i små portioner som skulle delas lika, vågade ingen riktigt ta för sig och det blev en smula krystat, stor jätterysning på det!

Och visst, jag är social, inga problem där, men att tillbringa kvällen med att lyssna på ett maratonföredrag om bordskvinnans häst… ja, låt oss säga att det inte riktigt var min definition av ”en trevlig kväll”.

Med tanke på min inflamation i höften kommer jag att vara sjukskriven ett par dagar till, jag hoppas att jag kan återgå i tjänst senare i veckan, förutsatt att återhämtningen fortsätter i rätt riktning

Jag har varit glad som en lärka i flera veckor, mycket tack vare att kroppen känts stabil och bra. Visserligen finns ryggproblemen kvar, men min högra höft har jag knappt märkt av… förrän nu. I veckan började det smyga sig på och sedan dess har det bara eskalerat. I torsdags blev det till slut ohållbart, och jag fick en tid hos läkaren. Där ordinerades jag en kortisonspruta och uppmanades att ta det lugnt en tid framöver. Precis det jag inte ville höra. Det har varit en sådan skön känsla att må bra och jag har verkligen njutit av den perioden, något jag gärna hade fortsatt med. Nu återstår det att se hur det utvecklar sig.

Nog om det. I går firade vi Corinne och Simons födelsedagar i förtid, eftersom de åker till Portugal på semester i dag. Alla barnen kunde vara med en stund. Sofie svängde förbi en kortis för att lämna presenter, hon är just nu ute på praktik i en skola och skulle sedan vidare till sitt barjobb. Även Chelsie skulle arbeta, hon har redan jobbat tre nätter i rad och i natt väntar den fjärde.

Det blev en Belgisk-inspirerad afton med belgiska våfflor med skagenröra till förrätt och moules frites till huvudrätt.

Vi avslutade middagen med att äta en riktigt mäktig chokladtårta från vårt favoritbageri, den satt som en smäck!

Kvällen rundades av med ett parti kort. Blygsamt, delar jag här med mig av resultatet: det verkar nämligen som om kortspel inte riktigt är Patrics paradgren.

I kväll blir det party, party, men fram till dess blir det en liten bensträckare och brunch.

Men vad händer egentligen i världen? Ingenting känns sig likt längre. Vi har Trump och Putin, krig och en ny världsordning. Tullar hit och dit, svält, rasism, attacker mot homosexuella och hbtq-personer. Klimatförändringar som rusar fram, demokratier som sätts på prov, en ny sorts Kennedy på scenen, antivaxxare som tvår sina händer, korruption och lögner. I dagens värld finns det mer än nog att oroa sig för.

Själv sitter jag i stugan på landet och försöker hämta andan efter en tuff arbetsvecka. Patric har fått pendla fram och tillbaka till stan för jobbet, medan jag stannat kvar här ute. På förmiddagen dammade jag av några gamla hyllor som Corinne och André ska få, det känns bra att de kan komma till användning istället för att bara stå och samla damm.

Solen strålade in mellan molntäcket på förmiddagen och låg varm över gräset, utanför boden blänkte det till av smörgula kantareller. Jag plockade en näve och stekte dem i smör och gjorde kantarelltoast, den där doften i stekpannan hör verkligen hösten till. Nere vid viken låg vattnet spegelblankt. Plötsligt dök fyrbåten upp; de brukar komma lite då och då för att se över fyrarna. Det är något tryggt med deras återkommande besök, som om någon vakar över Mälarens trygghet.

Jag dukade fram en ostbricka med ett gott vitt vin, lagom tills Patric kom hem på kvällskvisten, något han verkligen hade gjort sig förtjänt av.

I morgon åker vi hem tidigt eftersom Patric måste arbeta då också. Det gör inte så mycket, jag har ändå fullt upp i lägenheten med alla småsaker som väntar på att bli ordnade. Kanske blir det till och med en sväng förbi Medborgarplatsen för att köpa en bukett blommor.

Tiden springer som alltid iväg, och nu är vi redan i början av september, tvillingarnas alldeles egna månad. Snart fyller de år, och det ska förstås firas ordentligt! Men fram till dess ska jag njuta av de fina höstdagarna som förhoppningsvis består av mer sol och värme.

I helgen hade vi fest, åh, vilken fest det blev! Stämningen var på topp från början till slut. Så kul att så många kunde komma och göra kvällen så minnesvärd!

Jag gillar verkligen den härliga blandningen av både gamla och unga som har kul tillsammans. Det känns så fint att se hur alla hittar sin plats, oavsett ålder, och att gemenskapen blir ännu starkare av den mixen. Barnen har blivit så stora nu och det märks hur mycket de uppskattar att vara med, de ser fram emot att träffa våra vänner nästan lika mycket som vi gör. Det gör mig glad att de också får växa upp med alla dessa humörshöjande och roliga stunder.

Det spelades riktigt bra låtar och några av oss kastade sig upp på dansgolvet och imponerade med sina grymma moves. Kvällen utvecklades till något alldeles magiskt, full av skratt, lekar och härliga samtal. Jag njöt så otroligt mycket av att få umgås, släppa loss och dansa utan att tänka på något annat. Det var helt enkelt den bästa kvällen på länge, en sådan man lever länge på!

Som vanligt lagade vi på tok för mycket festmat. När jag öppnade kylskåpet i morse möttes jag av en vägg av marinerad rostbiff och allehanda godsaker. Veckans meny blir alltså ganska lätt att planera: rostbiff till frukost, rostbiff till lunch och… ja, gissa middagen? Fast det bästa av allt är nog att André och Chelsie numera verkar ha rostbiff som livets största passion, de pratar inte om något annat, jag gissar att maten kommer att gå åt.

Efter jobbet har jag varje dag varit så trött i ryggen att jag knappt orkat resa mig ur soffan på hela kvällen. Heltidsjobbet tar verkligen på krafterna. Som tur är finns det ljusglimtar. I går fyllde Patric 55 år, och det firade vi med kräftor och nästan hela familjen samlad.

Solen flödade in så det var svårt att få till en bra bild.

I födelsedagspresent fick Patric en japansk kökskniv, precis en sådan han önskade sig!

I somras var jag och Patric i Nora och åt den godaste ceasarsallad jag någonsin ätit.

Restaurangen friterade kycklingen och använde kål i salladen, en superhit, enligt mig!

Nu är det bara en dag kvar till helg, och det känns verkligen toppen. Jag känner att energinivån stiger lite extra när man vet att man snart är ledig. Nu gäller det bara att härda ut.

Det har varit en otrolig spänning för några av oss i familjen ända sedan början av veckan. Innan man fyller 26 år har man chans att få ett förstahandskontrakt på en ungdomslägenhet via bostadsförmedlingen, och det var precis det André stod i kö för. Natten mellan onsdag och torsdag väntade vi spänt tills klockan slog 00.00, då skulle vi få besked om han skulle få den lägenhet där han stod först i kön. My God! han fick den! En charmig sekelskiftslägenhet på nedre Kungsholmen, en etta två trappor upp, mot gården och dessutom med en uteplats som är nästan lika stor som själva lägenheten. Som om det inte vore nog visade det sig på torsdagsförmiddagen att han även stod först i kön på ytterligare en lägenhet, i samma port! Han fick alltså välja mellan två, vilket känns helt otroligt. Den 1 oktober går flyttlasset.

Det känns fortfarande nästan overkligt att han lyckades få ett förstahandskontrakt, just nu svävar vi alla omkring i ett lyckorus. På jobbet däremot är det mer skakigt: nya rutiner, kollegor som tyvärr är allvarligt sjuka och vikarier som minst sagt inte borde vara där. Mitt schema har varit en enda röra och jag har känt mig ganska otillräcklig. Men peppar, peppar, efter en vecka av spring och knatande upp och ner i trappor känns ändå rygg och höft förvånansvärt okej.

Igår plockade Patric upp mig efter jobbet så vi kunde åka ut till landet. Som jag har längtat! Den här helgen ska jag vila, andas så långsamt att en sengångare skulle bli stressad, och försöka återhämta mig från denna hjärtklapps-vecka. Senare i kväll blir det även ett bastubad och i kylskåpet väntar en iskall Jever, det är lycka!

Det här veckoslutet blev inte riktigt som jag hade hoppats, men så är det ibland, bara att tuffa vidare. Vi stannade i stan hela helgen och i fredags gick vi ut och åt på Pat’s Place på Folkungagatan. Det var gott och trevligt men inget märkvärdigt.

De här däremot är både märkvärdiga och otroligt fina!

I lördags var det dags för midnattsloppet. Det här sammanbitna gänget sprang.

Skoja bara!

Det var betydligt svårare att fånga dem på bild när de sprang. Först ut var Patric, som snällt försökte stanna till så att jag skulle hinna ta en bild. Som vanligt blev det inte riktigt som jag tänkt, jag fick bara med hans ryggtavla.

Efter kom Corinne och Simon.

Suddigt värre!

De två sisnämda har inte tränat särskilt mycket men förbättrade ändå sitt rekord från förra året, det var otroligt bra jobbat!

Då var första arbetsveckan igång. Det har varit mycket planering och jag har fått flera nya kollegor. Jag går in i höstens arbete med en känsla av tillförsikt och hoppas att det ska bli riktigt bra. I veckan blev det en AW och en sväng till Vitabergsparken på Söder där USA-podden sände live.

Jag och Patric lyssnar på dem varje vecka när vi åker ut till landet. I sommar har de haft semestervikarier, deras live sändningen var en start- up för hösten, så nu är de tillbaka igen med två avsnitt i veckan.

Det blir skönt med lite helgledigt, tid att släppa vardagen och ladda batterierna inför en ny vecka.