Redan i början fick gästerna en QR-kod som innebär att alla kan titta på varandras bilder som man tagit under kvällen. Jag har snott ett axplock av dem och lägger nu ut några av dem här i bloggen.
Vi bjöd på pizza, chips och 4 1/2 litersdunkviner och kvällen till ära gick discokulorna på högvarv.
Det blev en ordentlig kompott med en blandning av gamla vänner och barnens kompisar.
Det blev dans till gamla godingar och taket lyfte nästan när vi sjöng med i refrängerna i låtarna. Jamen, det var så kul att dansa!
Vilken lyckad kväll det blev, så himla kul att så många kunde komma. Tack all ni som gjorde festen så lyckad! Det här gör vi om igen.
Det frestar på att ligga på topp!
I morse undrade André vad som har hänt med min tå? Oförstående titta jag ner på fötterna…
Nazisterna är redo för ett maktövertagande i Vita Huset.
Elon Musk nöjde sig inte med att bara heila en gång, utan var tvungen att upprepa gesten en gång till.
Den här killen stötte jag på i morse när jag väntade på buss.
Stolt stod han intill busskuren med sin bakåtvända keps och visade upp sitt budskap ”Make America great again”. När han sedan steg på bussen vände han på kepsen så att folk lättare kunde se vad som stod på den.
I helgen var vi på landet. Det var flera plusgrader ute, men trots det kom folk åkande på den svajiga isen. Precis utanför oss lyckades en man plumsa i vattnet. Han tappade två gula pluppar som, enligt honom, borde ha flytit upp till ytan men som han inte kunde hitta. Jag, Patric och våra vänner gav oss ut för att leta efter de jättegula plupparna, men de var spårlöst försvunna. Kanske dyker de upp någon gång längre fram i vår.
Det blev bastubad för alla utom mig! Henrik var modig nog att vinterbada.
I helgen stannar vi kvar i stan, så det kommer att dröja ett tag innan vi åker ut till landet igen.
De få dagar jag har arbetat, och de två timmarna per dag det har handlat om, har jag haft stora problem med ryggen. Vid flera tillfällen har jag varit nära att kasta in handuken, men hittills har jag bitit i hop. Jag hoppas verkligen att det löser sig med tiden.
Vår hemfärd i söndags blev ett riktigt äventyr. Efter en bits bilfärd på vår byväg fick vi möte och det gick så illa att vi hamnade i diket.
Paret vi mötte stannade och hjälpte oss att komma loss ur snömassorna, tack, tack! Som tur var blev det inte en skråma på bilen.
Vi tog en avstickare till Uppsala, Patric hjälpte Corinne och Simon med lite elarbete. De har köpt en ny Dyson dammsugare som skulle installeras. Jag blev också en smula sugen på en sådan, den var så liten och nätt.
Nästan det första jag såg när vi kom innanför lägenhetsdörren var den kvarglömda necessären som André glömt när han var hemma i helgen… Uppsala är ju inte precis nästgårds.
Mörkrädd är bara förnamnet på den känsla jag har när Trump ska installera sig och ta över i Vita huset.
Det är numera fritt fram att på plattformar som Facebook och Instagram att kalla homosexuella och transpersoner för onormala eller psykiskt sjuka. Samtidigt ges grönt ljus för att hänga ut människor på nätet och trakassera dem baserat på kön, hudfärg eller religion… så länge det inte handlar om en medelålders vit man.
Det är svårt att inte skriva med en mörk ton när så mycket går åt fel håll. Främlingsfientligheten breder ut sig, krig blir allt vanligare och naturkatastroferna hopar sig. Världen känns som en plats där motvinden bara blir starkare.
Men just därför är det viktigare än någonsin att stå upp för det vi tror på. Det viktigaste arbetet ligger framför oss: att våga sätta ner foten, att alltid källgranska och att försvara demokratin, för vår skull och för framtida generationer.
Bränderna i LA är också fruktansvärt oroande, det sägs ha startat i Pacific Palisades, där jag en gång i tiden arbetade som aupair -86 till -87.
Såklart kan man inte gå omkring och oroa sig hela tiden. Men ibland är det viktigt att stanna upp, reflektera över världsläget och fundera över sin egen roll i sammanhanget, en roll som ofta är mer betydelsefull än man först kan tro.
Numera är jag en arbetande kvinna, visserligen jobbar jag bara 25% till att börja med, men ändå!
Nu är bara frågan, vilken av dessa kaffekoppar är min?
Min namnes efternamn börjar nämligen också på O.
Som jag nämnt tidigare har jag varit sjukskriven på 100 % sedan mitten av april förra året, så det är verkligen en stor omställning att börja arbeta igen. Jag har märkt att en del av mina arbetskollegor fortfarande ser mig som den jag var innan mina höft- och ryggproblem började, alltså helt frisk. Jag tror det kan bero på att jag tagit beslutet att börja arbetar igen och inte har några synliga men. Redan första dagen frågade någon om jag kunde ta hand om skridskoåkningen, men hallå! Jag kan ju inte ens böja mig ner och allra minst knyta ett par skridskor. Det är tydligt att det här kommer att bli en större utmaning än jag först trodde. Dessutom går det inte att jämföra sina egna krämpor med någon annans, varje situation är unik.
Innan jul var jag på en mammografiundersökning, och i veckan fick jag resultaten från både den och de prover jag tog. Allt såg bra ut, hurra! Jag fortsätter att vara cancerfri!
Haha, det slår aldrig fel! André glömmer alltid något hemma varje gång han hälsar på! Den här gången var det plånboken, förra gången eltandborsten, och gången innan dess var det mobilladdaren. Listan kan göras hur lång som helst…
Patric arbetade sent igår kväll, så vi kom inte iväg till landet förrän i morse. Det blev en tidig start trots allt, och när vi klev utanför dörren möttes vi av ett magiskt vinterlandskap, snön gnistrade i morgonljuset. På väg till bilen kunde jag inte låta bli att stanna upp, det var som att hela världen vilade under sitt vita täcke.
Väl framme på landet var det några grader kallare, snön låg i drivor, och under dagen tittade solen fram mellan de tunga molnen, vilket kändes som en oväntad bonus. Jag älskar verkligen hur allt känns lite lugnare här ute, särskilt omgiven av detta vackra vinterlandskap. I stugan tände vi en brasa och jag har passat på att läsa. I veckan avslutade jag De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel och har nu börjat på den andra delen, Väninnorna på Nordiska Kompaniet. Jag kan varmt rekommendera böckerna, de är både charmiga och medryckande.
Patric fick en bastumössa av barnen i julklapp och det var inte vilken bastumössa som helst… nej, den är någonting utöver det vanliga.
Med den på i bastun satt han på laven och såg enormt nöjd ut, tyvärr kan jag inte säga detsamma, eftersom det är jag som har den äran att se ”sauna captain” med mössan på.
Jag bestämde mig i stället för att lägga mig på bryggan och göra en snöängel, kallt? Svinkallt, men desto skönare att kliva in i den stekheta bastun igen.
Efter bastubadet fixade Patric en ”Pelle Jansson”, oxfilé och kalixrom, vad kan gå fel?
Vi avslutade middagen med lite ost och kex och gjorde en ny spelista på Spotify.
Vilket vinterlandsskap vi har nu när all snö lagt sig som ett bomullstäcke på marken, även isen känns ganska stabil. Det är maffigt att se när de stora fartygen glider förbi bryggan. Glider är kanske inte det rätta ordet, man hör på en mils avstånd när fören på fartyget bryter sig igenom isen, ganska mäktigt ljud för övrigt.
Precis när fartyget passerar mellan öarna och vår brygga blev det ett öronbedövande läte som skar igenom hela kustremsan.
Mornarna har varit helt fantastiska att vakna upp till, det har varit mellan -10 till -13 grader och varje dag har det varit en underbar soluppgång att beskåda.
Tanken var att vi skulle åka hem från landet i morgon, men vi hörde på nyheterna att SMHI varnade för det Brittiska snösmockan som kommer att smälla till i morgon, så vi tog det säkra för det osäkra och åkte hem i dag.
Chelsie var den sista att fylla år och blev firad på sin 19-årsdag. Efter födelsedagsmiddagen tog hon med sina syskon och vänner till en bar för att fortsätta firandet. Till middagen bjöd vi på musslor och currykyckling. Den sistnämnda rätten tillagades av Sofie, som briljerade i köket som vanligt.
Varje år har vi en liten aktivitet på nyårsafton med de barn som kan och vill. Årets aktivitet blev shuffleboard, Sofie och hennes gudfar hade inte spelat det tidigare, men båda två blev jättebra på det, vi andra var inte heller så pjåkiga.
På kvällen åkte vi hem till våra vänner på Kungsholmen.
Birgitta mätte upp den bärnstensfärgade champagnen med millimetersprecision. Haha, det fattades bara en linjal! Hon är för kul!
I år åt och pratade vi oss igenom hela kvällen, de bjöd på så mycket gott, det kändes som om det aldrig tog slut, det blev framför allt skaldjur, mums!
Chelsie följde med oss till våra vänner innan hon åkte vidare till en annan fest. Jag blev så glad när hon med hull och hår slukade den gratinerade hummern, det såg nästan ut som en ”slicka tallriken upplevelse”. Numera har vi bevis på att hon äter hummer… och inte bara sin egen!
Alltså, de här gröna kristallglasen, wow! Jag blev helt kär i dem, vill också ha!
Vi avslutade middagen med att äta tårta efter 12-slaget, ja, jösses, när man har roligt så vips försvinner timmarna helt obemärkt förbi.
När jag och Patric kom hem sent på nyårsnatten möttes vi av liv och rörelse i lägenheten. Sofie och André hade bjudit hem några kompisar på middag, så vi slog oss ner i soffan bland ungdomarna och satte oss och pratade med dem. Stämningen var på topp, men till slut orkade jag inte hålla mig vaken längre utan stupade i säng vid halv fyra. Bara några timmar senare var det dags att fira Sofie, som fyllde 23 år.
Innan jul bestämde jag och Patric tillsammans med några av våra vänner att vi skulle ses på annandagen för att äta upp alla rester efter julbordet. Jag kan säga att det blev en riktig succé!
Vi länsade hela kylskåpet på all julmat så numera finns det endast en liten stackars skinkbit över.
Vilken kväll det blev! Vi hade musikquiss, spontandans vid middagsbordet, dråpliga historier berättades och många, många skratt.
Det var verkligen härligt att se att så många barn ville vara med på vår julrestersmiddag. Jag tror det blir en ny tradition!
Det blir en smula trångt i lägenheten när alla barn kommer och sover över, men det bekommer inte det här gänget särskilt mycket.
På julaftonen, innan lunchen, tog vi en skön bensträckare runt Galärvarvet och Djurgården. Det var ett perfekt tillfälle att få en nypa luft och sträcka på benen. Det blev en fin promenad längs med vattnet och alla njöt av den fridfulla atmosfären.
Till middag blev det som vanligt alldeles för mycket mat, jag tror vi alla åt mer än vi tänkt oss, men gott var det!
Patric köpte flera olika sorters julöl. I år kunde vi välja mellan att snapsa på linjeakvavit eller den egengjorda slånbärsginen. Jag valde det senare, jättegott!
Den här familjen kan sina snapsvisor!
Även i år kom tomten på besök, det var flera paket som hade rim och det blev uppskattat.
Kram, kram, tomten! Tack för i år.
I dag blev det en tur till Hagaparken och en tur till mammas och pappas minneslund på Solna kyrkogård.
Min fina man och mina vackra döttrar!
I kväll blir det film, julgodis och häng i soffan, jag gillar verkligen juldagen, det brukar ofta bli en skön och lättsam dag.
Hemma har vi fullt upp med alla julförberedelser, det storstädas, Patric bakar vörtbröd och Sofie gör julgodis.
I går var jag och Patric på julkonsert i Kungsholms kyrka.
Vår väns 86:åriga pappa sjöng för full hals julsånger tillsammans med Kungsholm kyrkokör, det var en otroligt fin upplevelse, julstämmningen steg med 100%.
I morgon är det jag som förbereder julmat, jag ska bland annat göra två nya sillinläggningar. Jag gillar att laga julmaten från grunden, vilket känns lyxigt i år. Förra året när jag arbetade orkade jag inte förbereda lika mycket som i år och så får det vara ibland.
Tyvärr är min rygg lite ömklig så därför tar jag hjälp av alla familjemedlemmar, det går bra att sitta ner och fixa med grytor och pyssla. När jag inte har problem med ryggen tänker jag inte så mycket på att det är besvärligt att bara böja sig ner för till exempel knyta ett skosnöre för det brukar ju gå per automatik, men nu är det andra bullar!
Julfixandet är i full gång! I dag åkte julgransdekorationen upp i granen och även alla julsaker portionerades ut på valda platser i lägenheten. Sofie kom över och gjorde julgodis och hjälpte mig och Chelsie att klä granen.
Chelsie var inte särskilt intresserad av att ge sig i kast med pepparkaksbaket, men jag tycker om det, framför allt doftar det helt fantastiskt i köket. Jag tycker att det är en mysig aktivitet. Tillsammans lyssnade vi på vacker julmusik som spelade i bakgrunden, det blev en fin stund och plötsligt gick bakningen på ett kick.
Varje år gör jag ”Tant Brun” som jag sätter upp på lämplig plats.
I år gjorde jag också små hus.
Som jag satte upp som en girlang mot vardagsrummet.
I år bestämde vi oss för att lacka några av paketen, Patric har en gammal sigillstämpel som vi använde för ändamålet. Det blev en liten extra touch och jag blev nöjd.
Chelsie och Sofie har kvällspass i dag, Chelsie arbetar på Max och Sofie på en bar. I slutet av förra veckan blev Sofie bjuden på deras julbord, och det var något utöver det vanliga! Det var fri bar, men här var det ingen som stod bakom disken – alla var ju bartenders och fick själva mixa sina drinkar. Hon träffade flera härliga och roliga människor som hon klickade med och det är ju bra nu när hon ska jobba med några av dem också.
lamatrona.net 