Kategori: Familj

Och så blev det ändrade planer …igen. I dag ringde min läkare från Radiumhemmet och berättade att det inte räcker med 5 dagars strålbehandling för min bröstcancer. De kommer i stället att utöka det och jag kommer att strålbehandlas i 15 dagar, med start på tisdag. Det kom som en kalldusch. Jag hade så innerligt hoppas på att få slippa fler dagar, men jag visste att det eventuellt skulle bli så, det fanns där i bakhuvudet. Nu kommer ju proceduren att bli betydligt tuffare.

Det ska bli skönt att komma ut till landet i helgen och dra några djupa andetag i den friska luften. I veckan kom jag äntligen i gång med träningen. Jag har varit på Sats två gånger den här veckan. Men vilka träningspass!? Jag har ont EXAKT överallt och imorgon kommer jag antagligen inte ens kunna röra mig alls! Kanske är det just därför som jag funderar på ett tredje träningspasset i morgon…

I går fyllde Patric år och det firade vi med att ta en svamptur i skogen. Vi hittade inte en endaste ynka kantarell, det var snustorrt i marken. Nu gjorde det inte så mycket eftersom vi fick en rejäl promenad i stället.

Alla barn utom Corinne kom hem till oss på kvällen och åt kräftor.

I morgon börjar ny arbetsvecka och nya friska tag. I kväll är det tvättstuga och på programmet står även lite tv-tittande. Chelsie, yngsta dottern arbetar på Max och kommer hem sent i kväll. Hon vill jobba så mycket som möjligt och tänker spara pengar till något roligt.

Nu är det åter vardagsliv för min del, jag har börjat arbeta. Det har gått bra, det dröjde inte många timmar förrän jag var varm i kläderna igen. Konstigt egentligen hur fort man anpassar sig. Jag trodde att det skulle vara mer ansträngande än det var de första dagen eftersom jag fått ett helt nytt arbetslag samt nya barn och deras föräldrar, men det har gått galant. Arbetsschemat som jag fick var också överraskande bra. Jag har ingenting att klaga på. Det känns skönt när saker och ting börjar falla på plats.

Den 6 september börjar jag med strålbehandling , då kommer jag att vara sjukskriven halvtid en period. Jag var där förra veckan på besök, de ställde in maskinen efter mig och jag fick träna på att andningsstyra efter direktiv. Det gick bra. Jag har ganska jobbiga minnen av strålning sedan tidigare. Min mamma fick lungcancer år 2000 och genomgick bland annat strålning, kort efteråt dog hon, inte på grund av lungcancern utan för att de strålade sönder hennes tarm. Läkaren som gav mig beskedet om detta efter obduktion sa ”rena råttboet.” Inget trevligt minnen alltså. Nåja, det var ju ett tag sedan detta skedde men det sitter såklart i och vad jag vetligen vet är ju att vetenskapen har utvecklats sedan dess.

Förra veckan var otroligt skön och härlig på alla sätt och vis och vädret var på topp. Själv var jag till att börja med ensam på landet men efter halva veckan kunde Patric arbeta hemifrån och kom ut till stugan, André följde också med. I helgen kom Sofie, mellandottern och hennes kille Viktor ut.

Vi har grillat, spelat sällskapsspel och sup:at. Några av oss har också drällt runt på sjön i en donuts.

När jag första gången såg en sup-bräda förstod jag att det var något för mig. Ja, jösses, så kul det är, men vingligt.

Det blev vattenkrig på hög nivå med många inblandade.

Augustimånen har varit så otroligt vacker, alldeles röd och stor.

När Chelsie, yngsta dottern var på landet, anordnade vi en liten kräftskiva, med allt vad det innebar.

När alla åkte hem i går blev jag kvar själv. Innan de åkte beklagade jag mig över att jag glömt att köpa kaffe för resten av veckan. Någon timme senare dyker Sofie och Viktor upp igen efter att ha sagt ”hej då”. De åkte hela vägen fram och tillbaka till Kvicksund för att köpa kaffe åt mig, alltså det var nära att jag började storgråta efter den fina gesten. Det tar nästan en halvtimme att åka till närmsta affär och jag har dessutom ingen bil, rörd är bara förnamnet. Den här veckan fortsätter jag att vara på landet. Jag tänkte ägna mig åt att måla och fixa lite. På fredag blir det en tur hem över dagen. Jag ska till radiumhemmet och få mer information om strålbehandlingen.

Sedan jag fick mitt bröstcancerbesked i mitten av maj sattes mitt liv på paus. Det har varit en tid av turbulens och ett inre kaos. Läkarna hittat från början bara cancerceller i förstadiet, men allt eftersom de tog prover hittade de fullt utvecklade cancerceller, det var då läkarna började hinta om cellgiftbehandling. Cancerområdet i mjölkgången blev allt större efter varje ultraljud som gjordes. När den första operationen var klar sa kirurgen att jag skulle vara inställd på att göra om samma procedur igen eftersom hon var osäker om hon fick med allt. Det var precis vad som skedde, några veckor senare låg jag på operationsbordet igen. Den här gången gick det bättre, de fick ut allt med marginal. Under tiden har jag oroat mig över vad som komma skall eftersom jag fått nya besked hela tiden. När jag efter den här processen förstått att jag är cancerfri har jag inte riktigt landat i det eftersom jag hela tiden har haft nya saker att förhålla mig till. Att livet snabbt kan förändras till någonting mörkt och bottenlöst har svept över mig som en blöt filt under sommaren. När jag nu är ute på andra sidan, om man nu kan kalla det så, försöker jag återhämta mig efter denna berg och dalbane tur som varit. Jag är sjukskriven en och en halv vecka till och under den tiden ska jag försöka samla i hop mig till nästa drabbning, strålning. En sak som jag kommer att ta med mig i allt det här är: ”att inte ta saker och ting för givna, försöka njuta och uppskatta det jag har och försöka förändra det som inte är bra. Livet är för kort för att inte levas fullt ut.”

Det har blivit några dagar hemma på Södermalm på grund av lite olika läkarbesök, men nu är vi tillbaka på landet.

Vi fick med oss både André, sonen och yngsta dottern. Corinne, äldsta dottern och 25 andra kompisar från Uppsala har åkt till Barcelona och roar sig där och Sofie är hemma i stan. Den här veckan har jag hängt med barnen, det har blivit ganska många glasspromenader i det fina vädret.

Chelsie, yngsta dottern har även följt med mig på diverse provtagningar och hållit mig sällskap. Läkaren tömde fem vattencystor inför strålningen. Tidigare har de på sin höjd tömt en eller max två, men den här gången slog de till på stort. Det var tydligen rikligt med vätska i dem, så det tog sin lilla tid. Efteråt var jag ganska medtagen och som tur var kunde jag luta mig mot min lilla hjälpreda och ledsagare så vi kunde ta oss hem.

Jag fortsätter att panga på med goda nyheter; Jag kommer att strålbehandlas i början av september och som det nu ser ut behöver jag endast göra det i 5 dagar, men med extra hög stråldos. Såklart kan detta förändras men jag håller tummarna att det blir så. Från början var jag beredd på att det skulle bli 15 till 25 dagar eftersom det är det normala, men läkarna kom fram till att det räcker att jag strålbehandlas under en kortare period. Jag fick också besked om att min återfallsrisk i bröstcancer är på en låg nivå, 3 procent efter operation. Och som det verkar kommer procentenheten sänkas ytterligare efter att jag har strålbehandlats klart. Blir det inte snudd på nästan obefintlig då, så säg? Hade jag kunnat hjula skulle jag lätt slängt mig ut i folkvimmlet på Söders gator och kanske gjort en handsfree också. Men med stel rygg efter allt penselviftande på landet så får jag nöja mig med att skaka loss lårfiléerna i stället och det är inte fy skam det heller. Jag kommer att fortsätta vara sjukskriven till i slutet av augusti så fram till dess ska jag bara njuta och bara vara och göra mina övningar efter operation.

Så äntligen fick jag lite goda nyheter, jag behöver inte genomgå en cellgiftbehandling! Av ren lättnad har jag skrattat och gråtit om vartannat hela dagen. Pam50-testet visade att det är låg risk för återfall och därför gör man den bedömmning att jag endast behöver genomgå strålbehandling. Jag kommer också att få utskrivet en antihormonell tablett som jag kommer att få ta i 5- 10 år. På måndag ska jag träffa onkologen och kommer förhoppningsvis få närmare besked om när strålbehandlingen kommer att sätta igång. Sedan jag fick mitt cancerbesked i mitten av maj har jag oroat mig över vilken behandlingsform de tänkte sätta in, det har varit en stor oro som gnagt sig ända in i själen och gjort livet stundtals svår. Att genomgå en cellgiftbehandling är nog ett av det svåraste man kan göra. Jag är så glad att jag slipper utsättas för det. Ja, jösses, det här betyder att jag snart är på banan igen, underbart!

I morse åkte Patric till stan, han har jour hela helgen och ska därefter börja arbeta på riktigt efter sin semester. Förhoppningsvis kan han arbeta hemifrån i mitten av nästa vecka och i så fall kommer han ut till landet. Själv är jag solokvist här ute. Jag har inga läkarbesök inplanerade, utan måste snällt vänta på ett försenat provsvar angående min fortsatta cancerbehandling. Med det i åtanke bestämde jag mig för att stanna kvar på landet, dessutom är jag inte ett dugg sugen på att åka hem.

Man kan tro att det har vankats lata dagar på landet, men nej då. Jag och Patric har gnott för fullt. Lite problem har det varit för mig eftersom jag inte får bära/lyfta något efter min operation så jag måste be om hjälp varje gång jag ska lyfta det allra minsta. Patric och barnen har bedyrat att det inte är några problem för dem att hjälpa mig i tid och otid, men för egen del är det jobbigt att be om hjälp hela tiden. Annars går målarpenseln varm, att hålla i den har inte varit särskilt ansträngande. Inte heller har det varit betungande att smälla i sig min senaste last, bakelser.

Vädret har ju inte varit på topp i dag men det har inte gjort så mycket. Jag hoppas att jag kan återuppta mitt målningsarbete i morgon när det förhoppningsvis blir uppehåll och några plusgrader till.

I januari i år firade jag och Patric att vi varit tillsammans i 30 år och i dag är det 25 år sedan vi gifte oss. I vanlig ordning när vi firar något blir det lite hipp som happ. Vi började nämligen vårt firande i helgen i Västerås, haha, ja, av alla ställen. Tanken var att vi skulle till Köpenhamn, men eftersom jag hade ett läkarbesök inplanerad i går och att jag inte visste när jag ska dit igen bestämde vi oss för att göra något i närheten av landet i stället. Chelsie, yngsta dottern var inte sen på att följa med. Hon älskar att bo på hotell, vilket vi gjorde.

Det blev en matorgie utan dess like och jag kan meddela att Västerås levererar i det avseendet.

På Kajplats 9 åt jag den näst godaste räksmörgåsen jag någonsin ätit, mina smaklökar joddlar fortfarande. Brödet hade de smörstekt och räkorna var spänstiga och som en liten sidekick fick vi en fantastisk aioli till.

Mitt på torget i själva stadskärnan fick Chelsie syn på ett piano. Till vår lycka vågade hon spela en liten trudelutt.

I kväll ska vi grilla en hängmörad oxfilé och till det ska vi äta hasselbackspotatis och en kantarellsås till, det kallar jag att fira, matglad som jag är.