Kategori: Familj

Jag och Chelsie fortsätter kämpar på. Vi är på Sats minst tre gånger i veckan, och då blir det alltid ett långt morgonpass. Det passar min pensionärslivstil bättre, när jag arbetade var jag alltid tvungen att anpassa dagar och tider efter när jag skulle börja jobba, men det slipper jag nu.
Numera hinner jag starta morgonen i lugn och ro med en kopp kaffe och läsa tidningen. Efter det brukar jag vara redo att kasta mig upp på motionscykeln.

Utöver gymmet blir det också många långpromenader, tidigare var det helt omöjligt på grund av höften, men den har blivit bättre och det tror jag beror på att jag tränar och att jag slipper utsätta höften allt för mycket på grund av arbete. Ibland går jag själv, andra gånger följer Sofie eller Chelsie med, jag tycker att det är trevligt med sällskap.
Jag och Sofie har dessutom börjat planera våra vårpromenader framöver. Särskilt vid fint väder har vi bestämt oss för att ta med en lunchsmörgås och en termos med varmt kaffe och ge oss iväg till något trevligt utflyktsmål, alltså jag längtar!

Det var skönt att komma ut på landet, även om vädret har varit lite si och så med. När vädergudarna inte är med oss har det varit avslappnande att sitta på laven i bastun och kasta vatten på stenarna och titta in i elden och bara njuta.

I veckan ska jag och Patric åka till Erlandssons brygga för att titta på båttillbehör. Vi behöver köpa en del utrustning, och det pirrar verkligen i kroppen nu när sjösättningen börjar närma sig. Men först ska vi ordna några kosmetiska detaljer som behöver fixas på båten, men efter det kommer den att vara redo.

Det känns bra att hålla fast vid ljusa tankar och en längtan mot framtiden, även när världsläget känns mörkt och dystert. För våra barns skull, och för de ännu ofödda som en dag ska ta över efter oss, behöver vi bevara vår framtidstro och optimism. Tillsammans kan vi göra skillnad.

För ett tag sedan köpte jag ett tovningsset med både ull, nålar och en dyna.

Det var länge sedan jag tovade, men jag kände att det var dags att ta upp det igen. Jag är fortfarande lite ringrostig eftersom det var ett tag sedan sist, men det var verkligen roligt att komma igång igen.

Jag kom på mig själv med att sakna allt pyssel jag gjorde på jobbet, och då passade det bra att börja tova igen. Jag började med torrtovning i en form, och nästa steg blir att prova blöttovning.

Det känns helt fantastiskt att våren börjar kännas på riktigt. Temperaturerna smyger sakta uppåt, det kvittrar i buskarna och i veckan fick jag syn på årets första snödroppe. Som om inte det vore nog, igår åt jag dessutom årets första glass. Små saker kanske, men tillsammans är de tydliga tecken på att vintern håller på att släppa taget och att en ny säsong är på väg. Så härligt!

Tanken var att vi skulle ägna helgen på landet åt att klyva ved. Arboristen som skulle komma i veckan fick dock förhinder och kan inte komma förrän om två veckor. Det ställde till det för oss eftersom vi redan hade andra planer den helgen. Nu blir vi därför tvungna att avboka festligheterna, eftersom träden inte bör ligga kvar på marken någon längre tid på grund av risken för röta.

I stället för att klyva ved har Patric börjat fixa med pergolan. Han har rivit ner hela taket och höjt lutningen eftersom vi ska lägga ett kanaltak. Det kommer att bli så bra när det är klart. Jag längtar tills det är dags att börja laga mat på vedspisen, tända grillen och sitta där med ett glas gott vin. Att känna doften av något som ligger på grillen och bara njuta av stunden, så mysigt.

I morse knallade jag ner till min gamla skola för ett sista ärende, att sätta punkt. Jag träffade min chef, vi hade ett fint och bra samtal och jag lämnade över nycklarna och tjänstekortet. En enkel handling, men med en tyngd som kändes i hela kroppen. Sedan kom det svåraste. Att säga hej då till kollegorna. Till alla barn. Jag är ändå tacksam över att jag gjorde allt i samma veva, ett rent och tydligt avslut utan att dra ut på det. Ingen visste att jag inte skulle komma tillbaka, och för många blev det en överraskning. Kanske var det just därför det kändes så starkt. Inget utdraget farväl, inget ”vi ses snart igen” som hänger kvar i luften. När jag hade städat ur skrivbordet, packat ner mina personliga saker och klev ut genom dörren för sista gången stannade världen nästan upp en sekund. På gatan möttes jag av en märklig blandning av sorg och glädje. Jag slutade på topp och jag trivdes in i det sista. Det är jag så innerligt glad för. Samtidigt infann sig en påtaglig lättnad. Lättnaden över att inte längre gå till jobbet med smärta i kroppen och känna att jag inte kan göra mitt arbete så som jag vill och vet att jag kan. Det är en tudelad känsla, att sörja att ett helt arbetsliv är över och samtidigt känna i hjärtat att beslutet är helt rätt.

Nu är ett kapitel avslutat och mitt i allt det vemodiga spirar också något annat, en förväntansfull känsla över det som nu väntar.

Han skapar fredsråd med Gud vet vem och skriver ett brev till Norges statsminister där han meddelar att han inte längre känner något ansvar att enbart verka för fred. Anledningen? Att han inte tilldelades Nobels fredspris. Ett pris han senare glatt tog emot, av självaste Nobelpristagaren, å, för att inte vara sämre, passade även fotbollsgurun på att dela ut sin alldeles egna fredsbuckla.

Fredens man visar upp musklerna genom att hämta upp Maduro under en flygräd och stoppa Venezuelas oljepengar rakt ner i egen ficka. Ja, varför inte? Det är ju den starkes rätt och allt det där, för fredens man nöjer sig inte bara med tullintäkter som de amerikanska företagen står för, han vill ha mer, alltid mer. Med girig blick sneglar den blodtörstige nu mot Grönland. ”Jag vill ha, jag vill ha”, gnäller han, medan ingen ännu vet vad Daddyboy egentligen har erbjudit i utbyte. Tillsammans med sin kubanska kompanjon ser Fredens man till att svälta ut kubanerna så att USA ”vänskapligt” kan ta över Kuba. ”Jag tar vad jag vill ha”, gläfser han slugt.

Sedan låter han sig lätt övertalas av ledaren, som han sist pratade med, från ett stjärnland att gå med på att smida medan krigsjärnet ännu är varmt att få bort präststyret. Hans krigshandlingar är så svårtydda att man lika gärna kan försöka läsa dem i stjärnorna, men från början så mumlade fredens man något om att USA måste förhindra Iran att skaffa kärnvapen, men hallå, det bombades väl sönder i ett kort och mycket lyckat anfall i somras? Ännu en krigsanledningen dyker smygande upp; Jo, det är för att rädda USA från att bli anfallna? Va, var kom den upphittade fantasin ifrån? Det sista argumentet verkar nu krigssheriffen dementera, det är alltså inte så att USA ska rädda Irans befolkning! Fast om de skulle göra det måste folket faktiskt själva ta saken i egna händer, annars fungerar det ju inte. Men Fredens man hittar säkert på ett par till bra ursäkter för kriget…så småningom.

I mitten av september förra året blev jag återigen sjukskriven på grund av mina rygg- och höftbesvär. Det var andra gången som en lång sjukskrivningsperiod inleddes för den åkomman. Min dåvarande läkare uttryckte tydligt att han inte trodde att jag skulle kunna återgå i arbete. När jag sedan pratade med min handläggare på Försäkringskassan uppmanade hon mig mer eller mindre att ansöka enligt den så kallade ”äldreregeln”.

Äldreregeln innebär att personer som har högst fem år kvar till pension och som har lång erfarenhet av fysiskt krävande yrken inte ska bedömas utifrån alla arbeten på arbetsmarknaden, utan enbart utifrån arbete som de utfört de senaste 15 åren. Åldersgränsen höjdes till 67 år den 1 januari, men när jag ansökte var den 65 år. Genom denna regel kan man beviljas sjukersättning lättare (tidigare kallad förtidspension).

För att ha rätt till sjukersättning ska arbetsförmågan vara nedsatt med minst en fjärdedel (25 procent). Nedsättningen måste vara stadigvarande, vilket innebär att den bedöms vara varaktig för all överskådlig framtid och att ingen förbättring förväntas ske genom medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering.

Det brukar ta omkring ett halvår att utreda den här typen av ärenden, men för mig gick det snabbare, det tog bara fyra och en halv månad. Och i dag kom beskedet: ansökan beviljades!

Väntan har verkligen tagit på krafterna. Min plan B var att gå i pension om Försäkringskassan inte skulle bevilja sjukersättningen, och det hade förstås också fungerat, men det här känns betydligt bättre. Det känns också skönt att Försäkringskassan delar bedömningen att jag inte är i form för att arbeta, för mig hade det varit helt omöjligt att återgå i arbete. Därför är jag både otroligt glad och djupt lättad över beslutet

Jag är glad som en lärka!

Jag är verkligen glad att vi flyttade till Södermalm. Jag älskar vår lägenhet, den ligger centralt vid Mosebacke, har högt i tak med vacker stukatur och en fin kakelugn. Den är precis lagom stor, och det tar bara några minuter att städa. Jag behöver inte bo större när vi har landet att åka till; den kombinationen passar mig perfekt. Jag trivs verkligen som fisken i vattnet.

Miljön här på Söder är så otroligt mysig. De många kaféerna jag passerar varje dag, där semlorna står uppradade och doftar av mandelmassa och nyvispad grädde som letar sig in i näsborrarna, och de stora, smörglänsande kanelbullarna som ligger tätt intill varandra på faten. Jag tycker om att promenera längs de gamla, charmiga husen med sina faluröda fasader och att vandra genom de trånga gränderna. Det är en ren njutning att få känna historiens vingslag och låta sig svepas med av den alldeles särskilda atmosfären.

På vårt landställe på Dåwö är de flesta husen byggda på 40- och 50-talet, små stugor utan isolering. Vårt hus är däremot från 70-talet. Familjen som bodde här före oss rev det gamla 40-talshuset och byggde nytt, en annan era, men ändå är känslan densamma. För även om huset är yngre är omgivningen lika tidlös. Det är något särskilt med närheten till vattnet här. Jag tror faktiskt att det är den som gör allt. Ljuset som rör sig över ytan under dagen, doften av sjö på morgonen, kvällsdoppen när vinden lagt sig. De flesta i området har nära till badet, många har sjöutsikt och flera har strandtomt. Vattnet är liksom alltid närvarande.

Jag tycker också så mycket om vår lilla landsväg. Den är knappt trafikerad eftersom vi bor längst in i området. Här passerar fler rådjur än bilar på vintern. Det är tyst på ett sätt som inte känns tomt, bara stilla. Ibland hör man en av de stora båtarna annars är det mest vinden i träden och isen som knarrar. Det är något med Dåwö som gör att axlarna sjunker några centimeter så fort man svänger in på tomten och det är en väldigt skön känsla.

Det händer mycket i världen just nu, och i stor utsträckning kretsar det kring Donald Trump. Han använder hot, påtryckningar och förnedring mot dem som går emot honom. Jag är ändå glad över att åtminstone tre konservativa domare i USA:s högsta domstol vågade stå emot honom och rösta mot tullarna.

På presskonferensen i går var Trump rasande och riktade hot, särskilt mot de konservativa domarna och deras familjer med anledning av beslutet. Man kan verkligen fråga sig: vem agerar på det sättet?

Kort därefter undertecknade han en presidentorder om att införa nya globala strafftullar på 10 procent, utöver de redan existerande. De ska gälla i fem månader, och därefter krävs kongressens godkännande för att kunna fortsätta.

Situationen är oroande. Vi ser en politisk ledare som just har blivit begränsad i sitt handlingsutrymme och det väcker obehagliga frågor om hur han kan komma att agera framöver.

Vi i Europa behöver stå betydligt starkare och mer enade. Vi kan inte tillåta oss att bli överkörda, vare sig av Mark Rutte, Viktor Orbán, eller mannen i Vita huset. Nu måste fokus ligga på ansvar, samarbete och att sätta stopp för hat och destruktiv politik.

Det här citatet sa allt;

For the first time in history, you can simply post

HE´S AN IDIOT

And 90% of the world will know who you´re talking about.

Mälarisen på landet ligger tjock och stabil, så jag vågade mig ut på en promenad över den gnistrande ytan. Kylan har varit bitande, omkring –13 grader, men solen har strålat från en klar himmel. Inomhus eldar vi för fullt i kaminen, låter värmen sprida sig i rummen och sakta tina våra frusna händer och fötter.

Det som slår en är hur klart man kan se hela himlavalvet på landet, med stjärnorna tindrande mot mörkret, det är en stark kontrast till stadens ljusdis. Isen knäpper också på sitt alldeles särskilda sätt. Uppe vid stugan, som ligger ungefär 25 meter från stranden, hörs det knappt alls. Men går man ner till vattnet ljuder det högt och tydligt över fjärden, ett märkligt fenomen.

Jag brukar passa på att fira de flesta högtider, jag tycker om att hitta tillfällen att unna mig och familjen det lilla extra. Ibland handlar det bara om god mat eller en liten godsak. Det behöver inte alltid vara något märkvärdigt. Men i år blev det lite speciellt, Patric fick en alla hjärtans dag present av mig.

Jag kunde inte låta bli att köpa en jättefin stekhäll som kommer att passa alldeles utmärkt i vårt blivande utekök.

Även om det är så kallt ute att håret nästan isar sig, passade vi på att bara njuta av solen och naturen. Och finns det egentligen något godare än att grilla och äta korv till lunch ute en kall och solig vinterdag? Det är svårslaget, om du frågar mig.

I kväll blir det inget Mello för oss, efter förra lördagen kände både jag och Patric att det fick räcka. I stället tänker vi njuta av en klassisk räksmörgås och ett glas krispigt vitt vin. Men först väntar en liten aptitretare med rökt abborre, mums!

Vilken isande kyla vi har i Stockholm och det känns i både kropp och själ. Numera känner jag inte alls igen mitt hår, det är spikrakt och ligger som en platt sufflé som sjunkit i hop på huvudet. Men vad ska man göra? Håret får helt enkelt ge vika tills vidare, det är överlevnad som gäller nu, eftersom mössan sitter tryckt på skalpen under dessa kylslagna dagar.

Jag kan inte minnas när jag senast frös så här, som om kylan flyttat in, slagit sig ner i väggarna och letat sig in under huden.
Jag kryper snabbt ner under filten, låter böckerna avlösa varandra. Det är knappt jag vågar sträcka ut lilltån,
rädd att den ska möta vintern och stelna till is.

Nu är jag less på det här kalla som aldrig riktigt släpper taget.
Jag längtar efter droppande takkanter, efter vårens första snödropp, ljusare dagar och mer värme.

Hittade denna ögonblicksbild och hinner tänka: alla barnen är samlade. Det finns bara detta. En fullkomlig närvaro, så tät och fin att jag inte längtar någon annanstans. Ingen kan nå mig här. Världen får rasa om den vill, jag skulle inte märka det. Tiden får gärna stanna, just nu, just så.

Jag älskar er.

André tog sin röntgensjuksköterskeexamen i juni förra året, och nu var det äntligen dags att fira med ett restaurangbesök. Han fick välja vart vi skulle gå, och eftersom han var sugen på schnitzel blev det självklara valet Moldau vid Hornstull.

Sofie kunde inte följa med den här gången eftersom hon behövde arbeta, och Simon befinner sig i de franska Alperna där han åker skidor. Det var alltså ett litet bortfall i sällskapet, och de var saknade, båda två.

Skål då!

Som förrätt tog vi friterade saltgurkor med gräddfil och lönnsirap. En minst sagt annorlunda kombination, men kanske inte helt i min smak.

Det var tur att Corinne varnade mig för de enorma schnitzlarna. Jag valde därför att beställa in en “liten” friterad godsak, men inte ens den lyckades jag äta upp, eftersom den var gigantisk

Tidigt i morse travade jag, i sällskap av Patric, upp till Rosenlunds sjukhus på Söder. Där väntade en magnetröntgen av ryggen. Nu är det bara att vänta och se, om en eller två veckor hoppas jag på svar.

När det var avklarat mötte jag upp Corinne på Sats. Vi gymmade i nästan en timme och efteråt var jag fullständigt slut, på det där ändå-ganska-sköna sättet. Resten av dagen har gått i ett långsamt tempo. Jag har mest skrotat runt och beundrat mina pärlhyacinter, de står där och är helt orimligt fina.