Månad: augusti 2026

I dag är det 30 år sedan pappa dog. Det är en lång tid, men ändå känns det på något sätt som om det var i går. Efter alla dessa år saknar jag fortfarande både honom och mamma väldigt mycket.

Jag saknar pappas humor, värme och omtanke. Minnena av både honom och mamma finns fortfarande kvar och känns på många sätt klara, men samtidigt har de sakta bleknat med åren. Det är en märklig känsla, att minnas så mycket och ändå känna att vissa detaljer börjar försvinna. Men känslan av kärlek och saknad finns kvar, precis som alltid.

Haha, han tog alla tillfällen att skoja.

Det sista året i pappas liv var inte lika muntert. Han tynade långsamt och smärtsamt bort. Det sista halvåret frös han konstant och svepte in sig i ulltröjor och en filt med värmeslingor, trots att det var vår och sedan en varm sommar.

Nio månader innan han dog konstaterade läkaren att han behövde genomgå en kranskärlsoperation. Efter operationen återhämtade han sig aldrig riktigt. Både läkaren och vi trodde att han skulle bli bättre efteråt, men så blev det inte. Vad vi inte visste då var att han hade testikelcancer. Först en månad innan han dog förstod vi att det handlade om cancer, och efteråt fick vi veta att det var testikelcancer.

Två år senare dog även min mamma, i lungcancer. Där visste vi redan från början orsaken till sjukdomen. Hon började röka redan som elvaåring och dog, 73 år gammal, av spridd lungcancer.

Pappa blev 71 år. Mamma blev 73. Det känns fortfarande sorgligt att tänka på hur deras sista år tillsammans blev.

Fuck cancer!

Det har varit en jättebra sommar, både med trevliga utflykter, härliga dagar på landet och, inte minst, bra väder. Tyvärr blev jag tvungen att ställa in några inplanerade kompisbesök på landet som skulle ha varit precis dagarna efter att jag krossade bröstkorgen. Jag kände helt enkelt att jag inte riktigt orkade ta emot besök just då.

Eftersom Patric har arbetat hela sommaren och dessutom behövt jobba en del inne i stan, så har jag fått följa med hem när han åkt in. Egentligen hade jag allra helst velat vara kvar på landet, men med mina begränsningar på grund av bröstkorgen har jag snällt fått följa med tillbaka till stan.

Därför var det extra skönt att barnen kunde komma ut till landet förra veckan och hjälpa mig med alla sysslor. Jag försöker fortfarande att ta det försiktigt och låta kroppen få den tid den behöver. Sömnen är fortfarande lite si och så, men förhoppningsvis blir även den bättre allt eftersom kroppen läker.

I helgen åkte vi över till ”Kräft-Rolf i Köping” och köpte 3 kilo Hjälmarekräftor av honom. Det var dags för årets lilla kräftskiva, en tradition som jag och Patric har hållit fast vid ända sedan långt innan barnen var födda.

Jag gjorde några små västerbottenpajer som jag toppade med löjrom, rödlök och smetana, och Patric gjorde en jättegod aioli som passade perfekt till kräftorna. Som vanligt blev det förstås nubbesånger också, för en kräftskiva utan sång känns ju nästan som en halv kräftskiva.

Till vår stora förvåning såg vi grannens nyfikna nuna sticka upp ur ett av snåren vid tomtgränsen. Vi får väl anta att nubbesången hade väckt hans intresse! 😄

För min del har det inte blivit så mycket gjort med mina egna projekt i sommar. Jag har till exempel fortfarande inte lyckats få bort all färg från bordet jag köpte på en second hand affär i våras. Men det får ta sin tid, bordet är vackert och passar verkligen perfekt på altanen.

I går var vi på bio och såg Odyssey. Den var hela tre timmar lång, men så bra att tiden faktiskt flög förbi. Däremot var den stundtals riktigt läskig! Jag fick blunda och knipa ihop ögonen vid flera tillfällen. Hade jag suttit hemma i soffan hade jag nog även hållit för öronen, men det känns ju lite svårt att göra på en biograf. 😂

Jag kan verkligen rekommendera filmen, spännande, storslagen och definitivt värd att se på bio!

Det har varit den bästa veckan på länge. Alla barn utom Sofie har varit med mig på landet. Patric har arbetat under veckan men kom i torsdags. Det känns nästan som om tiden har stått stilla under de här dagarna, samtidigt som vi hunnit med så otroligt mycket. Det har varit fullt av liv och jag har verkligen njutit av varje stund med dem. Det har känt så fint att få ha barnen så nära och att umgås utan stress och bara vara tillsammans.

Nu har alla åkt iväg och lugnet har återigen lagt sig över landet. Det känns nästan lite tomt och väldigt tyst i stugan efter allt liv och stoj. Men samtidigt finns den sköna känsla kvar efter en toppenvecka tillsammans.

Vi har badat nästan varje dag och njutit av många goda, vegetariska middagar tillsammans. En av dagarna lagade Corinne en jättehärlig rätt med bland annat aubergine, enkel, smakrik och verkligen supergod. Det är kul att få upptäcka nya goda rätter tillsammans.

En sak som jag älskar med landet är närheten till vattnet. Doften, känslan och ljuset, solen som glittrar och får hela vattenytan att skimra. Ibland speglar sig till och med fantastiska regnbågar i vattnet och skapar de mest magiska vyerna.

Det finns så många sätt att njuta av vattnet, åka båt, bada, fiska eller bara sitta och titta ut över det. Jag älskar att se hur himlen speglar sig i vattenytan och hur färgerna förändras med ljuset och vädret. Det är väldigt speciellt med att ha allt detta precis utanför dörren, det är verkligen magiskt.

Jag tycker fortfarande att det känns konstigt att tänka på att jag inte ska tillbaka till jobbet i höst. Det är en nästan svindlande känsla som dyker upp lite då och då. Efter så många år med arbete som en självklar del av vardagen är det svårt att riktigt ta in att den tiden är över. Men så småningom vänjer jag mig nog vid tanken och vid mitt nya liv.

Jag har också kontaktat min fysioterapeut och ska träffa honom i slutet av augusti. Jag vill att han visar mig hur jag på bästa sätt kan träna trots mina brutna revben och vad jag kan göra utan att belasta kroppen för mycket. Det känns väldigt viktigt att komma igång med träningen igen. Jag längtar efter att få känna mig starkare och kunna använda kroppen mer som vanligt

I morgon åker vi tillbaka till stan. Det blir också dags att ta ner hängmattan efter en lång och härlig sommar tillsammans. Det känns faktiskt lite vemodigt. Hängmattan har blivit en symbol för alla lata stunder, samtal och dagar på landet, och det är alltid lite sorgligt när sommaren börjar gå mot sitt slut. Men än är den inte över, och jag hoppas att vi får många fina dagar kvar att njuta av.

Nu är valrörelse i gång och som vanligt visar SD vilket typ av politik de står för. Att Jomshof väljer att lyfta fram Vidkun Quislings namn är ett tydligt exempel på att spä på polarisering och splittring. Hat, hot, trollfabriker och budskap med kopplingar till vit makt får allt för stort utrymme och samtidigt lyser demokrati, respekt och solidaritet med sin frånvaro. Vi behöver bygga broar mellan människor, inte riva ner dem.

I morse styrde vi kosan mot Arboga, där det just nu pågår medeltidsdagar med marknadsstånd, tornerspel och gycklare. Där mötte vi upp Chelsie, som hade tagit tåget dit. Tillsammans gav vi oss ut för att uppleva medeltidsstämningen och den var verkligen påtaglig. De flesta hade klätt upp sig i tidsenliga dräkter, vilket bidrog till en mer genuin känsla och gjorde besöket extra roligt.

Jag och barnen var rörande överens om att honungsståndet var marknadens absoluta höjdpunkt. Vi smakade oss igenom nästan hela sortimentet, men jag hade egentligen bestämt mig redan från början, det skulle bli hallonhonungen. Den var helt oemotståndlig. Barnen blev också förtjusta och passade också på att köpa varsin burk av den ljuvliga honungen.

Säljaren berättade att hallonhonung blir till när honungsbin samlar nektar från hallonblommor på hyggen, i skogar eller från odlingar. Bina bearbetar nektarn, torkar den med sina vingar och lagrar den i vaxkammare. Biodlaren slungar sedan ur honungen innan andra blommor börjar blomma för att endast få det som polinerat på hallonbuskar, därav den distinkta smaken av hallon.

Vi hann knappt innanför marknadsområdet innan André blev sugen på något att äta. Han föll för ett viltkött i bröd med lingonsylt. Vi andra var lite mer tveksamma, det såg inte särskilt lockande ut, så vi avstod. Det visade sig vara ett klokt beslut. Enligt André var köttet segt och brödet torrt, så det blev ingen succé.

I stället strosade vi vidare genom marknaden tills vi hittade ett mysigt kafé, där vi slog oss ner och åt riktigt goda smörgåsar. Det visade sig vara ett betydligt bättre val.

Innan vi åkte hem stannade vi till i Kungsör för att handla mat och göra ett besök på deras second hand-butik. Där gjorde Chelsie dagens fynd, en fullt fungerande symaskin. Hon blev så glad över sitt nya tillskott, för nu väntar många syprojekt framöver. Vi andra hade inte samma tur, även om André faktiskt hittade två små terrakottakrukor som han tänker plantera kryddväxter i. Det blev kanske inga stora fynd för oss andra, men vi åkte därifrån nöjda ändå.

I söndags kom André och Corinne ut till landet. Båda har semester och ska hålla mig sällskap under veckan. Patric åkte tillbaka till stan för att arbeta, men kommer ut igen på torsdag.

Corinne har ett stort intresse för aktier och fonder och är dessutom riktigt duktig på det. Nu har hon tagit sig an Andrés aktieportfölj och hjälpt honom att få ordning på den. Jag blir både imponerad och stolt över att se hur de tänker på sin framtid. Ett måste redan i deras ålder är faktiskt att börja pensionsspara, och det känns klokt att de tar tag i det redan nu.

På kvällarna har vi suttit länge och pratat om allt mellan himmel och jord, inte minst om livet. Jag älskar att lyssna på deras tankar, funderingar och drömmar. Det är bland det finaste jag vet.

Vi har ätit gott, spelat många omgångar kort och framför allt bara haft det riktigt mysigt tillsammans. Att få sitta på altanen i skenet från levande ljus, omgiven av kvällens stillhet och med mina tvillingar vid min sida, fyller mitt hjärta med en stor tacksamhet.

Corinne lyckades övertala André att följa med ut på en löprunda på fem kilometer. Han hade inte sprungit på väldigt länge, men tog sig ändå hela vägen runt. Jag blev verkligen imponerad, så himla bra gjort!

Själv har jag fått sällskap av barnen på mina promenader, och det betyder mycket för mig. Jag märker också att det går bättre för varje dag. För bara en kort tid sedan kunde jag varken gå särskilt långt eller i något högre tempo eftersom smärtan i bröstkorgen efter den krossade bröstbensskadan var så intensiv. Varje djupare andetag kunde kännas som om någon stack knivar i bröstet. Tack och lov har det blivit mycket bättre, och jag känner att kroppen sakta men säkert är på väg åt rätt håll. Det känns hoppfullt.

Patric skickade den här bilden på en glad Chelsie och alla Västeråsgurkor som han har lagt in hemma. Det lär bli trångt i kylskåpet framöver, men å andra sidan kan man väl knappast få för många inlagda gurkor.