Jag tycker att cancerfonden gör ett helt fantastiskt jobb. Och nu vill jag också slå ett slag för rehabiliteringen som är minst lika viktig. Alla former av rehabilitering tror jag är A och O för att bearbeta det man gått igenom, oavsett vad det är. Alla är vi olika och därför bearbetar vi saker och ting på olika sätt. Ni kan läsa mer om detta här.
Båda mina föräldrar dog i cancer och nu har även en i min närmaste omgivning blivit drabbad. Den maktlöshet, sorg och smärta som omges av denna diagnos med allt vad den medföljer blir ibland allt för stort för att ta in.
Min pappa dog i testikelcancer och min mamma dog i lungcancer, endast 71 och 73 år gamla. Jag var 31 respektive 36 år när de gick bort. När de fick cancerbeskedet var det redan för sent för att göra någonting åt det hela. Under hela processen fanns jag med och fick uppleva detta helvete. Inte bara att de båda blev fullpumpade med morfin för att slippa de fruktansvärda smärtorna utan också följa min mors utsatthet på sjukhuset.
Det finns otroligt bra personal som jobbar på sjukhus och så finns det rötägg… vi hade oturen att träffad på några av dessa, min mor och jag, innan hon dog. Det finns inget som helst värdigt i det, utan bara ren och skär sorg och ilska i hur man behandlade en dödssjuk människa på detta nervärderande sätt.
Än i dag knyter det sig i magen på mig när jag tänker på den läkaren de skickade fram till mig och mor för att berätta om min fars cancerbesked. Jag minns att vi efteråt inte hade förstått ett enda ord av vad han sa eftersom han bröt kraftigt på Indiska. Vi missade helt att min far var döende tills en sjuksyster undrade häpet varför vi inte visste något om detta efter så långt tid.
Eller andra gången jag fick dödsbesked när läkaren kom fram till mig efter att de opererat tarmarna på min mor som de dessförinnan hade strålat sönder. Läkaren skakade på huvudet och sa -”jag kan tyvärr inte göra något mer, hennes tarmar gick inte att rädda. Det såg ut som rena rama råttboet i hela magen, det var bara att sy ihop henne igen.” Ett uttalande som jag helst hade velat slippa höra. Hade han valt att uttrycka sig på ett litet smidigare sätt hade det hela gått så mycket bättre och i detta läge hade det varit bra om jag hade fått reda på saken lite mer avskiljt än i korridoren utanför operationssalen.
Därför känns det extra viktigt att man bemöter människor på ett bra och lämpligt sätt när de ställs inför fullbordat faktum. Finns det grava språksvårigheter så kanske inte den personen är den mest lämpligaste att delge ett bud om att en anhörig ligger inför döden. Och för att inte tala om vikten av hur man formulerar sig inför ett sådant viktigt besked.
Jag vet att vi är många därute som har olika erfarenheter och historier om cancer. Tillsammans kan vi försöka hjälpa dem som kämpar och de som blivit friskförklarade med mycket stöd och peppning och så klart ett bidrag till Cancerfonden/ CancerRehabFonden.
Till minne av mina älskade föräldrar som gick bort för tidigt. Jag älskar er och saknar er massor. All kärlek!
Fuck cancer!
lamatrona.net 