Kategori: Familj

Ja, jösses vad kylan slagit till hastigt, nu väntar jag med spänning tills de riktigt stora och mäktiga snöflingorna börjar dala ner från himlen. December nalkas och det är en av mina favoritmånader. Jag längtar redan efter advent, julmarknader, nobeldagen och en rykande varm glögg mellan kalla fingrar! Livet puttrar på, fastän i lite långsammare takt, å inte mig emot. Jag som vanligtvis brukar knalla upp vid 6 varje morgon eftersom jag inte kan ligga kvar i sängen har från det gått till att bli en riktig sjusovare. Kanske är det för att jag är mer avslappnad nu. Eller så är det helt enkelt mörkret som gör sitt.

För några veckor sedan bestämde vi att vi skulle stöpa ljus hemma hos våra vänner. Kerstin, som höll i det hela, har ägnat sig åt ljusstöpning i över fyrtio år, oftast med stora grupper av barn, så hon visste precis vad som behövde göras. Det var lite pyssel i början med vekar, stearin och vattenbad som skulle hålla rätt temperatur. När allt väl var på plats grabbade jag tag i en av dubbel vekarna och började vandringen runt bordet, dopp efter dopp, medan doften av varmt stearin spreds sig i rummet.

Mellan turerna runt bordet bjöd värdparet på årets glögg och lussebulle.

Sedan var det bara att sätta igång igen.

Det tog många steg och dopp innan det hände något på veken.

Men till slut så…

I dag innan lunch mötte jag upp Corinne och Simon på mitt gym. De har köpt årskort så att de kan träna på alla Sats. Det var ganska mycket folk, betydligt fler än det brukar vara när jag är där på vardagsmorgnar, då är det mest jag och några andra i pensionsåldern som skrotar runt. Jag och Corinne har pratat om att börja gymma tillsammans när de flyttar in till stan. Som jag längtar.

Under hela Trumps mandatperiod har jag förfärats och, rent ut sagt, våndats över hans uttalanden. Att en enda människa kan orsaka så mycket skada och uppvisa en sådan ondska är bortom mitt förstånd. Fortfarande finns det alldeles för många i USA och i andra delar av världen som anser att hatretorik, kvinnoförnedring och fascistiska tendenser är vad världen behöver.

Den senaste uppgörelsen mellan Trump och Putin, där Trump helt sonika kastat Ukraina under bussen och samtidigt utsätter de europeiska länderna för enorma risker, tar hela situationen till en ny nivå. Putin får igenom allt och sannolikt mer därtill genom den här så kallade 28-punktslösningen för fred och Ukraina riskerar att förlora allt. Dessutom har Zelenskyj bara en vecka på sig att godkänna deras uppgörelse, annars hotar Trump med att USA drar in allt stöd. Jag är helt övertygad om att Trump gör detta för att skifta fokus från sig själv i Epstein-skandalen.

Jag hoppas innerligt att Europas länder kommer till undsättning, och att de som knappt bidrar ekonomiskt till Ukraina börjar göra det. De kan inte bara heja på Ukraina utan att faktiskt hjälpa till. Det finns många länder närmare fronten mellan Ryssland och Ukraina som borde vara mer oroliga för Rysslands aggression än vad de verkar vara. Jag hoppas att dessa länder kommer till sina sinnen och inser att det enda alternativet för dem att bibehålla sin nationella säkerhet är att minska Rysslands förmåga att angripa dem. Jag är stolt över Norden och baltikum, för att vi inser behovet av att stödja Ukraina, vi är verkligen ett föredöme, hoppas att det fortsätter så.

I ett av mina Instagramflöden dök plötsligt en spira upp och mitt hjärtat tog ett extra skutt. Jag har nämligen letat länge efter just den här modellen. Färgen var kanske inte helt rätt, men det spelade ingen roll för den var snygg ändå.

När jag var liten och mamma och jag hade klätt granen var det alltid pappas tur att med stor högtidlighet, sätta dit vår grönsilvriga spira på toppen. Det var den där stilla, nästan ceremoniella stunden som markerade att julen verkligen börjat. Tyvärr gick spiran sönder en jul när granen gav vika och dundrade rakt in i Sofies gamla sovrum. Sedan dess har jag letat efter en liknande och nu, äntligen, dök möjligheten upp.

Antikaffären där jag hittade spiran var verkligen en pärla, dit kommer jag absolut att återvända när andan faller på. Det fanns så mycket charmiga och fina saker, sådant man bara vill gå runt och upptäcka i lugn och ro. En riktig skattkammare, och så roligt att bara strosa omkring bland alla gamla ting med sin egen historia.

Det blev en spännande tur ut till landet i fredags. Jag och Patric hämtade vår nyinköpta båt från en båtaffär i Haninge, redan från start insåg vi att det inte skulle bli någon vanlig resa.

Eftersom vi inte fick köra på motorvägarna fick vi istället slingra oss fram på småvägar i ett nästan komiskt långsamt tempo hela vägen mot Dåwö. Resan som normalt tar runt 1 timme och 40 minuter drog ut till över fyra timmar. Å andra sidan fick vi tid att både fylla på energi för oss och för bilen, med ett litet stopp för mat och el.

Nu står äntligen båten på tomten, fint inpackad och redo att möta vinterkylan. Men redan nu börjar det pirra i magen vid tanken på nästa säsong. Jag kan riktigt känna hur det kommer vara att glida ut på sjön igen, med vinden i håret och solsken i blicken. Det kommer bli något alldeles extra, alla tiders.

Det har varit en skön helg. Vi har tagit det ganska lugnt och bara pysslat med lite småfix här och där. Dagarna har varit fina, sådär så att man nästan luras att tro att ljuset ska stanna kvar, tills man plötsligt inser hur fort det faktiskt blir mörkt så här års.

De senaste dagarna har verkligen varit toppenmysiga! Jag har fått hänga med barnen och det bästa av allt, en i taget. ❤️ Det har blivit fika, lite shopping, bad och härliga pratstunder i soffan där vi verkligen hunnit prata ikapp om allt mellan himmel och jord. Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad.

I förra veckan hade jag och Corinne en liten shoppingtur, och vi hittade så mycket fint hos Søstrene Grene. Jag älskar att strosa runt där, hyllorna är fulla av små, roliga saker man inte visste att man behövde. Den här gången blev det mest julpynt som fick följa med hem, man kan ju inte låta bli när allt börjar glimma av rött och guld.

När vi var klara med sista butiken gick vi hem, gjorde varm choklad och slog oss ner i köket. Corinne passade förstås på att provsitta vår nya puff och den fick helt klart godkänt!

I fredags hämtade jag och Patric upp André, som följde med oss ut till landet för helgen. Det blev riktigt mysigt, vi bastade, pratade och bara njöt av lugnet. André chockade dessutom oss båda genom att inte bara ta ett dopp, utan två! Numera kan han verkligen inte längre kalla sig badkruka.

Barnen överraskade Patric på fars dag hemma hos Corinne, så fint ordnat! De hade fixat fika och överlämnade en badrock som present. Allt var perfekt tills vi, vid närmare titt, upptäckte att larmet fortfarande satt kvar på badrocken. Snopet! Så nu får vi ta en sväng tillbaka till butiken för att få det bortplockat.

Jag och Sofie satt i soffan häromkvällen och pratade om livet. Hon sa att hon tycker att syskonen har blivit så stora, så vuxna och ja, det slog mig hur rätt hon har. Tvillingarna är klara med sina utbildningar, har fasta jobb och egna lägenheter. Sofie själv är snart färdig med sin grundskollärarutbildning och jonglerar dessutom ett barjobb vid sidan av studierna. Och Chelsie, hon jobbar på Max och har nyligen blivit driftchef!

När jag tänker på allt de åstadkommit, på egen hand, steg för steg, fylls jag av en sån otrolig stolthet och tacksamhet. Det är en speciell känsla att få se sina barn stå stadigt i livet, på sina egna ben.

Jag är fortfarande sjukskriven eftersom problemen med höften och ryggen dröjer sig kvar. Det går långsamt framåt, men jag försöker hålla i rutinerna och göra det bästa av dagarna. Två till tre gånger i veckan knallar jag ner till Sats för att köra min “må bra-gymnastik”, som min sjukgymnast så fint kallar det. Även om jag är sjukskriven rullar livet på i sin vanliga takt, bara lite lugnare, lite mer på mina villkor just nu. Och det får faktiskt vara okej.

I förra veckan tog jag en sväng förbi Drottninggatan och tydligen hade alla andra fått samma idé. Det var knökfullt av folk och spöken!

Jag borde förstått bättre än att ge mig dit just under höstlovet, men jag hade ett par ärenden som jag behövde utträtta innan jag skulle träffa den här bönan för en lunchdate.

Ibland behöver det inte vara så upptrissat när man ska träffas, en hallomiburgare med pommes och ett glas vitt på en kvarterskrog är inte heller fy skam så här en dag mitt i veckan.

Vädret har verkligen inte varit på vår sida, regn, paraply och mörker mest hela tiden. Men på landet har jag och Patric passat på att mysa framför brasan, tända ljus och laga riktigt god mat.

Det blev grillade lammracks med rödvinssås och en otroligt god potatisgratäng, full av vitlök och rosmarin, den smälte bokstavligen på tungan.

Vi gjorde även en äppelpaj på grillen.

Vi har länge pratat om att köpa en ny båt, men det har inte varit helt enkelt att hitta en som passar våra förutsättningar. Precis vid vår kaj är det nämligen väldigt långgrunt, och dessutom passerar stora fartyg på mycket nära håll. När de drar förbi sugs vattnet bort och det blir ännu grundare, inte helt optimalt för de flesta båtar.
Men nu har vi äntligen hittat rätt! En Silver Hawk med aluminiumskrov, perfekt för de tuffa förhållandena vid vår kaj.

Det känns verkligen jättebra, vi har saknat att komma ut på sjön på riktigt. Vår gamla båt, Gula faran, som vi tog över från de tidigare ägarna, vågade man knappt ge sig ut med. Det räckte att man tittade på den så började något krångla, det kunde hända att bottenpluggen flög upp och vattnet började forsa in. Det är ju inte direkt den känslan man vill ha när man är ute och ska njuta av sjön.

Det har nästan tagit emot att kliva ut genom lägenhetsdörren den senaste tiden, det räcker ju med ett steg ut på gatan för att bli genomblöt som en dränkt katt. Jag vet inte varför, men jag har alltid haft svårt för paraplyer. De känns klumpiga och lite irriterande, men den här hösten har jag fått kapitulera och faktiskt använda ett ändå. I lördags var det dags att ställa om till vintertid, och snart är det november, en månad jag har svårt att tycka om. Himlen blir som en enda lång, grå sörja och solen orkar knappt tränga igenom. Allt blir liksom dovt och stillastående. Men trots det finns det mycket jag tycker om med hösten. De sprakande färgerna, doften av fuktig mossa och alla svampar som bara väntar på att bli plockade. I veckan, efter keramiken och en god vegetarisk lasagne hemma hos vänner, stannade jag till vid deras stentrappa. Den var så vackert, täckt av våta löv och kantad av stora cyklamen i vackra krukor, så fint!

I början av förra veckan sålde Simon, Corinnes kille, sin lägenhet i Uppsala, och det gick i rasande fart. Den hann inte ens läggas ut på Hemnet innan affären var i hamn! I januari går flyttlasset till den nya lägenheten i Stockholm. Tills dess kommer de att tillbringa helgerna i stanlyan och kan börja fixa, dona och göra sig hemmastadda innan det är dags att flytta in på riktigt. Jag är så glad för deras skull, välkomna hem!

Häromdagen snubblade jag över ett recept på räksoppa som såg helt ljuvligt ut. När jag såg ingredienserna insåg jag att den var längre än en roman, men jag bestämde mig för att den ändå måste testas.

Patric lyxade till det med en flaska Pouilly Fumé, mitt favoritvin. Det behövdes något extra gott till just den här rätten.

Men vilket antiklimax det blev! Soppan landade någonstans mitt i mellan, helt okej, men utan minsta gnutta finess och saknade både djup och karaktär. En riktig besvikelse, faktiskt. Som tur var räddade vinet kvällen, gudomligt gott, så allt var förlåtet till slut.

I Köping pågår Halloween för fullt. Det är inte bara i det lilla köpcentrat de har gått loss med spökerierna, nej då, även i varenda rondell vi passerade hängde det benrangel, spindelväv i blomsterarrangemangen och en och annan misstänkt pumpa med stirrande blick. Man kan inte låta bli att fnissa högt över deras fantasirikedom när de gäller de årliga utsmyckningar av dessa.

Nästa helg stänger vi av sommarvattnet och tar tag i vinterförvaringen av allt vi inte hann med nu. Ett stort plus den här gången var att vi äntligen fick med oss ett lass bråte från arbetsboden till tippen. Nu går det faktiskt att ta sig in där utan att riskera liv och lem, tidigare fick jag nästan ha en räddningsplan innan jag kunde nå frysen.

Höstvisa av Elsa Beskow Det glimmar i guld och klaraste rött, det prasslar så sakta i parken, ty hösten är kommen, och björkar och lönn de fäller nu bladen till marken: ”Så fall, våra blad, fall mjukt och lätt, vi väver ett täcke så varmt och så tätt, vi väver ett täcke åt marken. Se vintern är nära, och vädret är grått, nu måste vi värma och lysa! Vi väver ett täcke så varmt och så gott, att blombarnen icke må frysa. Sov gott, alla blombarn, sov gott, sov sött, vi väver ett täcke i guld och i rött, vi väver ett täcke åt marken.”

I veckan och i helgen har vi hjälpt både André och Corinne med deras lägenheter. Först ut var André, vi hjälpte honom sätta upp två hyllor och en spegel.

Ullmattan som han fick i födelsedagspresent passade som handen i hansken på hans trägolv.

Jag och Chelsie har fortsatt utforska trevliga fik. Hon hittade ett i SoFo som hon prompt ville att vi skulle besöka, och jag håller med, det var verkligen ett mysigt ställe där man gärna sitter kvar länge och umgås.

Visserligen har det varit en hel del flyttande fram och tillbaka med tvillingarnas lägenheter, men vi har ändå hunnit umgås med vänner. Patric har dessutom fått blodad tand för flambering och bjöd på en eldig oxfilé.

Både Chelsie och Corinne fick meddelanden om att man kunde se norrsken i Stockholm, så vi tog en kvällspromenad till Mosebacke för att se om vi kunde få en skymt av det.

Ingen av oss såg något till en början, men när vi började ta bilder på himlen kunde man plötsligt tydligt se det gröna skimret över himlavalvet, så märkligt!

Alla ville förstås ta bilder av det fascinerande fenomenet. Själv hade jag nog njutit lite mer, om inte mina strumpbyxor envist bestämt sig för att glida ner till fotknölarna, just saying!

I kväll blir det filmkväll med helgens överblivna snacks, och i morgon väntar nya, friska styrkepass på Sats! Det känns verkligen bra att vara tillbaka efter ett långt uppehåll. När jag jobbade heltid orkade jag helt enkelt inte börja mornarna där, som jag gjorde för några år sedan. Nu kan jag själv bestämma både när jag går dit och hur länge jag stannar, jätteskönt!

Det tar emot att ge Trump erkännande för freden i Gaza, men i det här fallet måste man nog göra det. Det tragiska är att omkring 65 000 Gazabor uppges ha dödats sedan den 7 oktober, det är svårt att riktigt ta in allt det lidande som området har genomgått. Förhoppningsvis håller fredsavtalet.
Samtidigt läser jag att USA inte längre klassas som en demokrati, utan tydligt har passerat gränsen mot autokrati. Så otroligt sorgligt!

Igår hämtade jag och Patric nycklarna till Corinne och Simons nya lägenhet. Ingen av dem kunde själva, Corinne jobbar i Uppsala och Simon är på konferens i Spanien, så vi fick rycka in som stand-ins. André var ledig och ville följa med, vilket gjorde det hela lite roligare.

De kommer att få det så fint! Lägenheten har en stor och rymlig sovalkov, och även köket kändes förvånansvärt stort. Huset är byggt i slutet av 40- eller början av 50-talet, och funkisstilen gör sig verkligen påmind, med sina rundade hörn, charmiga garderober och de där tidstypiska beslagen som ger lägenheten just det där lilla extra

Imorgon är det dags att hjälpa André, han behöver en extra hand med att sätta upp en stor spegel och ett par hyllor i lägenheten. Han kommer också att få en matta som han önskade sig i födelsedagspresent. Det tog ett tag för honom att bestämma sig för vilken han ville ha så först nu är det dags att rulla ut den.

Mörkret och regnet gör sig verkligen påmint så här i oktober, men här och där lyser fortfarande någon enstaka blomma upp i rabatten.

Det går inte särskilt bra med min höft och rygg just nu. När jag träffade min husläkare nämnde jag att jag misstänkte att anastrozoltabletterna, som jag tar för att motverka cancer, kunde göra mig mer smärtkänslig. Han avfärdade det först, och sa lite nedlåtande att han kunde höra av sig till min cancerläkare för att fråga. Det visade sig att jag faktiskt hade rätt! Nu gör jag därför ett uppehåll med tabletterna i fyra veckor och ska eventuellt byta till ett annat läkemedel. Min cancerläkare vill dessutom att jag genomgår en MR av rygg och höft, något som min husläkare tyckte var helt onödigt. Ja, ja, ibland är det allt bra att ha flera läkare omkring sig.

De här träskorna står i ett hörn av keramikverkstaden där jag brukar hänga en gång i veckan. Jag längtar verkligen till torsdagarna, det är så rogivande och mysigt att sitta med en bit lera mellan fingrarna och låta tankarna vandra. Men det allra bästa är nog ändå att, när vi har knådat klart, blir jag upphämtad av mina kompisar som bjuder på god mat och dryck efteråt. Alltså, hur bortskämd kan man bli? Vilka guldklimpar till vänner jag har!

I helgen kom Corinne ut till landet, jag tycker det är så mysigt att barnen tar sig tid att komma dit. Patric har byggt vidare på altanen medan jag skalade räkor i ett huj! Till huvudrätt blev det klassiska räksmörgåsar, men först gjorde jag en skål av Västerbottensost som jag fyllde med avocado och varmrökt lax, riktigt mumsigt. Vi har förstås inte bara ätit, Corinne hjälpte oss också att ta upp ”Gula faran”. Fast innan dess fick hon först ösa ur allt vatten som samlats i båten!

När vi skulle åka hem från landet upptäckte vi att däcket var platt som en pannkaka, å, nej, punka! En stor spik hade borrat sig igenom gummit.

Det var bara för Patric att slita fram cykelpumpen och jobba. En lång stund senare kunde vi äntligen åka hem . I morgon ska vi lämna in bilen för nya vinterdäck.

Det var med nöd och näppe som inga träd på landet föll under stormen Amy. Jag gick runt och spanade ivrigt, med en gnutta hopp om att några av de döda träden och buskarna på grannens tomt äntligen skulle ge vika, men icke, det var bara önsketänkande. De stod där lika stadigt som alltid, orubbliga i sin skräpiga prakt.

Det har verkligen varit ett riktigt busväder på landet, hårda vindar och regn. Jag och Chelsie höll oss mest inne i stugan, framför en värmande brasa. Självklart blev det kanelbullar och varm choklad med vispgrädde på toppen, mmm.

Vi behövde skaka ner de sista fikaresterna, så det fick bli en liten promenad till badberget.

Att det stormade och spöregnade utanför husknuten spelade ingen roll för Patric, han fortsatte obekymrat snickra vidare på innertaket på altanen, med lite hjälp av mig.

Patric skulle till Örebro för jobb på måndagsmorgonen och Chelsie, som inte skulle börja arbeta förrän vid fem, följde gärna med. Hon och jag passade på att ta en skön höstpromenad och gjorde ett stopp i Wadköping, men först stannade vi till för att beundra slottet.

Det har varit så mysigt att få tillbringa en hel helg tillsammans med yngsta dottern. Vi har haft tid att prata och bara umgås. Det är roligt att höra hennes tankar om framtiden och att få en inblick i vad hon funderar på att göra framöver. Det känns också fint att få dela de stunderna och se hur hon växer och formar sin egen väg.