Kategori: Familj

Vilket jobb vi gjort med stugan på landet, den är nästan färdigmålad. Nu är det bara grunden som måste fixas, den behöver både putsas och målas. Efter det blir det att börja måla om gäststugan. Det känns bra att ha lite projekt att pyssla med. Förutom målning av huset har vi tagit en sväng med ”gula faran”, båten som vi tog över från de förra ägarna.

På den nybyggda altanen har barnen klunkat i sig en hel del jordgubbssaft och inte nog med det, vi har även smällt i oss en hoper med bakverk med mycket fett och socker på, mums. Man får inte glömma att stanna upp och vara tacksam för livet och ta vara på de små stunderna, det är värt mer än att längta efter det storslagna.

Under sommarhalvåret tycker jag det är svårt att vara påhittig och göra god mat. Det blir ofast en grillad bit kött, kyckling eller fisk. Det kan hända ibland att vi slänger på ett scampi-spett för att göra saker och ting lite festligare. Nåja, i går blev det en grillad rökt fläskfilé och till det gjorde jag en parmasanpotatis i ugn som både äldsta- och mellandottern blev eld och lågor över.

Italiensk parmesanpotatis

1 kg färskpotatis

90 g olivolja

100 g panko

50 g parmesanost

1 st kruka färsk persilja

2 st vitlöksklyftor

Flingsalt

Svartpeppar

Gör så här: Sätt ugnen på 200 grader och klä en plåt med bakpapper. Skrubba och tvätta potatisen, skär den sedan i mindre bitar och lägg i en bunke. Tillsätt olivoljan och blanda ordentligt. Blanda sedan i resten av alla ingredienser. Rosta i mitten av ugnen i c:a 30 minuter och ta ut dem när de fått fin färg.

Både Corinne och Sofie är med på landet. André och Chelsie arbetar, men kommer ut på måndag och då har vi ett gäng med arbetsuppgifter åt dem.

Det går undan med målningen av huset, första varvet är snart avklarat.

Vi är åter igen på landet efter en sväng hemma i stan och på S:t Görans sjukhus. I förrgår opererade jag mig för 2:a gången på ganska kort tid. Det blev en operation i samma bröst som jag har bröstcancern. Den här gången skulle läkaren ta bort det sista av cancercellerna. Om de fått ut allt får jag svar på den 18 juli. Jag kommer också få svar på ett PAM-50-test som gjorts, det avgör i princip om jag måste genomgå en cellgiftbehandling eller inte.

Operationen i sig gick bra, den här gången visste jag å ena sidan hur det gick till, men å andra sidan var jag mer nervös den här gången. Det berodde delvis på att jag måste börja om igen med läkningsprocessen och vetskapen av att återigen vänta och se om de fått bort alla cancer. Samtidigt är jag glad över att det blev en bröstbevarande operation och att de endast tagit bort en mindre bit av bröstet, vilket inte syns jättemycket. Jag var lite osäker på hur min fortsatta känsel skulle påverkas runt operationsområdet, men det känns riktigt bra. Det är tur att jag har varit ganska rörlig av mig. Min fysik är bra och jag tror det beror på att jag hållt igång på arbetet och fritiden och det gör mycket för min återhämtning. Jag försöker också ta en del promenader och med läkarens välsignelse kan jag även hänge mig åt målning av fasaden på stugan. Däremot får jag varken bära eller lyfta så den delen lämnar jag över till Patric och barnen. Annars lunkar dagarna på, med både godsaker och sup-race.

Tyvärr får jag inte bada på fyra veckor annars hade jag kastat mig upp på vår sup-bräda och tränat, det ser så himla kul ut när familjen håller på.

Jag vill börja med att tacka alla mina fina vänner som titt som tätt hört av sig med stöttande och uppmuntrande sms. Jag önskar att jag orkade träffa er alla eller bara greppa telefonen och ringa var och en av er och bara chit chatta, men det är för tungt för det just nu. I onsdags när jag gick till tandläkaren frågade hon mig hur jag mådde, av bara den enkla frågan bröt jag i hop så att tårarna sprutade i tandläkarstolen. Jag är skör när mitt välmående kommer på tal, det är svårt att prata om bröstcancern. Vi alla reagerar olika inför svåra händelser i livet. Jag behöver bida min tid och bli starkare på egen hand, sedan är jag otroligt lyckligt lottad över att ha världens mest fantastiska man, som stöttar mig i vått och torrt.

Under hela den här processen så har barnen utgjort en sorts normalitet som gör att livet ändå lunkar på som vanligt, vilket jag är djupt tacksam över. Den här sommaren kommer att bli som den blir. Vi kommer mestadels vara på landet, kanske göra några utflykter och bara vara.

I går morse åkte vi tidigt från landet och in till stan, det var dags för det första läkarbesöket efter min operation. Det finns inte mycket gott att säga om den tilldragelsen. Läkaren berättade stramt och näst intill ohövligt i princip vad jag redan hade läst i min journal. Och det var tur att jag hade tragglat mig igenom alla diagnoser och anteckningar om min bröstcancer annars hade jag inte fattat ett ord vad hon sa. Kort berättade hon att jag behöver göra en ny operation, eftersom de hade inte fått bort all cancer, hon fortsatte sedan att stolpa sig igenom andra punkter på programmet. Till slut insåg jag att hon inte ens bemödat sig med att berätta när jag ska operera mig, så i slutet av samtalet frågade jag henne när det ska blir av. -”5 juli” meddelar hon. Redan om en vecka alltså, den var jag inte beredd på. Sedan sa hon forcerat att jag skulle få blodförtunnande medel och ungefär där, tappade jag henne. Efter en stund frågade Patric om det blodförtunnande medlet innefattade sprutor. -”Ja”, sa hon, som om vi skulle ha förstått det. Efter ett tag kom hon väl på sig själv och frågade om vi kommer att behöva hjälp av en sjuksköterska som fixar sprutan i magen på mig eller om vi möjligtvis kunde hantera saken själva. (Sprutan ska tas c:a 30 dagar/7 dagar i veckan.) Jag meddelade den surmulne att med Patrics hjälp kunde vi fixa det själva. (Varför behöver jag då blodförtunnande medel? Jo, För att motverka blodpropp, som man kan få om man opererar sig så tätt mellan gångerna, som jag.) Det här läkarbesöket var verkligen illa skött, läkaren förklarade ingenting utan rabblade mekaniskt upp vad som komma skall, det blir strål- och hormonbehandling, alltså inget nytt under solen. Hon var så kliniskt och inte ett dugg medkännande för fem öre så efter besöket kände sig både jag och Patric oss smått upprörda.

I morgon är det åter dags att parkera mig i tandläkarstolen för, hm, 5:e gången angående min ”krona”. Vi får se om det räcker med att sätta dit en ny ”krona” eller så kanske det blir en… rotfyllning. Njäää, jag är inte jättetaggad att släpa mig dit. Snacka om livets berg- och dalbana.

Midsommarfirandet blev en ganska stillsam historia, dels för att Chelsie skulle arbeta på Max tidigt på midsommardagsmorgonen och för att jag inte riktigt mäktar med så mycket. I stället för att vara på landet tog vi en sväng till ett midsommarfirande på Ekerö under dagen. Festplatsen i fråga har vi besökt många gånger tidigare när barnen var små och vi hade landställe på Färingsö.

När festligheterna var avklarade på Ekerö åkte vi hem till Söder och dukade upp midsommarbordet.

Annars känner jag mig ganska bra, läkningen av bröstet går också bra. Tråkigt nog behövs det en till operation i samma bröst, kirurgen fick inte med sig alla cancerceller.

Den glädjande nyheten är att cancern inte har spridit sig, de fann inga cancerceller varken i portvaktskörteln eller i den andra körteln som de opererade bort. Det var verkligen det bästa beskedet jag kunde få. Jag känner mig så otroligt lättad och glad.

I går gjorde vi världens enklaste fudge, jösses så god den blev. Vi gjorde två satser för säkerhets skull, en som vi toppade med Turkisk peppar och den andra strödde vi på med Werthers kola.

Fudge: Turkisk peppar- och Werthers kola fudge.

C:a 40 bitar

200g ljus choklad

200g mörk choklad

1 burk sötad kondenserad mjölk

25 g smält smör

Krossad turkisk peppar eller Werthers kola

GÖR SÅ HÄR

1. Smält chokladen och smöret i en skål över vattenbad.

2. Tillsätt den kondenserade mjölken och rör om. Låt det svalna något.

3. Bred ut smeten i en form, klädd med bakplåtspapper.

4. Strö över bitarna av Turkisk peppar eller Werthers kola på fudgen och låt den stelna i kylen. Skär fudgen i bitar när den stelnat.

5. Förvaras sedan i frysen.

Patric har utfört stordåd på landet. Han slet ut det absolut fulaste linoljumgolvet i mannaminne. Det fula paisleygula golvet från 70-talet har legat i köket och i hallen och upptagit ganska mycket av mitt estetiska sinne ända sedan vi köpte huset. Hela helgen har han slitit med det och jösses vad fint det blev i slutändan, jag blev jättenöjd. Så småningom kommer vi att riva ut köket och de röda kakelplattorna men det får bli ett senare projekt, en sak i taget. Själv har jag inte gjort särskilt mycket utan vilat en del och tagit små promenader.

I veckan som kommer är vi kvar i stan, Patric arbetar och Chelsie, yngsta dottern börjar sitt nya sommarjobb som parkskötare på Kungsholmen. Hon kommer även att fortsätta arbeta extra på Max på helgerna. André och Corinne, tvillingarna, kommer också att bo hemma, de kommer att arbeta på Gröna lund respektive Ikea i sommar. Jag och Patric kommer att försöka fly till landet så snart tillfälle ges, för det kommer att bli supertrångt hemma.

Min bröstcanceroperation gick bra. Jag är rörlig och har inte jätteont. Området där de opererade är såklart svullet och ömmar men för övrigt mår jag bra. Kirurgen tog inte bort jättemycket av bröstet, men slängde in en brasklapp om att det kan bli tal om en till operation. Det förklarade hon med att de upptäckte att tumörområdet var mer avlångt än vad man tidigare trott, därför visste hon inte om hon verkligen fick bort allt. Förutom det tog hon även bort portvaktkörteln och ytterligare en körtel. Om lite mer än en vecka får jag besked från patologen och de övriga specialisterna hur min fortsatta behandlingsplan ser ut. Från och med nu är jag sjukskriven i 4 veckor framöver.

Jag känner mig ändå rätt okej med tanke på allt jag gått igenom de senaste veckorna. Det jobbigaste har nog varit att ta in alla nya besked och förhålla sig till det. Huvudlinjen är densamma, det vill säga att att cancern finns i en av mjölkgångarna. Från början hittade läkarna ett mindre område med cancerceller i förstadiet för att sedan ge beskedet om att de hittat fullt utvecklade cancerceller och nu har området blivit längre. Jag får nog vänja mig vid att det kommer att dyka upp blandade överraskningar framöver.

Eftersom jag mår så pass bra i operationsområdet bestämde vi oss för att åka till landet. Patric arbetar hemifrån och jag gör mer nytta där än här hemma i stan. Det är lättare att koppla bort jobbiga tankar på landet än att sitta hemma i soffan och grubbla.

I höstas när jag åt lunch med barnen i skolan bet jag till på ett helt vitpepparkorn som gömde sig i en av vegorätterna, sekunden senare stod jag plötsligt med en tand i handen. Det har varit många turer med ”kronan” som sattes in i november, hela 4 gånger har den trillat ut. I dag var det hur som helst dags igen för krontillsättning. Efter nogrann titt på tanden som bär upp kronan hittade tandläkaren en spricka i tanden. -”Den sprickan” sa hon bestämt ”har inte funnits där tidigare”. Suck och stön, hur det har uppstått vete tusan. Kort efteråt började hon olycksbådande prata om rotfyllning, alltså jag orkar inte. Efter att med vassa instrument dragit och slitit i min stackars tand för att kolla hur djup sprickan var meddelade hon mig att jag kan få ont i tanden efter undersökningen eftersom hon retat upp pulpan. Jo, tack, just nu har jag världens tandvärk till råga på allt. My god, lite lugn och ro skulle sitta fint just nu.

I morgon ska jag till S:t Görans sjukhus och tatuera in en prick på bröstet. Det måste göras så att kirurgen vet var hon ska operera bort cancertumören. Nu är det inte lång tid kvar till operation, det blir av redan på onsdag. Jag tycker nog att det känns ganska okej ändå.