Kategori: Familj

Sedan jag fick mitt bröstcancerbesked i mitten av maj sattes mitt liv på paus. Det har varit en tid av turbulens och ett inre kaos. Läkarna hittat från början bara cancerceller i förstadiet, men allt eftersom de tog prover hittade de fullt utvecklade cancerceller, det var då läkarna började hinta om cellgiftbehandling. Cancerområdet i mjölkgången blev allt större efter varje ultraljud som gjordes. När den första operationen var klar sa kirurgen att jag skulle vara inställd på att göra om samma procedur igen eftersom hon var osäker om hon fick med allt. Det var precis vad som skedde, några veckor senare låg jag på operationsbordet igen. Den här gången gick det bättre, de fick ut allt med marginal. Under tiden har jag oroat mig över vad som komma skall eftersom jag fått nya besked hela tiden. När jag efter den här processen förstått att jag är cancerfri har jag inte riktigt landat i det eftersom jag hela tiden har haft nya saker att förhålla mig till. Att livet snabbt kan förändras till någonting mörkt och bottenlöst har svept över mig som en blöt filt under sommaren. När jag nu är ute på andra sidan, om man nu kan kalla det så, försöker jag återhämta mig efter denna berg och dalbane tur som varit. Jag är sjukskriven en och en halv vecka till och under den tiden ska jag försöka samla i hop mig till nästa drabbning, strålning. En sak som jag kommer att ta med mig i allt det här är: ”att inte ta saker och ting för givna, försöka njuta och uppskatta det jag har och försöka förändra det som inte är bra. Livet är för kort för att inte levas fullt ut.”

Det har blivit några dagar hemma på Södermalm på grund av lite olika läkarbesök, men nu är vi tillbaka på landet.

Vi fick med oss både André, sonen och yngsta dottern. Corinne, äldsta dottern och 25 andra kompisar från Uppsala har åkt till Barcelona och roar sig där och Sofie är hemma i stan. Den här veckan har jag hängt med barnen, det har blivit ganska många glasspromenader i det fina vädret.

Chelsie, yngsta dottern har även följt med mig på diverse provtagningar och hållit mig sällskap. Läkaren tömde fem vattencystor inför strålningen. Tidigare har de på sin höjd tömt en eller max två, men den här gången slog de till på stort. Det var tydligen rikligt med vätska i dem, så det tog sin lilla tid. Efteråt var jag ganska medtagen och som tur var kunde jag luta mig mot min lilla hjälpreda och ledsagare så vi kunde ta oss hem.

Jag fortsätter att panga på med goda nyheter; Jag kommer att strålbehandlas i början av september och som det nu ser ut behöver jag endast göra det i 5 dagar, men med extra hög stråldos. Såklart kan detta förändras men jag håller tummarna att det blir så. Från början var jag beredd på att det skulle bli 15 till 25 dagar eftersom det är det normala, men läkarna kom fram till att det räcker att jag strålbehandlas under en kortare period. Jag fick också besked om att min återfallsrisk i bröstcancer är på en låg nivå, 3 procent efter operation. Och som det verkar kommer procentenheten sänkas ytterligare efter att jag har strålbehandlats klart. Blir det inte snudd på nästan obefintlig då, så säg? Hade jag kunnat hjula skulle jag lätt slängt mig ut i folkvimmlet på Söders gator och kanske gjort en handsfree också. Men med stel rygg efter allt penselviftande på landet så får jag nöja mig med att skaka loss lårfiléerna i stället och det är inte fy skam det heller. Jag kommer att fortsätta vara sjukskriven till i slutet av augusti så fram till dess ska jag bara njuta och bara vara och göra mina övningar efter operation.

Så äntligen fick jag lite goda nyheter, jag behöver inte genomgå en cellgiftbehandling! Av ren lättnad har jag skrattat och gråtit om vartannat hela dagen. Pam50-testet visade att det är låg risk för återfall och därför gör man den bedömmning att jag endast behöver genomgå strålbehandling. Jag kommer också att få utskrivet en antihormonell tablett som jag kommer att få ta i 5- 10 år. På måndag ska jag träffa onkologen och kommer förhoppningsvis få närmare besked om när strålbehandlingen kommer att sätta igång. Sedan jag fick mitt cancerbesked i mitten av maj har jag oroat mig över vilken behandlingsform de tänkte sätta in, det har varit en stor oro som gnagt sig ända in i själen och gjort livet stundtals svår. Att genomgå en cellgiftbehandling är nog ett av det svåraste man kan göra. Jag är så glad att jag slipper utsättas för det. Ja, jösses, det här betyder att jag snart är på banan igen, underbart!

I morse åkte Patric till stan, han har jour hela helgen och ska därefter börja arbeta på riktigt efter sin semester. Förhoppningsvis kan han arbeta hemifrån i mitten av nästa vecka och i så fall kommer han ut till landet. Själv är jag solokvist här ute. Jag har inga läkarbesök inplanerade, utan måste snällt vänta på ett försenat provsvar angående min fortsatta cancerbehandling. Med det i åtanke bestämde jag mig för att stanna kvar på landet, dessutom är jag inte ett dugg sugen på att åka hem.

Man kan tro att det har vankats lata dagar på landet, men nej då. Jag och Patric har gnott för fullt. Lite problem har det varit för mig eftersom jag inte får bära/lyfta något efter min operation så jag måste be om hjälp varje gång jag ska lyfta det allra minsta. Patric och barnen har bedyrat att det inte är några problem för dem att hjälpa mig i tid och otid, men för egen del är det jobbigt att be om hjälp hela tiden. Annars går målarpenseln varm, att hålla i den har inte varit särskilt ansträngande. Inte heller har det varit betungande att smälla i sig min senaste last, bakelser.

Vädret har ju inte varit på topp i dag men det har inte gjort så mycket. Jag hoppas att jag kan återuppta mitt målningsarbete i morgon när det förhoppningsvis blir uppehåll och några plusgrader till.

I januari i år firade jag och Patric att vi varit tillsammans i 30 år och i dag är det 25 år sedan vi gifte oss. I vanlig ordning när vi firar något blir det lite hipp som happ. Vi började nämligen vårt firande i helgen i Västerås, haha, ja, av alla ställen. Tanken var att vi skulle till Köpenhamn, men eftersom jag hade ett läkarbesök inplanerad i går och att jag inte visste när jag ska dit igen bestämde vi oss för att göra något i närheten av landet i stället. Chelsie, yngsta dottern var inte sen på att följa med. Hon älskar att bo på hotell, vilket vi gjorde.

Det blev en matorgie utan dess like och jag kan meddela att Västerås levererar i det avseendet.

På Kajplats 9 åt jag den näst godaste räksmörgåsen jag någonsin ätit, mina smaklökar joddlar fortfarande. Brödet hade de smörstekt och räkorna var spänstiga och som en liten sidekick fick vi en fantastisk aioli till.

Mitt på torget i själva stadskärnan fick Chelsie syn på ett piano. Till vår lycka vågade hon spela en liten trudelutt.

I kväll ska vi grilla en hängmörad oxfilé och till det ska vi äta hasselbackspotatis och en kantarellsås till, det kallar jag att fira, matglad som jag är.

Vilket jobb vi gjort med stugan på landet, den är nästan färdigmålad. Nu är det bara grunden som måste fixas, den behöver både putsas och målas. Efter det blir det att börja måla om gäststugan. Det känns bra att ha lite projekt att pyssla med. Förutom målning av huset har vi tagit en sväng med ”gula faran”, båten som vi tog över från de förra ägarna.

På den nybyggda altanen har barnen klunkat i sig en hel del jordgubbssaft och inte nog med det, vi har även smällt i oss en hoper med bakverk med mycket fett och socker på, mums. Man får inte glömma att stanna upp och vara tacksam för livet och ta vara på de små stunderna, det är värt mer än att längta efter det storslagna.

Under sommarhalvåret tycker jag det är svårt att vara påhittig och göra god mat. Det blir ofast en grillad bit kött, kyckling eller fisk. Det kan hända ibland att vi slänger på ett scampi-spett för att göra saker och ting lite festligare. Nåja, i går blev det en grillad rökt fläskfilé och till det gjorde jag en parmasanpotatis i ugn som både äldsta- och mellandottern blev eld och lågor över.

Italiensk parmesanpotatis

1 kg färskpotatis

90 g olivolja

100 g panko

50 g parmesanost

1 st kruka färsk persilja

2 st vitlöksklyftor

Flingsalt

Svartpeppar

Gör så här: Sätt ugnen på 200 grader och klä en plåt med bakpapper. Skrubba och tvätta potatisen, skär den sedan i mindre bitar och lägg i en bunke. Tillsätt olivoljan och blanda ordentligt. Blanda sedan i resten av alla ingredienser. Rosta i mitten av ugnen i c:a 30 minuter och ta ut dem när de fått fin färg.

Både Corinne och Sofie är med på landet. André och Chelsie arbetar, men kommer ut på måndag och då har vi ett gäng med arbetsuppgifter åt dem.

Det går undan med målningen av huset, första varvet är snart avklarat.

Vi är åter igen på landet efter en sväng hemma i stan och på S:t Görans sjukhus. I förrgår opererade jag mig för 2:a gången på ganska kort tid. Det blev en operation i samma bröst som jag har bröstcancern. Den här gången skulle läkaren ta bort det sista av cancercellerna. Om de fått ut allt får jag svar på den 18 juli. Jag kommer också få svar på ett PAM-50-test som gjorts, det avgör i princip om jag måste genomgå en cellgiftbehandling eller inte.

Operationen i sig gick bra, den här gången visste jag å ena sidan hur det gick till, men å andra sidan var jag mer nervös den här gången. Det berodde delvis på att jag måste börja om igen med läkningsprocessen och vetskapen av att återigen vänta och se om de fått bort alla cancer. Samtidigt är jag glad över att det blev en bröstbevarande operation och att de endast tagit bort en mindre bit av bröstet, vilket inte syns jättemycket. Jag var lite osäker på hur min fortsatta känsel skulle påverkas runt operationsområdet, men det känns riktigt bra. Det är tur att jag har varit ganska rörlig av mig. Min fysik är bra och jag tror det beror på att jag hållt igång på arbetet och fritiden och det gör mycket för min återhämtning. Jag försöker också ta en del promenader och med läkarens välsignelse kan jag även hänge mig åt målning av fasaden på stugan. Däremot får jag varken bära eller lyfta så den delen lämnar jag över till Patric och barnen. Annars lunkar dagarna på, med både godsaker och sup-race.

Tyvärr får jag inte bada på fyra veckor annars hade jag kastat mig upp på vår sup-bräda och tränat, det ser så himla kul ut när familjen håller på.

Jag vill börja med att tacka alla mina fina vänner som titt som tätt hört av sig med stöttande och uppmuntrande sms. Jag önskar att jag orkade träffa er alla eller bara greppa telefonen och ringa var och en av er och bara chit chatta, men det är för tungt för det just nu. I onsdags när jag gick till tandläkaren frågade hon mig hur jag mådde, av bara den enkla frågan bröt jag i hop så att tårarna sprutade i tandläkarstolen. Jag är skör när mitt välmående kommer på tal, det är svårt att prata om bröstcancern. Vi alla reagerar olika inför svåra händelser i livet. Jag behöver bida min tid och bli starkare på egen hand, sedan är jag otroligt lyckligt lottad över att ha världens mest fantastiska man, som stöttar mig i vått och torrt.

Under hela den här processen så har barnen utgjort en sorts normalitet som gör att livet ändå lunkar på som vanligt, vilket jag är djupt tacksam över. Den här sommaren kommer att bli som den blir. Vi kommer mestadels vara på landet, kanske göra några utflykter och bara vara.