Kategori: Familj

Vi är en familj utan särskilt många känslomässiga draman och är sällan osams. Jag hatar att gå omkring och bära på saker, jag vill bara släppa alla meningsskiljakter och gå vidare. Kanske är det därför jag hittat en sådan livsglädje i livet. Jag behöver sällan gå omkring och må dåligt av oförätter eller annat, såklart dyker de upp ibland och då försöker jag hantera det på bästa möjliga sätt. Mina barn är absolut det viktigaste i mitt liv. Jag vill vara en bra förebild och samtidigt visa vägen för en ljus framtid, för det tror jag på. Jag vill inte vara den som utövar känslomässiga påtryckningar på dem utan räknar med att barnen tar egna sunda beslut. Under min sjukskrivning för bröstcancer har jag hunnit reflektera och funderat över livet och kommit fram till att jag haft ett bra liv och att det bara är att fortsätta i samma spår, det kändes som en nyttig insikt.

Det känns skönt att det äntligen börjar bli varmt ute och hela veckan ser för all del väldigt fin ut. Det har varit lite tröstlöst med en så kall vår. I helgen var vi på landet och har fixat med lite olika småpyssel. Bland annat byggde Patric en stor blomlåda vid pergolan. I den ska vi plantera både humle och en vinranka som vi fått av grannen.

Nu dröjer det ett par veckor innan vi kommer ut till landet igen. Vi har fullt upp de kommande helgerna, med en massa trevligheter. Det känns roligt att ha lite saker att se fram mot.

Påskhelgen inleddes med att koppla på sommarvattnet.

Inte långt från vår stuga hittade vi en bondgård som säljer allt från fårskinn, rapsolja, potatis och ägg, alltså rena rama drömmen. Vi köpte på oss en massa ägg. Ägaren var tvungen att springa in till hönorna för att hämta mer medan vi väntade, mer pinfärskt än så kan det inte bli.

Corinne, Sofie, Viktor (Sofies kille) och Chelsie följde med till landet. André arbetade och stannade hemma i Uppsala. Vi andra tog upp jakten på påskägget, även i år hade påskharen gömt äggen väl.

Det målades snyggägg och även ett ägg att tävla med.

Barnen var som vanligt taggade på 5-kampen.

God mat och dryck blev det också.

Men vilket fint väder vi haft under påsken, strålande sol och helt vindstilla. Vi har tagit fram utemöblerna och sjösatt båten. Det blev också en liten tur på fjärden, så mysigt.

I måndags klev jag åter in i skolans värld och min arbetsplats, det kändes jättebra. Jag är fortfarande tagen över alla arbetskamraters/barns och deras föräldrars omsorg över mig, jag blev helt överväldigad och rörd.

Hur glad blir man inte av ett sådant mottagande?

Det sägs att varmare vindar är på gång, men det återstår att se. På landet kunde jag ändå glädja mig över att stockrosorna börjat ta fart.

Jag ser verkligen fram mot påsken, tyvärr kan inte alla barn följa med till landet eftersom två av dem arbetar, men vi andra ska både leka lekar och njuta av lite god mat.

I dag blir det ytterligare ett besök på St:Görans sjukhus. Jag har hittat en ny knöl i det friska bröstet. Jag är ganska säker på att det inte är något alarmerande, men jag vill ändå få det uppkollat.

I helgen blev det hemmafixardagar och det passar ju bra med tanke på att Stockholm har varit deprimerande grått. På schemat stod det bland annat, att möblera om i vårt sovrum, städa, rensa garderoberna och lite allmänt pyssel, vilket vi gjort med lyckat resultat. Jag har inte varit helt nöjd med garderobsplaceringen i sovrummet och därför gjorde vi en rockad, vi bytte helt enkelt väggsida på dem.

Efter diverse lyft under lördagen och ett smaskande på årets första våffla begav vi oss av till Älvsjö där vi var hembjudna på födelsedagsmiddag hos våra vänner. Det blev en rakt igenom jättetrevlig kväll med mycket folk och en uppsluppen stämning. Det kändes kul att komma ut igen och träffa folk, jag har varit ganska osocial allt sedan operationen så därför kändes det extra roligt att bara umgås och vara social.

I veckan som gått har jag mestadels varit på Sats och försökt få fason på mina obefintliga muskler. De benövningarna jag gjort har inte varit några problem med, men armarna, tja, de får jag kämpa med. Ärret efter bröstoperationen gör att jag har svårt att göra vissa övningar utan att det gör ont, men jag kämpar på. Det har även blivit en hel del långpromenader.

Nu är det endast en vecka kvar till jag börjar arbeta igen, jag börjar se fram emot det. Jag kommer att arbeta fem timmar per dag förutom fredagar då jag är ledig, därmed kommer jag att jobba 50% fram till i slutet av maj. I veckan träffade jag en arbetskollega som uppdaterade mig om hur det gått i skolan, så nu känner jag att jag har hyfsad koll på vad som händer.

Dagarna har hastat på i rekordfart, jag hann knappt blinka förrän våren bokstavligt talat landade i knät. Numera är dagarna lika långa som nätterna och man kan ju inget annat än att älska det, nu går vi mot ljusare tider. Jag tycker inte att vårtecknen är lika tydliga i stan som de är på landet. När vi bodde i villa så var det tydligaste tecknet på vår, att kvarterets alla barn började vara utomhus och låta mer, det blev lite mer action på dem efter en vinter inomhus. Förutom det kunde man varje dag följa vårblommningens framfart, vilket är svårare att göra när man bor i stan. Nu ska jag inte beklaga mig för jag trivs väldigt bra där jag bor, men jag kan sakna naturen och de mer öppna ytorna.

För någon helg sedan rev vi ned den gamla vedboden på landet, i helgen efter att ha köpt mer virke och efter att ha kånkat på alla byggdelar blev det dags att bygga om det till ett pumphus.

Man blir ju rätt deppig av färgen på pumphuset, men det är som sagt, övergående. Jag gillar verkligen dörren, den är så enkel men ändå så snygg.

Det blev en god belöning också för allt slit och släp.

Efter en dag med tunga lyft och ett spikande och skruvande utan dess like tog vi ut rottingsoffan och satte oss på bryggan och drack varsin Jever och pustade ut.

Dimman smög sig på snabbt, det tog inte många minut innan vi blev helt insvepta i det gråa och disiga vädret. Det gjorde inte så mycket för det var så skönt att få sitta och ta det lugnt en stund.

Min rörlighet vid operationsområdet blir bättre och bättre tack vare att jag tränar på Sats, jag försöker gå dit varje dag för att göra mina övningar. I dag får jag sällskap av André, sonen, det ska bli kul.

Vilket omväxlande väder vi har, ena dagen sol och värme, andra dagen snö och kallt, ett typiskt marsväder med andra ord. Det var snorhalt ute på gatorna i morse när jag begav mig till S:t Görans sjukhus, hade jag tagit ett litet mikrosnesteg hade jag definitivt stått på öronen, så det var rena rama turen att inget missöde skedde. Med mig från sjukhuset fick jag ett nytt läkarintyg. Jag kommer att vara 100% sjukskriven fram till i slutet av mars sedan kommer jag att arbeta 50% fram till slutet av maj, vilket känns väldigt bra.

I fredags åkte vi ut till landet. Sofie, mellandottern, följde med, fast utan Viktor som låg hemma i sängen och var sjuk. På lördagen kom Chelsie, yngsta dottern ut med tåg, vi hämtade henne i Västerås. Tyvärr blev båda dåliga och låg mest i soffan och i sängen och sov. Jag och Patric tog oss an det gamla vedförrådet, vi flyttade delar av det till vattenpumpen, tanken är att vi ska bygga om förrådet till ett pumphus och så småningom ska det bli ett litet växthus bredvid. Vi kommer också att sjösätta lite fler projekt vad tiden lider, men en sak åt gången. Det är roligt att ha lite olika arbeten att se fram mot.

Vildsvinen har fortsatt sin framfart på tomten, de har grävt upp ett par stubbar och det tackar jag för, nu blir det lättare att ta bort dem än innan. Fast resten av förödelsen är kanske inte så rolig, men Dåwögängets medlemmar har redan en elstaketsplan för vidare angrepp. När det kommer sättas i verket återstår att se.

Tanken var att jag skulle börja arbeta på måndag, men min rehabkordinator tyckte annorlunda. Hon vill att jag ska komma igång med min träning ordentligt och att jag behöver fokusera mer på mig själv innan jag återgår till jobbet. Från början försökte jag lamt protestera men kände ändå att hon kanske hade rätt, jag behöver verkligen komma i gång med träningen och jag behöver nog fokusera mer på mitt välmående. Hon sjukskrev mig 100% till i slutat av denna månad och efter det blir det en långsam upptrappning.

Det känns bra att jag har fått sällskap på dagarna, visserligen sitter André, sonen, mestadels med näsan tryckt mot någon lärobok eftersom han pluggar till en tenta, men det gör inte så mycket för vi hinner i alla fall att prata emellanåt och tar en massa promenader i hop.

Häromdagen blev jag akut sugen på parmasanräkor. Jag har inget recept på det, så jag improviserade. Jag tog lite crème frâich och majonäs, blandade i hop det med en rejäl skopa parmasan tillsammans med skalade räkor. Jag avslutade det hela med att salta och peppra.

I morgon ska jag och André vara extra spänstiga och besöka Sats. Jag har inte varit där sedan i höstas så det blir intressant.

Otroligt men sant, vi fick med oss Chelsie, yngsta dottern, till landet. Ingen av våra barn har varit särskilt intresserad av att åka till landet i den åldern,17 år, men av erfarenhet vet jag att det går över. De tre stora barnen älskar numera att åka hit och har gjort det ett par år. För att få med sig Chelsie lockade jag med att erbjuda en tur till min favoritloppis i Västerås, hon högg genast på erbjudandet och blev inte besviken, det fanns hur mycket som helst som hon kunde tänka sig att köpa, till slut satte jag ner foten när hon glatt började visa upp katastroffula muggar som hon vill ha, my god, de får mig fortfarande att rysa och då inte av välbehag. Glad i hågen promenerade hon till slut ut från loppisen med en skivspelare med högtalare och en dvd-spelare för nästan ingenting. När vi kom fram till stugan kunde jag lugnt konstatera att det tog på krafterna att loppisfynda.

I veckan var jag och Patric till Sofiahemmet och träffade Patrics läkare som opererade bort hans prostata. Det blev glada besked, de fick bort all cancer med god marginal. Jag är så tacksam över att han bestämde sig för att göra en stor hälsoundersökning förra året, för om han inte hade gjort det, så hade cancern aldrig upptäckts. Jag förstår fortfarande inte varför vissa män inte kan tänka sig att göra ett PSA- test när de kommit i 50-års åldern, det räddar ju liv.

Patric har återhämtat sig till den milda grad att han började riva ner vedskjulet. Tja, inte mig emot. I morgon åker vi hem från landet, Chelsie ska arbeta på Max.

Det har varit lite av en uppförsbacke med alla cancerbesked hit och dit under ett tag, men nu känns det som om det börjat vända. Både jag och Patric har återhämtat oss jättebra. Från och med i dag börjar Patric arbeta 100% igen, han känner sig helt återställd. Vi har haft många saker att fira i helgen och en av dem är att Patrics PSA-värde som mäter <0,1 vilket visar på mycket låga nivåer, vilket betyder att de troligtvis lyckats få bort all prostatacancer. På onsdag ska vi till Sofiahemmet och få fler svar. Själv är jag så gott som på banan igen, svullnaden jag hade tidigare under armen har lagt sig och min rörlighet vid operationsområdet är mycket bättre.

Med lite sorg i hjärtat konstaterar jag att sportlovet börjat, vid den här tiden varje år brukar vi åka skidor i Åre. När Patric fick sitt cancerbesked i höstas avbokade vi stugan som vi förbokat, det med tanke på ovissheten inför hans operation. Just vid det tillfället visste jag inte att jag fått tillbaka min bröstcancern, så tur i oturen kan man säga. Jag räknar och hoppas på att vi kan åka dit nästa år och få njuta av naturen, och skidåkningen i Åre. Jag har tappat räkningen på hur många år vi varit där under sportlovet, men i runda slängar blir det nog runt 20 år.

I helgen blev det en utflykt till Trosa. Jag har varit där många gånger tidigare fast enbart sommartid. Staden är verkligen pitoresk och vacker, fast kanske mer på sommaren. Det blev en huttrande promenad längs med kanalen som avslutades med ett besök på ett mysigt café där vi åt varsin smörgås med en kopp kaffe till.

I dag blev det ett besök hos fysioterapeften, av henne fick jag lite tips och råd om övningar som jag ska göra. Efter att hon undersökt mig sa hon att jag om c:a två veckor kan börja träna på Sats igen, i lagom takt och inte anstränga mig för mycket. Jag tror det kommer att bli toppen.

I morse när jag tittade ut genom fönstret singlade stora snöflingor ner på takåsarna. Wow, fint tänkte jag, tills jag kom ut.

Vilket slask, jag kan inte säga att det gick särskilt snabbt att ta sig fram eftersom jag var tvungen att parera varenda vattenpuss som bildats på trottoarerna, halt var det dessutom, så dagens promenad blev i kortaste laget. Jag gillar den maffiga utsikten vid oss, den är verkligen någoting utöver det vanliga. Jag brukar gå dit ibland bara för att njuta av den fina vyn.

I helgen var jag på loppis och hittade ett virkat sängöverkast, alltså, den lyckan. Jag har velat ha ett jättelänge. Tänk vilket jobb personen i fråga lagt ner för att tillverka ett sådant konststycke, man kan ju inget annat än att bli imponerad.

Hur vackert är det inte? Jag betalade bara ynka 200 kronor för detta handarbete. Jag fyndade också en Rörstrandskål billigt, den blev perfekt här hemma.

Jäg älskar verkligen att göra loppisfynd.