Månad: februari 2023

Det har varit lite av en uppförsbacke med alla cancerbesked hit och dit under ett tag, men nu känns det som om det börjat vända. Både jag och Patric har återhämtat oss jättebra. Från och med i dag börjar Patric arbeta 100% igen, han känner sig helt återställd. Vi har haft många saker att fira i helgen och en av dem är att Patrics PSA-värde som mäter <0,1 vilket visar på mycket låga nivåer, vilket betyder att de troligtvis lyckats få bort all prostatacancer. På onsdag ska vi till Sofiahemmet och få fler svar. Själv är jag så gott som på banan igen, svullnaden jag hade tidigare under armen har lagt sig och min rörlighet vid operationsområdet är mycket bättre.

Med lite sorg i hjärtat konstaterar jag att sportlovet börjat, vid den här tiden varje år brukar vi åka skidor i Åre. När Patric fick sitt cancerbesked i höstas avbokade vi stugan som vi förbokat, det med tanke på ovissheten inför hans operation. Just vid det tillfället visste jag inte att jag fått tillbaka min bröstcancern, så tur i oturen kan man säga. Jag räknar och hoppas på att vi kan åka dit nästa år och få njuta av naturen, och skidåkningen i Åre. Jag har tappat räkningen på hur många år vi varit där under sportlovet, men i runda slängar blir det nog runt 20 år.

I helgen blev det en utflykt till Trosa. Jag har varit där många gånger tidigare fast enbart sommartid. Staden är verkligen pitoresk och vacker, fast kanske mer på sommaren. Det blev en huttrande promenad längs med kanalen som avslutades med ett besök på ett mysigt café där vi åt varsin smörgås med en kopp kaffe till.

I dag blev det ett besök hos fysioterapeften, av henne fick jag lite tips och råd om övningar som jag ska göra. Efter att hon undersökt mig sa hon att jag om c:a två veckor kan börja träna på Sats igen, i lagom takt och inte anstränga mig för mycket. Jag tror det kommer att bli toppen.

I morse när jag tittade ut genom fönstret singlade stora snöflingor ner på takåsarna. Wow, fint tänkte jag, tills jag kom ut.

Vilket slask, jag kan inte säga att det gick särskilt snabbt att ta sig fram eftersom jag var tvungen att parera varenda vattenpuss som bildats på trottoarerna, halt var det dessutom, så dagens promenad blev i kortaste laget. Jag gillar den maffiga utsikten vid oss, den är verkligen någoting utöver det vanliga. Jag brukar gå dit ibland bara för att njuta av den fina vyn.

I helgen var jag på loppis och hittade ett virkat sängöverkast, alltså, den lyckan. Jag har velat ha ett jättelänge. Tänk vilket jobb personen i fråga lagt ner för att tillverka ett sådant konststycke, man kan ju inget annat än att bli imponerad.

Hur vackert är det inte? Jag betalade bara ynka 200 kronor för detta handarbete. Jag fyndade också en Rörstrandskål billigt, den blev perfekt här hemma.

Jäg älskar verkligen att göra loppisfynd.

I går tog jag och Patric vårt pick och pack och åkte till landet, det blir en liten kortis härute, eftersom vi åker hem redan på lördag. Hur som helst känns det så skönt att vara här även om regnet sakta strilar ner utanför fönstret. Patric är tillbaka med nästan full kraft, ja, i alla fall med en stor del av sin muskelkraft. Han får både lyfta och bära precis som vanligt igen efter sin prostatacanceroperation. Själv måste jag vänta med det ytterligare två veckor.

I veckan träffade jag en ny läkare, han sjukskrev mig fyra veckor till, det beror bland annat på att jag fått en vätskesamling under vänster arm som gör ont och ömmar. I nästa vecka ska jag träffa en psykiatiker och en rehabkordinator. Psykiatikern hoppas jag kan hjälpa mig med mina klimakteriebesvär som jag fått av mina antihormonella tabletter ( det är tabletter som jag måste jag ta i 5-10 år för att förebygga cancer). För att få bukt på klimakterieproblemen kan antidepresiv behandling konstigt nog hjälpa till mot det och eftersom jag lider jättemycket av tabletterna vore det toppen om jag kunde få den hjälpen. Jag är alltså inte deprimerad, utan behöver bara få en balans på intaget av mina antihormonella tabletter. Rehabkordinatorn ska hjälpa mig med min återgång till arbetet efter sjukskrivningen så att det blir så bra som möjligt. Det känns så skönt att det finns en plan för både mina klimakteriebesvär och min arbetssituation, det känns som en sten släppt, jag är så lättad.

I stället för långpromenad i regnet blev det fika och bokläsning. Patric har arbetat under förmiddagen, medan jag har inspekterat vildsvinens framfart på tomten, det ser ut som en jordfräs varit framme. Nåväl, det gjorde inte så mycket just där, men jag är ju inte sugen på att de eventuellt kommer tillbaka igen och gör fler gropar.

Sedan i början på helgen har jag haft ont och är svullen i området där de tog bort lymfkörteln. Det är jobbigt att känna så eftersom jag bara vill att det ska bli bättre, inte sämre. Jag har känt mig trött och har vilat mycket, dessutom sover jag som en stock och drömmer mycket på nätterna. Jag älskar att promenera och gillar att känna att jag gjort något men samtidigt väller tröttheten över mig när jag ansträngt mig. Koncentrationen är det lite si och så med, det är som om jag inte orkar att ta in allt utan stänger av mig. Jag hoppas att det är övergående, men just nu känns det som om det har varit lite väl mycket de senaste 9 månaderna. Min värld har varit lite sådär ofokuserat och det kanske inte syns på mig, men det känns inuti.

På onsdag ska jag träffa min läkare igen. Hon ska göra en klinisk undersökning på min svullnad vid lymfkörteln. Det är ingenting jag är särskilt oroad över men jag avskyr att ha ont och att vara tvungen att äta smärtstillande.

I går tog vi en härlig promenad runt Orlången, med det här gänget.

Efteråt den raska promenaden bjöd Sofie och Viktor på gofika och vi hann även med en omgång kortspel. I dag har orken varit nästan nere på noll så det har bara blivit en kort promenad och inte så mycket mer, hoppas på nya friska tag i morgon.

Det har varit fina promenaddagar den här veckan, jag har hunnit med en sväng till Svenskt tenn och utforskat Söder mer. I dag tog vi en tur till Drottningholm.

Även om det var mulet i dag så går vi mot ljusare tider, det riktigt spritter i kroppen när jag tänker på det. Heja våren!

Chelsie, yngsta dottern, jobbar men kommer hem lagom innan Mellot sätter igång. Vi har laddat upp med gurk- och morotsstavar och till det blir det såklart Ranch-dipp. Jag och Patric tjuvstartade i går med lite småplock, det blev en blandad kompott av lite smått och gott.

Vi såg slutet på filmatiseringen av Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”. Vilken bra serie. Har ni inte sett den, så se den.

I slutet av förra veckan ringde min läkare och medelade att patologsvaret äntligen kommit. Hon berättade att i kalkområde de opererade bort fanns det bara cancer i förstadiet, alltså ingen utvecklad cancer. Det innebär att det inte behövs någon ny operation. Däremot kommer de gå till botten med varför jag fick tillbaka cancern efter så kort tid. Jag räknar med att jag får svar på det inom kort. Det känns skönt att slippa fler behandlingar och bara tänka på att bli frisk igen. Och som en försmak på det hela var vår helg på landet en riktig återhämtare och humörhöjare.

En gång i tiden ärvde jag mina föräldrars gamla luftgevär, då och då tar vi fram den och skjuter. Den här gången kastade Patric ut en ölburk med ett fiskedrag en bit ut på isen. Vi turades sedan om att skjuta på det.

Vi har också spelat sällskapspel, grillat, klämt i oss en massa godis och snacksat med chips och dipp till melodifestivalen.

Inte långt ifrån där vi bor har vi hittat ett superbra brunchställe. I förra veckan introducerade vi det för Chelsie, yngsta dottern, när hon hade håltimme.

I bakgrunden på deras tapetvägg kan man se en del spännande motiv, såsom rån och mord, mycket intressant…

Om en vecka kan Patric börja lyfta tunga saker och han kan även ut och börja försiktigt springa och då blir ordningen mer återställd. Nu dröjer det inte länge förrän vi kan börja åka ut till landet igen på helgerna. Jag återhämtar mig också bra, det stramar fortfarande i ärret och under armhålan, men det blir bara bättre och bättre. Tyvärr får vi vänta ända tills i början på mars med svar från Patrics patolog, så fram tills dess får vi leva i ovisshet om hans cancer spridit sig eller ej.

Det blev inte så mycket sagt under gårdagens läkarbesök mer än att de inte fått något slutligt svar från patologen. I och med det blev det heller ingen vårdplan. Men det fanns en bra nyhet och det var att lymfkörteln är frisk, det finns inget tecken på spridning av cancer. När läkarna haft sin nästa konferens kommer jag att få svar på om jag behöver genomgå en till operation. Det beror på att de redan nu hittat ”något” inte fastställt än vad, men att ”det” ligger nära marginalområdet, för mig innebär det i så fall att de behöver skära mer i det nyopererade området så att marginalerna blir större. Min läkare sa att risken är liten men att den finns där. Jag är bara rädd för att det blir som förra gången, att de inte fått med sig allt och att vid nästa MR-röntgen upptäcker att cancern återkommit. Oavsätt vilket beslutet de tar, känns båda beskeden tunga.

I veckan hörde sonen av sig och var sugen på att åka ut till landet i helgen, det tyckte även Sofie, mellandottern och hennes kille var en bra idé. Vi åker ut dit på lördag och sover över, jag längtar redan.

Patric är halvtidssjukskriven, det betyder att vi kan umgås och hitta på saker tillsammans. Det har blivit en del promenader men även ett besök på stadsmuseumet.

Varken jag eller Patric är helt ”fit for fight” än, men det blir bättre och bättre. Jag har fortfarande jätteont kring operationssåret och går på starka tabletter, det är jag inte van vid, för jag tar knappt en huvudvärkstablett om jag inte måste, men min läkare var hård och bestämd på den punkten, jag måste ta mina värktabletter.