I lördags mötte vi upp våra goda vänner hemma hos dem i deras fina lya på Kungsholmen. Vi blev bjudna på  bubbel och snacks innan vårt inplanerade restaurangbesök. Med höga förväntningar promenerade vi ner den korta biten till restaurang La Famiglia på Alströmmergatan  45. Vi har varit där ett par gånger tidigare genom åren  både jag och min man och även våra vänner. När vi gick in i restaurangen haffade vi en kypare och sa åt honom att vi beställt bord till 18.30. Han såg minst sagt förvirrad ut och klämde in oss i ett hörna vid ett av de runda borden i baren. Ett till synes märkligt val av plats eftersom det inte var i själva restaurangen. Men varken han eller vi kunde då ana att vi satt på första parkett och kunde följa all dramatik på nära håll.

Det tog inte särskilt lång stund för att förstå att saker och ting inte låg rätt till.

Efter att ha väntat i över en och en halv timme på förrätten kände vi att tålamodet började tryta och det var vi verkligen inte ensamma om. Två killar kom fram till baren och rosenrasande skrek att de inte fått in sin mat. De skrek och fäktade med armarna och servitören bemötte anklagelserna mer truligt. Killarna meddelade högljutt att de skulle gå därifrån utan att betala en enda sikin och att de aldrig mer skulle komma tillbaka. Sagt som gjort vände de på klacken och gick. Servitörerna bemödade sig inte ens att följa efter.

Då kom förrätten in.

Något ostadigt delade servitören ut förrätts-tallrikarna. Hans armbågar var farligt nära näsan, livrädda att han skulle råka nocka någon av oss försökte vi parera hans klumpiga gester.

Inte hade han heller tagit bort brödfatet som vi fick in i början av kvällen eller våra ölglas. När vår vän bad honom ta bort det, fick vi en surmulen blick tillbaka. Bordet  var fullspäckat med glas och småtallrikar så när han äntligen tog sig an uppgiften lyckades han med konststycket att tappa ett av glasen i golvet.

När vi hämtat oss efter  glassplitter-chocken blickade jag ner på min carpaccio. Den var inte lätt att hitta under all ruccula.

Med stirrig blick sprang servitörerna omkring som irrande höns. Vi försökte hejda en av dem för att be om mer vatten. Han kunde inte ett ord svenska, engelska eller för den delen italienska. Han skakade argt på huvudet och försvann in i restaurangen.

Fascinerat  såg vi hur fler och fler middagsgäster högljutt kom in i  baren och skäller ut den ena servitören efter den andra. Alla undrade, -”Var i helvete är maten?”

Nu var folk riktigt arga.

Efter att alla i sällskapet tagit en runda på toaletten såg vi kaoset ute i restaurangen. Alla vi stötte på i toalettkön var förfärade över hur allt sköttes, det blev en märklig stämning. Det blev vi mot dem.

När vi efter 2 1/2 timme senare fortfarande inte hade fått in huvudrätten tyckte vi att servitören kunde bjuda på en flaska vin eftersom vi vid det laget förstod att det skulle dröja. Han började genast argumentera emot, men vi stod på oss och fick så småningom in en flaska.

Då, dyker  detta upp.

Jag gapade så mycket att hakan fastnade i ”tappa hakan läge.” Mamma Mia, en bit kött som simmar i sås. Inte en tillstymmelse till något mer, inte ens ett salladsblad eller en pytteliten dekoration i form av en persiljekvist. När jag påpekade att jag tyckte att köttet var för indränkt i såsen såg han helt oförstående ut och började återigen argumentera emot. Vid det laget kände jag att gaffeln i handen inte längre var säker. Sammanbitet skyfflade jag över en del av såsen på ett annat fat.

Sedan kom vår sideorder in, i form av detta.

Sammanlagt fick vi 16 styckena pommes frites var. Som sloknade som flaggstången på Sergels torg.

Vår andra vän hade beställt in en hummerpasta, som kom in i kallaste laget. Stora klor låg på sidan av tallriken. Vår vän försökte att öppna dem men det gick inte. Min man gjorde även han ett tappert försök att gräva sig in i köttet. Det satt som cement konstaterade de.

När hon utan att ha lyckats med klorna och ätit klart en del av pastan kunde vi äntligen fånga servitören uppmärksamhet och frågade honom om klorna enbart var till för dekoration. Det var det inte. Då undrade vi såklart  hur de skulle öppnas. Då log han triumferade och kom tillbaka med en nötknäppare.

What?

Var inte det i senaste laget?

Som kompensation fick vi varsin kopp kaffe som han även där misslyckas med. Min man beställer en espresso men får en cappuccino. När servitören såg att jag blev arg erbjöd han mig en Limoncello.  Jag svarar korthugget att han får bjuda alla i bordet på det.

Strax efteråt kommer ytterligare en arg gäst och försöker att hitta någon av servitörerna. När hon inte såg någon rycker hon resolut upp köksdörren och skrek upprört åt dem därinne.

Vi får då höra skvaller från toakön att det finns en hund i köket.

Häpna och stumma satt vi och tittade på varandra, kan det bli så mycket värre?

Aldrig någonsin har jag varit med om någonting liknande. Vi kom dit 18.30 och gick därifrån 22.30. Hade servitörerna varit det minsta charmiga hade de kanske kommit undan lite mer än vad de gjorde, men icke sa Nicke. Vårt sällskap informerade dem hur de borde ha gjort. Med all säkerhet gick inte det rådet in.

Never more.