För vilket år i ordningen som vi varit på julmarknaden i Sigtuna vete tusan, men vi har varit där sedan tvillingarna var små. Årets julmarknad var nog den sämsta vi varit på sedan start. Först och främst var det dåligt väder, regnblandad snö och för det andra hade de dragit ner på alla stånd, det fanns bara ett fåtal uppställda, jättetrist.

Men inte åker vi till Sigtuna utan en gofika på Tant Brun.

Varje år pressar vi oss in i vår favoritbokhandel, det är alltid lika fullt med folk där precis som det är hos Tant Brun. Det finns inte en chans att vi skulle missa att gå in dit. Där inne brukar vi hänga länge för det finns så mycket att titta på.

Gladast blev jag nog över mina nyinköpta Icebug med dubbar på, de hittade jag i en skoaffär längs med marknadsgatan. Det kommer inte att finnas någon som helst risk att jag bryter lårbenshalsen med dem på.

Eftersom vi var i Tyskland förra söndagen missade vi 1:a advents glöggstunden. Den tog vi igen i dag i stället.

Då var julstjärnorna, ljusstakarna och luciatåget äntligen framtagna och uppsatta. Nu fattas bara julstämmningen, den å andra sidan brukar dröja ända fram till jul innan den infinner sig.

Halva eftermiddagen har gått åt att steka julköttbullar. De väntar just nu på att kallna så jag kan parkera in dem i frysen. Lite panikslagen kände jag mig i går när jag insåg att det faktiskt snart är jul och jag har inte hunnit med att köpa en endaste klapp. Sofie är dessutom den enda som skickat in sin julönskning till mig. Jag vet att Corinne tycker att hon gjort det, men när jag såg hennes lista hade hon inte precis preciserat sig. Där stod bl.a parfym…ok! men vilken doft, märke och var finns den att köpa? Gahhh, vad jag blir jättestressad av sådant. Det finns en till i familjen som varit stressad. Sofie lyckades försova sig i morse. Jag och Patric erbjöd oss att skjutsa henne till Max. Medan hon flängde runt i huset som ett jehu, satte sig Patric och jag  i bilen och väntade på henne. Efter en stund störtade hon ut ur huset och vi kunde åka och lämna av henne. På vägen hem passade vi på att handla, någon timme senare kom vi hem och tittade förvånat på ytterdörren som stod vidöppen. Den lilla detaljen att stänga dörrar är kanske inte Sofies starkaste sida. Under tiden låg Chelsie och sov i godan ro. Det var bara för första bästa inbrottstjuv att knalla in och hämta vad de ville.

När jag läste att Sverigedemokraterna ytterligare gått framåt i opinionsmätningarna med 5,5 procentenheter får det mig att undra om man överhuvudtaget anser att demokrati är en rättighet. Jag förstår faktiskt inte varför man tar ställning till ett parti där de  bara vill skapa oreda i dessa oroliga tider. Se hur Trumps Amerika ser ut i dag, Brexitkaoset, Lag och rätt i Polen och Ungerns Orbán. Där den sistnämnda vägrar att ställa upp i Melodifestivalen på grund av att den anses ”för homosexuell”, vill vi verkligen verka för ett sådant samhälle?

 Tidigt i morse satt jag på roddmaskinen och körde järnet. När jag stretchat klart och ställde mig upp något hastigt fanns det knappt någon ork att stappla in i omklädningsrummet. Det gick ovanligt trögt i dag, men jag är på’t igen tidigt i morgon bitti. Tänkte att jag skulle förmå mig att få ner adventspyntet från vinden  men även där tryter orken efter en dag i ständig rörelse, det får bli någon annan dag. Jag är helt slut varje dag efter arbetet. Ljudnivån är hög, konflikterna haglar och man springer som en jojo runt för att täcka upp överallt. 10 år med lugn och ro är numera ett minne blott.

I fredags morse redan vid 4.00 hoppade jag, Patric, Chelsie och hennes kompis in i bilen och begav oss ut i snöstormen. Jag körandes. Efter Ödeshög var jag ett vrak. Redan i oktober när vi bestämde oss för att åka ner till Tyskland gjorde vi ett medvetet val att inte sätta på vinterdäcken på Teslan. Det på grund av att vi inte skulle bli insläppta i Tyskland med dubbdäck. Nåväl, där satt jag i bilen med händerna i ett krampaktigt tag runt ratten och såg inte handen framför mig i årets värsta snöstorm. Becksvart var det dessutom och sommardäcken kändes inte uppmuntrande. Patric fick ta över och gjorde det fram till Malmö, därefter blev det min tur att jag styra kosan över Öresundsbron. Väl framme i Lübeck fick vi tillgång till en otroligt härlig och fin etagevindsvåning i gamla stan.

På kvällen gick vi till en italiensk restaurang som låg vägg i vägg med vår lägenhet. Inga märkvärdigheter med den mer än att vi blev mätta och ganska belåtna och det efter dagen alla strapatser på vägen. Lördagen var det andra bullar med. Oj,oj,oj vilken dag det blev…

Alla utom jag bestämde sig för att ta en tur i pariserhjulet. I alla fall en av dem ångrade tilltaget och flämtade skräckslaget – ” Ahh, vad högt” och då bör tilläggas att de bara var halvvägs uppe i luften.

När de 40 varv senare stod med fötterna på jorden utbrast Chelsie -” Den var inte rolig… aldrig mer.” Jag förstod precis vad hon menade.

Altstadt i Lübeck är inte jättestor och ändå hann vi inte med allt. De har klätt varenda del i området juligt. En del av granarna hade de till och med hängt upp och ner i ett av kyrkvalven.

Till lunch hittade vi till en restaurang som Guide Michelin hade rekommenderat. Vi åt varsin schnitzel och kunde konstatera att det var den godaste schnitzeln vi någonsin ätit.

Efter den måltiden behövde vi skölja ner hela härligheten med något riktigt sött. Det blev såklart lite glühwein.

Och kanderade äpplen.

Jag kan verkligen varmt rekommendera en jultripp ner dit. Det finns så mycket att uppleva, se och äta. Julstånden är pittoreska och en riktigt härlig julstämning infinner sig.

Då är det snart den första advent och efter det börjar nedräkningen till jul. I helgen vände jag upp och ner på kattvinden och slet fram alla adventsprylarna. Nu står de i startgropen och behöva bara dammas av och sättas upp. Men innan dess åker vi till julmarknaderna i Lübeck. Vi åker early birdy på fredag och kommer hem på söndag. Det ska bli riktigt skoj. Alla barnen var medbjudna men det slutade med att det bara blev Chelsie som kunde följa med. André och Sofie arbetar och Corinne tentapluggar. Vi bestämde att Chelsie fick ta med sig en kompis, det kommer att bli så mycket roligare för henne.

Jag blir alltid lika överraskad varje år och muttrar lika surt år efter år när de käcka  jullhitsen strömmar ut från radiokanalerna i ett. Ringrostig hinner man ju aldrig bli för sångerna sitter ju liksom som berg. Jag har tagit bort två favorit radiokanaler i bilen eftersom de endast kör jultema. Alltså någon måtta får det lov att vara. Jag gillar julen men efter Mariah Careys plågdänga, ” All I want for christmas is you,” får det mig att inse… hur ska jag lyckas stå ut till jul?

Veckan som gått kan jag gott radera. Vädermässigt har det varit en katastrof, regn, rusk och flera nyanser av grå himmel. Jobb biten har heller inte varit särskilt munter. Jag har jobbat över nästan varje dag på grund av sjukdom, dessutom har det varit ren uppförsbacke i nästan allt jag gjort. Som sagt, den här veckan kan jag lugnt lägga bakom mig. Men det har faktiskt funnits en ljusglimt i allt det gråa. André fick jobb på Vapiano inne i stan. Han kommer att extraknäcka som servitör. Efter att ha arbetat på Gröna Lund under höstlovet gick det betydligt lättare att få jobb. Han är inte helt nöjd med studievalet han utbildar sig till. Gymnasielärare i engelska och matte är kanske inte hans grej även om det är två ämnen som han tycker om. Han funderar på att hoppa av. Men det beror i första hand på hur han tycker att arbetet på Vapiano går och om han i så fall får en heltidstjänst. Som det nu ser ut så kan han kombinera studier och jobb. Det roliga är att hans bästa kompis också fick jobb där. De sökte samma tjänst och fick det båda två. Det visade sig också att hans andra bäste vän hade arbetat där tidigare. Cirkeln är sluten.

Förra året köpte jag amaryllislökar som är inlindade i en vaxstrumpa. När vi besökte en blomsterhandel i dag fick jag syn på dem igen och bestämde mig på stubben för att köpa två.  Det bästa med dem är att de sköter sig själva så man behöver inte vattna dem. Dessutom är de otroligt snygga när de blommar. De fick bli två röda i år. Till lunch slog vi till på kikärtsvåfflor.

Kikärtsvåfflor

6 dl kikärtor

1 gul lök, skalad och finhackad

3 vitlöksklyftor, finhackad

3 msk persilja

1 msk vetemjöl

1 tsk paprikapulver

1 tsk salt

Svartpeppar

Gör så här: Skölj kikärtorna och låt rinna av. Häll ner alla ingredienser i matberedare och blanda väl. Klicka i en smet i ett inoljat våffeljärn och pressa ut kikärtskrämen. Låt grädda i några minuter tills den får fin färg. Serveras med lax, rödlök och en klick philadelfiaost.

 

Det blev en jättehärlig helg med lagom mycket saker på agendan. Både i går och i dag sov jag ut, vilket jag sällan behöver. Jag brukar vara pigg och redo att gå upp redan vid fyra- fem på morgonen, men det är lite att ta i att gå upp vid den tiden så oftast brukar jag ligga kvar i sängen tills det inte går längre. I dag tog vi äntligen ner studsmattan. Den har gett mig alldeles för mycket, dåligt samvete. Det har i flera månader stått på min ” to do” lista.  men vi har haft svårt att lyckats klämma in den lilla detaljen i allt bök.

I går kom Birgitta och Marie över på middag. Det var länge sedan vi sågs, närmare bestämt i våras. Vi hade en träff inplanerad i somras med då ställde vädret till det och vi ställde in. Det var så roligt att träffa dem igen och snart är det dags igen och då på julkonsert och middag. Längtar redan dit… Om en stund ska jag hämta övningskörningsdottern från Max. Hon kör hem. I morgon är det full rulle med jobb och vardag men fram till dess ska här mysas med både film och tända ljus.

Det har varit sängläge för mig sedan i måndags förmiddag. Jag kroknade ihop under måndagsmorgonen på jobbet. Magen gjorde ont och febern kom som ett brev på posten. I dag känner jag mig bättre och tänker gå tilll jobbet i morgon. Fortfarande känner jag mig ganska förkyld med hosta och huvudvärk, men sådant brukar ta lite längre tid att bli av med. Huvudsaken är att kroppen känner sig tillräkligt stark för att orka gå till jobbet och det tycker jag att jag gör. Det är första gången som jag är sjuk i år, innan dess har jag varit kärnfrisk. Nåja, någon gång måste det vara den första att bli sjuk.

Det har nu gått ett år sedan jag stängde ner Facebook. För ett par månader sedan tog jag det riktigt stora klivet att stänga ner det helt. Numera ser jag knappt någon reklam rullas upp i mitt flöde på nätet, dessutom tycker jag att Mark Zuckerbergs hantering av Facebook är under all anständighet. Jag är nöjd med mitt beslut att ta bort F-book även om jag får göra avkall på alla mina vänners utlagda bilder. Jag är också nöjd med mitt fortsatta bloggande, fastän jag numera bloggar i mindre skala. Jag försöker ta mig tid då och då för att knåpa ihop en liten sammanfattning av vad som händer i mitt liv. Mer än så är det inte.

Det blev en riktig vicka på höften afton. Sofie fick en kurs i hur underkroppsrörelsen i en salsa ska dansas.

Det fick hon med besked mellan skrattattackerna.

Flera av barnen var hemma under gårdagskvällen. André var med en stund men försvann sedan ut i nattlivet. Chelsie var på kalas en bit bort. Mitt under festligheterna försvann vattnet, det enda som hördes var ett gurglande läte från kranen. På nätet kunde vi läsa att det var en vattenläcka i närområdet. Vi informerades att det fanns en vattenpost tvärs över gatan där man kunde hämta sina förnödenhet, vilket vi gjorde. Därefter kunde kvällen lugnt fortsätta.

I morse blev det till att vakna upp till ett regnigt Stockholm. Vädret är inte jättemuntert. Ett kompakt dystert molntäcke som ligger som ett lock över takåsarna. Under dagen ska vi i väg och fika hos en kompis i stan sedan ska vi storhandla och fira fars dag.  Precis lagom mycket att göra en söndag.

Japp, då har jag lyckats klämma i mig två Gustav Adolf bakelser med bara några timmars mellanrum. Den första blev jag bjuden på under min lunchrast i skolan. Efter första tuggan skänkte jag mina tänder en tacksam tanke. De höll! Mina kollegor hade annan ätteknik, de slickade i sig chokladtäcket men vågade sig inte på skorpan.

Efter en något kaotisk eftermiddag med många borta och en övertid senare insåg jag att mina jobbnycklar var försvunna. Arg som ett bi försökte jag komma in i mitt skåp och hoppades på ett mirakel, men nej. Skåpet förblev låst. Surt, för där låg mitt busskort, mobiltelefon och hela väskan. Som tur var hade jag på mig min jobbmobil och kunde ringa hem. Stunden senare sladdade Sofie och c:o övningskörande förbi och hämtade upp en mycket tacksam mamma. Väl hemma kände jag något hårt i min fleeströja. Nämen se där, var det inte mina nycklar som låg där och tryckte? Som tur var bjöds det på en god och tröstande bakelse efter middagen.

Tack Gustav Adolf för det. Du räddade min kväll.