Mitt pedantiska sinne är i gungning. Alla barns rum ser helt enkelt bedrövliga ut. Se bara här: Godispapper i sonens rum.

Godisvägg i yngsta dotterns rum. Kan man urskilja något sorts mönster här?

För att återkomma till mitt pedanteri.

Min högsta önskan är att mina slarvpellar till barn kunde bära upp sin tvätt till tvättkorgen på övervåningen och att de fortsättningsvis inte frågar mig om jag har tvättat den eller den tröjan. All tvätt ligger nämligen fortfarande kvar i högar på golvet.

Nu har det gått så långt att vi har fått tillbaka bananflugorna som är fetare än någonsin. En av dem var så stor och fet att jag tvingades sparka ihjäl den, det säger en hel del om deras välmående, eller hur?

Annars har jag faktiskt haft en riktigt intressant dag. Min man lyckades inte byta däck på stora bilen i söndags. Vi tror att däckverkstaden som vi bytte däcken hos i våras har skruvat sönder bultarna.

I dag blev det därför ett besök på bilverkstaden för att byta däck.

Kliande eksem är ett milt uttryck för mina besvär när jag befinner mig antingen på en bilbesiktning eller i en serviceverkstad.

Jag är rädd för att göra fel:  som att råka köra  upp på en av ramperna helt snett och behöva backa ut igen och göra om allt från början. Eller att ta kurvan för snävt och skrapa emot något när jag ska in med själva bilen i bilhallen. Mycket kan gå fel och det är jag så medveten om. Och jag hatar det så mycket…

Den här gången gick det bra. Jag lämnade bara över bilen till min man, han fick sköta allt.

I dag är jag lyckligt lottad men snart står jag där i besiktningshallen med svettiga fingrar, om inte allt för länge. Ojojoj, vad jag längtar, not.

Jag vill slå ett slag för denna begåvade tjej från Finland. Jag är minst sagt mycket imponerad av hennes språkkonst.

Mellandottern berättade att hon och några kompisar gick ner till centrum för att tigga varor till en basar som de kommer att ha framöver.

De gick in i zoo-affären och undrade om de hade något att skänka. Killen i kassan blev lite perplex men fann sig ganska snabbt  och undrade om det gick  bra med en guldfisk.

Rundturen i sig hade gått rätt skapligt, konstaterade mellandottern när hon kom hem.

Jag kunde inget annat än hålla med när hon viftade med den stora godisburken inbäddad i en stor celofanpåse mitt under näsan på mig, inte dåligt alls.

De tre största barnen nämnde i förbifarten att de nationella proven snart rasslar igång.

Det bästa med det hela är att de inte kan plugga till provet. Men samtidigt  är de en smula nervösa för att det ska vara allt för svårt.

Jag måste erkänna att det känns skönt att den tiden är förbi för länge sedan, så härligt.

Här är ett rätt suddigt foto av mig för ett tag sedan. När även jag oroade mig för alla dessa prov.

Nä, jag orkar knappt med alla dessa spam på mailen. Jag blir helt galen, never ending story. Min tumme är helt slut efter att ha deletat allt skräp.

Bara tanken på att öppna mailen tar emot, hela jag säger nope, gör det inte.

Ändå är jag tvungen att göra det, för annars skulle jag få så mycket mail att  min tumme helt skulle släppa taget om skelettet.

Den här tummen är det dock inget fel på.

Den här sorgliga synen möttes jag av när jag stack näsan utanför ytterdörren, stackars Olaf.

Inte ens näsan ville sitta kvar.

Det här vädret blir jag inte särskilt munter av heller, regn och grått så långt ögat når. Nä fy, inget för mig.

Däremot fick jag  blodad tand inför all snö som kom förra veckan. Tänk vad lite  snö kan lysa upp tillvaron.

Det är inte så att jag behöver fler vaser, men när jag såg denna kaktus kunde jag inte låta bli att kvickt stoppa ner den i  kundkorgen. Hur söt är den inte?

Det är kanske inte så mycket julstämning över den, men med tanke på att det nästan bara finns juldekorationer att välja på så stack den här verkligen ut.

Tja, ibland får man helt enkelt gå emot strömmen.

Äldsta dottern är inne i någon sorts heminredningsperiod. Hon har möblerat om sitt rum hela helgen. Emellan heminredningsaktiviteterna hörde jag henne spela på sin ukulele. Den tjejen är verkligen musikalisk, den biten har hon inte ärvt från mig. Jag är nog bland den tondövaste som finns, tyvärr.

Kanske just för att jag är så omusikalisk av mig  så beundrar jag desto mer de som är musikaliska.

Äldsta dottern spelar även gitarr och keyboard, men det är nog ukulelen som hon spelar mest på. Måste säga att det är ett ganska udda och svårt instrument att sitta och klinka på. Jag vet,  jag har provat, det kommer inte att hända igen… jag lovar.

Som vanligt har jag ätit alldeles för mycket under helgen. Det känns riktigt skönt att det blivit måndag, det betyder att det inte  kommer att bli  så mycket matutsvävningar med andra ord.

Dagens program innehåller precis allt som jag tycker är tråkigt. Storstädning av huset samt storrengöring i alla duschutrymmen.

Jag kommer inte att le på hela dagen. Jo, försten det kommer jag visst att göra. Just nu läser jag  Leif G W Perssons senaste bok i min Ipod. Han kan verkligen få mig på gott humör och det kommer jag att behöva…

Vem kan motstå en sådan här god tonfisksmörgås på frukostbrickan på morgonen, inte jag i alla fall.

Tänk vad en bra start på morgonen gör för humöret.

Här har vi fars dag-myst. Jag tog fram våffeljärnet och gräddade våfflor för ett helt kompani. Det är ju så gott, särskilt med grädde och hjortronsylt till.

Maken fick en jättefin present av yngsta dottern som hon har tillverkat i träslöjden.

Fars dag-jubilaren studerar konstverket med beundran. Vänder sedan på getingen och till hans stora glädje ser han att  vingarna är gjorda av det här:

En ölburk, jo, man tackar.

Skapelsen har nu fått en strategisk plats i köket, nära vin och ölkylen. Nu kan maken snegla på den hur mycket han vill.

Jag är lyckligt lottad, tänk er att ha en alldeles egen nagelkonstnär i huset. Visst blir man avundsjuk?

Jag blev ordentligt omhändertagen och fick slå mig ner på en av stolarna i köket. Där fick jag fylla i ett formulär om hur jag ville ha mina naglar. Därefter fick jag ett glas vatten innan utövaren satt i gång.

Nagelkonstnären såg väldigt bestämd ut när hon frågade maken om hon fick fixa till hans tånaglar, hon meddelade att det fanns en uppsjö av snygga färger som han kunde  välja mellan.

Jag kan nog påstå att han inte blev lika begeistrad i förslaget.

Eftersom min man fick en sådan adrenalinkick av däckbytet i går bestämde han sig för att byta däck på stora bilen också. Han nämnde det i förbifarten när vi satt samlade vid middagen. Gissa om jag höll på att sätta rostbiffen i halsen?

Tar det aldrig slut på skojiga helgnöjen?