Jag följde med mellandottern till tandregleringen häromdagen. Det blev goda nyheter, hon slipper tandställningen i slutet av januari.

Hurra! Jag slipper allt som har med gummiband att göra, så skönt. Vet ni hur svårstädade dessa rackare är? Inte? Vad skönt för er. Ni andra, ni vet vad jag pratar om…

Såklart firade vi det glädjande beskedet med en lunch,  vi slog till på en veggi-wok båda två.

Suck, vad jag ångrade mitt val av mat när jag såg de spröda friterade räkorna som bordsgrannen smaskade i sig, det var nästintill olidligt. Skarpt  funderade jag på att försöka byta bort min tallriken mot hans, men samtidigt förstod jag  att han troligtvis inte skulle var särskilt sugen på att byta till mitt veggo-tråk.

Bara en vegetarian skulle gå igång på en sådan trist rätt.

Nä, jag kommer då aldrig att bli vegetarian, jag gillar kött, fisk och skaldjur alldeles för mycket för att bli en greengirl.

Dessutom har jag väldigt svårt att inte se mig själv i framtiden med en stor bit ansjovis i munnen. Hua lia, vilket skräckscenario.

Så var det med det, ha en fin dag på er.

Vilket fantastiskt fint Lucia-tåg vi såg i går, vilka underbara toner de bjöd på. Jodå, jag känner att jag börjar komma in i lite julstämning så smått.

Yngsta dottern var stel som en fiskpinne när hon hade lussat klart efter dryga timmen utomhus. Näsan kunde lätt förväxlas med Rudolfs röda mule i stället för den gnistrade stjärnan hon ändå utgav sig för att vara.

Vad tror vi om vanten? Girl power?

När vi kom hem beordrade jag yngsta dottern att sätta sig i ång-bastun men hon var inte med på det tåget. Hon bestämde sig för att kura ihop sig under täcket i stället, vilket absolut inte vare en dum idé.

Slut som artist…

Jag tyckte att det passade bättre med varm choklad och lussebullar än glögg och pepparkakor, gårdagen till ära. Alla var med på noterna och ville vara med och mysa framför brasan. Åhh, vad  jag älskar när alla är samlade.

Tja, Lucia var nog inte så pjåkigt ändå.

I går var vi bortbjudna på middag hos min ”syster”. Såklart bänkade vi oss framför tv:n en stund för att beundra damernas klänningar och det får jag nog lov att säga att det fanns en hel del fint att titta på.

Somliga satt som förtrollade i soffan andra inte…

Min  ”syster” bjöd på en förrätt som var helt underbar. Jag  återkomma om receptet i ett senare inlägg.

Sonen och kusinen är otroligt lika varandra, tycker jag, en del till utseendet men mest av allt deras personlighet. Båda två är otroligt omtänksamma och genuint fina och snälla, en oslagbar kombo helt enkelt.

Det blev lite lek med ett av loppisfynden, min man hängde genast på.

Kvällen fortsatte med både dans och kramkalas.

På kvällskvisten fick vi skjuts hem av vår chaufför som tog sitt körkort i somras, det kallar jag lyx.

Men hörrni, vilket underbart väder vi har. Roligt att vi har fått snö, dags att ut och njuta av härligheten.

Ha det bra!

Det händer att jag åker pendeltåg ibland och tycker att det är ganska spännande. Det är så mycket att titta på, mycket mer intressantare än att titta på mobilen. Visserligen brukar jag ha den framme, men mer som ett kamouflage.

I går när jag precis hade klämt mig ner i en av stolarna och lyfte blicken såg jag ”mannen”, eller rättare sagt ”mannens” halva tatuering. Jag spärrade upp ögonen för att jag skulle kunna se bättre men misslyckades. Jag satt och stirrade som besatt och samtidigt funderade jag över den? Vad föreställde det? Jag såg ju två tjocka ben sticka ut från tröjan och rent förnuftsmässigt förstår jag att det troligtvis inte är en pepparkaksgubbe som jag vill få det till, men säker var jag inte.

Innan jag klev av pendeln kliar det enormt i fingrarna på mig, jag ville bara dra upp ”mannens” tröjärm och titta efter.  Med nu lär jag få gå här omkring i ovisshet och fundera: hade han verkligen tatuerat in en pepparkaksgubbe på armen? Tja, det här är en del av livets gåtor …

Tänk er att det såg ut ungefär så här… Och vem tatuerat in något sådant fult? Jag bara undrar…

Nu är det dags att bege sig ut i vinterlandskapet.

So long!

Dagen till ära bjöd min man mig på lunch. Det var nästan så att jag inte ville gå in i restaurangen eftersom solen värmde så skönt, för vem vill sitta inne då?  Men jag anpassade mig och slog till på en fisksoppa som var ok. Det är alltid lika trevligt att lunch-dejta min man. Vi hann med lite småprat om ditten och datten utan att någon bröt sig in i samtalet, vilket aldrig händer när barnen är med.

När vi satt på restaurangen och  småpratade kom han plötsligt på att han behövde köpa nya skjortor. Fortare än blixten gick vi in en butik och kom ut två skjortor senare, inga krusiduller i den butiken inte. Min man hatar verkligen att shoppa, själv hann jag inte ens blinka förrän allt var betalt och klart med kvittot  i påsen, suck.

Det märkliga var att han liksom greppade skjortorna i luften, utan att ens ha provat dem var han redan framme vid kassan. Vem shoppar på det sättet liksom? Själv står jag där i provhytten och känner mig tveksam till allt jag provar för att inte tala om beslutsångesten när jag väl bestämt mig. I bland önskar jag faktiskt att jag vore lite mer som honom.

Mellandottern är för härlig. Här visar hon mig hur jag bör se ut vid pulpeten.

Jag får helt enkelt träna på att se ut så där… jättemycket.

Jag hade kunnat påstå att min man hade köpt dessa vackra rosor till mig, men då skulle jag ljuga. De här har jag köpt ur egen plånbok, det är ju fredag trots allt.

Hoppas ni också får en fabulös fredagskväll, jag tänker nämligen jobba på den saken.