Det är nio år sedan jag sist stod på ett par skridskor och vid det tillfället åkte jag på en mycket knölig skridskois i närheten av oss i någon minut. Gången innan dess var det ytterligare tio år sedan som jag åkte och det var den gången jag drog runt min man ett varv på Östermalms IP. Bara jag tänker på den situationen känner jag hur mungiporna möter varandra i bakhuvudet, som jag har skrattat åt det, dock ej min man. Efter det har han inte åkt skridskor och enligt honom själv kommer han heller aldrig att göra om det igen.

Men nu var det dags för mig och jösses säger jag bara, vad kul det var.

Det enda  misstaget jag gjorde räddade jag upp galant. Precis när jag kände att nu kommer jag att ramla omkull kastade jag mig över första bästa karl. Jag klamrade mig hårt fast vid hans ryggsäck, killen själv stod stadigt kvar medans jag fasthängande jobbade med min balans, med vilka medel det än må vara stod jag där och gjorde allt för att klara mig från att falla. Jag hade ingen som helst  tanke på att mannen som jag krampaktigt höll i möjligen också kunde ramla.

Stunden senare kände jag  att jag åter fått styr på skridskorna och vågade då släppte det hårda greppet om den stackars mannen. Det visade sig att han var en like. Minuten efter vinglade även han iväg, han åt sitt håll och jag åt mitt, resten av skridskoturen undvek han mig å det bestämdaste.

Haha, här kommer galningen, glad att kommit undan med livet i behåll…

Efter denna kraftansträngning tog vi oss en promenad till Gamla stan och fikade.

Det blev inte vilket fika som helst utan vi mumsade i oss semlor och choklad med vispgrädde i stora soppskålar.

Sedan skrek 5-åringens korv med bröd-tarm, att nu måste hon få i sig en sådan för det går absolut inte att bara gluffa i sig en massa gofika.

När jag såg blodpuddingsberget i matvarubutiken förstod jag att det är många plånböcker som gapar tomma, det var nästan svårt att passera förbi den, så trångt var det mellan gången och blodpuddingarna. Jag blev dessutom supersugen på en stekt rackare med bacon och lingonsylt till. Tyvärr är jag den enda i familjen som gillar blodpudding och att äta den själv är inte riktigt något alternativ. Med en längtansfull blick på blodpuddingen rundade jag pyramiden snabbt.

Det blev i stället att helghandla lite andra saker, jag ska göra en ny förrätt i kväll som jag hoppas på blir god. Till det har jag köpt både kikärtor och en fin vedeldad karré.

Jag börjar känna att det är dags igen att störtdyka ner i kokböckerna och börja gräva fram lite bra recept. Jag har varit inne i en period där jag inte riktigt har prioriterat matlagningskonstens skönhet, men jag ska bättra mig.

I dag får jag sällskap av den här mycket pratglada 5-åringen, det är tur att jag är van vid mycket munsvada. Hon och yngsta dottern är mycket lika där. Jag gissar och tror att det kommer att bli mycket pysslande och kanske slår vi till och bakar också.

Japp, jag har lite att sysselsätta mig med denna fredag. Hoppas att ni också får en fabulous dag.

Ha det gott!

Till min glädje köpte min man med sig hem lite godsaker i går, han är inte så dum i alla fall. Äldsta dottern slukade Husåbrödet med hull och hår som om hon aldrig sett mat tidigare.

Mitt i allt ätandet ringde min telefon, jag kan inte ha tittat bort många sekunder förrän jag stirrade häpet på ostfatet för att sedan konstatera att det inte var mycket kvar av vickningen. Den skyldige såg precis ut som katten som slukat musen.

Nåja, en liten bit fick jag i alla fall i mig och gott var det också. Det är alltid lika trevligt att få lite guldkant på tillvaron då och då.

Tänk vad  lite sömn kan göra under (samt ost och kex.) Jag känner mig redan så mycket bättre. Det betyder att det blir full fart på mig i dag, så skönt.

Äntligen är ordningen återställd igen. Alla rutiner kom snabbt i gång när barnen började i skola, det blir lättare och lättare desto äldre de blir.

Alla fick sig en välbehövlig ledighet och då  särskilt mina äldsta ungdomar som har pluggat otroligt intensivt under höstterminen, natur/natur på gymnasiet är verkligen inte att leka med.

Detta har även mellandottern kunnat konstatera och har nu bestämt sig för att söka till sam/sam till hösten, det är en bra och bred inriktning inför universitetsstudier längre fram… Men först och främst ska mellandottern ta sig igenom alla dessa nationella prov som ska göras under vårterminen, inget man direkt kan plugga till men det blir tufft i alla fall.

Nämen jag ser att solen tittar fram, bästa att snabbt ta sig ut och få i sig lite D-vitamin.

Ha det gott!

Vilken blåst vi har, precis när jag skulle öppna bildörren tog blåsten tag i mig rejält och eftersom det också var väldigt isigt där jag stod behövdes det inte mycket förrän jag var tvungen att hålla i mig i handtaget på bilen för att inte  hamna högst upp i vår häck. Nu överlevde jag gudskelov och kunde fortsätta iväg på mina ärenden, men vilken pers…

När jag kom hem kände jag efter hur jag mådde och insåg att jag faktiskt inte är på topp: huvudvärk, frossa och jag har ont lite varstans i kroppen. Jag tog en kopp ingefära- och citron-shot och kände mig tillfälligt bättre. Tänk vilka huskurer man tvingas svälja ner bara för att mota Olle i grind.

Mellandottern är inte helt frisk hon heller, hennes hosta skulle kunna passa in i vilken skräckfilm som helst. Jag hoppas att den snart försvinner för varje gång hon hostar låter det som om hon skulle börja kräkas. Jag föreslog en huskur till henne också, det tyckte hon var en strålande idé, men valde en avokado-smörgås i stället. Tja, vitamin som vitamin kan jag tycka.

Nu ligger jag här i soffan och har tänt en brasa och svept om mig med en filt och tycker lite synd om mig själv, jag fick nämligen en sticka i handen av vedklabb jag slängde in i brasan.

Hur mycket otur kan man ha egentligen?

Eftersom det nu är lite synd om mig funderar jag på att slå en pling till min man för att be honom överraska mig med något gott till ikväll, det är ju ändå lill-lördag. Och så vrålmätt blir man ju inte på fisksoppa, (det skulle vara den feta chiliaiolin som skulle ta lite mer plats då.)

Hur det än är med den saken så skulle jag behövas piggas upp med något gott. Det är jag väl ändå värd efter min sticka i handen och allt annat som besvärar mig i kroppen, typ virus.

Det lutar åt att kvällen kommer att gå åt det stillsamma hållet och inte mig emot, jag ska kvickt bli friskt.

På återseende

När jag stod som bäst och höll på att måtta upp en rejäl dos med nymalet kaffe slötittade jag på de överblivna chipspåsarna som stått orörda i ett hörn sedan i lördags. Då fick jag genast syn på något som inte stämde, någon hade varit framme och norpa nästan alla chips. Lugnt kunde jag konstatera att vi har en chips-tjuv i huset.

Skulle någon erkänna detta brott? Knappast, morr.

Jag och äldsta dottern som för övrigt börjar skolan i dag gick och handlade i centrum . Vi gjorde ett stopp i Kicks-butiken, jag tänkte att jag skulle försöka hitta en ny parfym till mig själv.

Väl inne i butiken möts vi av två trötta och ointresserade expediter, den ena masar sig fram till mig efter en stund, antagligen kände hon att hon måste. Med entonig röst undrade hon om jag sökte någonting särskilt. Det gjorde jag faktiskt men kände att köplusten tvärdog. Man kan väl säga att de förlorade en kund på ett kick på Kicks.

Desto bättre gick det på Akademibokhandeln där vi sedan länge är storkund, för vem vill inte vara det? Så mycket som vi handlar där kan man nästan få för sig att i alla fall äldsta dottern bor där.

Hon är så lik sin pappa, hon hatar klädaffärer men älskar att gå omkring och läsa, klämma och känna på alla böcker i en bokhandel. Denna gång hittade vi visserligen ingen bok men lyckades i alla fall slå ihjäl 45 minuter bland alla böcker, gem och pennor.

Just nu på dotterns sängbord.

När jag ändå är inne på böcker så har även yngsta dottern hittat en ny favoritförfattare. Så nu blir det ett litet boktips även för mellanstadiebarn.

Precis innan yngsta dottern skulle iväg till skolan kom hon på att hon inte hade några skor till gymnastiken. Jag tog kvickt fram både papper och penna och började rita av hennes fot, tills jag plötsligt kom på att det inte alls var särskilt länge sedan vi köpte ett par nya. -”Mina fötter har växt,” fräste hon och sprang i väg till skolan.

När jag kom till sportaffären slet jag fram den urklippta foten för att kunna bedöma storleken.

Jag började vid skohyllorna 34-36 och hittade ett par snygga 36:or som jag gissade skulle vara en aning för stora. Nu var det  något som inte riktigt gick ihop, hur jag än mätte och mätte igen med dotterns pappersfot stämde det inte överens med gymnastikskorna, helt obegripligt.

Till slut slog verkligheten till, ungen har blivit ett”L”. Min 11-åring har nästan fått lika stora fötter som jag, men är betydligt kortare i växten.

Ja, ja, här går det verkligen undan.