Mellandottern har haft problem med sina knän en längre tid, närmare bestämt i ett år. Vi har varit runt på olika undersökningar utan att ha fått någon som helst klarhet över vad åkomman beror på. Tidigt i morse var det dags igen för ytterligare en undersökning, den här gången hos en fotspecialist.

Samtalet började väl  inte så där jättebra när han inledde med orden-”dessa fötter var de värsta jag sett.”  Den här mannen har alltså fötter som sitt arbete…dessutom…dagarna i ända.

Han förklarade vidare att hon hade väldigt många olika fel på dem och på grund av det så har knäna helt enkelt tagit stryk.  Sedan tittade han ner på dotterns gymnastikskor, suckade och berättade att det fanns forskning på hur urusla Converse är för fötterna. Även jag känner till forskningen, fotspecialisten och jag gav varandra en menande blick och förstod det där med tonåringar och modenyck.

Men å andra sidan kanske det kommer någonting gott ur det hela för dottern lovade att köpa ett par nya och mer fotriktiga gymnastikskor, kanske ett par Converse med högre skaft, suck!

Påsklov, hur underbart är inte det?

Barnen gick genast in i någon sorts  påskmood,  deras kroppar förvandlades till stora  geléklumpar och ingen av dem  har gjort många knop i dag, men det gör inget… för det var väntat.

Härligt med lite syskonkärlek så här i början på veckan.

I morgon är det dags att tvinga dem att vara lite mer aktiva, kanske med start att städa sina rum. Jag har även en hel del andra handfasta förslag att komma med, såsom utrensning av garderob och att försöka leta reda på make/maken till mina strumpor.

Jösses, vilken idéspruta jag är, jag blir nästan stolt över mig själv. Jag undrar om barnen också kommer att gilla mina förslag i morgon, hehe.

Ha det gott!

Nä, jag erkänner, helt tvingad blev jag inte att följa med på Exploria, men nästan. Den yngsta varianten var jättesugen på att gå dit med 6:åringen så vi slog till och hängde på låset 10.00, sharp.

När dörrarna äntligen äntrades sprang båda två rakt in med armarna flaxandes i luften och tjöt samtidigt av glädje.

Jag var mer återhållsam.

Det fanns inte en kotte så långt ögat nådde, vi var helt själva, i alla fall till att börja med.

Precis när jag sugit tag i de två små kvicksilvrerna för att förmå dem att bänka sig för lite lunch, råkade jag tittade ner på yngsta dotterns strumpa:  -”My gooood, vilken jättepotatis som lyckats leta sig  fram ur vintermörkret.” utbrast jag förfärat.

Här äter man bara om man måste. Hamburgaren smakade… inte mycket …och inte heller gott. De försökte döva pommes frites smaken med en grillkrydda, men de lyckades inte med det heller.

Det mest troliga är att de inte kommer att få en  stjärna i Michelin-guiden, om jag får bestämma.

När jag som bäst försökte fota dem in action så råkade jag efter en del vingligheter på huk  hamna på rygg. Likt en skalbagge låg jag där med armar och ben och såklart kameran viftandes i luften. Det var säker ingen vacker syn med tanke på mina 182 centimeter, tur som en tok hade jag, för det fanns inte en tillstymmelse till någon vuxen i närheten, vad jag kunde se, pju!

Slak som en hängbjörk vacklade jag ut därifrån 4 timmar senare.

Det här gör vi om snart, hotade dottern med. Håll i mig…kunde hon inte börja tycka att det börjar bli lite tråkigt med lekland… tydligen har jag inte den turen, än.

So long, så länge.

Nu börjar påsken så smått smyga sig på. Till att börja med startar påsklovet redan nästa vecka, med undantag för yngsta dottern, som börjar redan i morgon.

Jag gillar verkligen denna högtid, den består mestadels av mat, godis och att leta efter påskägg, lekar och såklart en långledighet på det. Kan det bli så mycket bättre? För ett tag sedan köpte jag upp mig på vattenfärger, penslar och lite annat smått och gott för att bland annat måla påskäggen. Vips, så är de som bortblåsta. Jag har ingen aning om vart de tog vägen, trist att behöva lägga ut pengar på ett par nya. Men som tur är har jag en hel vecka på mig att leta reda på dem.

Alla börjar längta intensivt efter lite ledighet. Tyvärr har flera av barnen ganska många prov som de ska göra direkt efter lovet och de behöver därför plugga en hel del i nästa vecka. Jag kan inte annat än tycka synd om dem, de hade behövt ett skönt uppehåll och att slippa ha näsan i skolböckerna.

I början på veckan har vi inte så mycket inplanerat, vilket känns bra för dessa dagar brukar vara de bästa. Sonen mumlade något om att sömn stod på hans agenda och inte mig emot, jag tror minsann att han behöver det. Men det kommer inte bara att pluggas och sovas här hemma, nej då, veckan kommer också att innefatta både trädgårdsarbete och källarrensning och hur spännande låter inte det för en tonåring, hehe.

Yngsta dottern kom just infarande med andan i halsen och berättade ivrigt denna påskhistoria:

Påskharen har kommit nära norska gränsen då han möter en norsk hare flyende in till Sverige.

– Varför flyr du?
– Det är älgjakt i Norge.
– Men du är väl ingen älg?
– Nej, men säg det till en norrman.

Och med den historian önskar jag er en trevlig onsdagskväll.

Det tar alltid emot när jag ska iväg till tandläkaren, i dag var det inget undantag. Jag tycker att jag hänger där för jämnan, men det är kanske en överdrift, eftersom det bara är en gång per år. Men det räcker och blir över.

Under de senaste 40 åren har jag inte haft ett ända hål i tänderna, men det finns andra orsaker som gör att jag avskyr att gå dit…tandsten. Jag fullständigt avskyr när tandläkaren börjar krafsar runt i munnen med dessa hårda och kalla instrument. Det gör fruktansvärt ont i tandköttet, dessutom lyckas jag alltid med konststycket att få kramp i fötterna för att jag spänner mig så mycket. Jag får alltså ont i dubbel bemärkelse.

Den här gången blev jag positivt överraskad för tandläkarens nya assistent var en riktigt humoristisk prick. När hon som bäst pressade in en röntgenbricka i munnen på mig, log hon och undrade om jag ville ha en kopia av bilden för att göra ett Facebook-inlägg om det, ja ba: -”What?” -ja, du får själv välja vilken bild du tycker bäst om.” tillade hon.

Haha, vad vi skrattade när hon äntligen lösgjorde mig från röntgenplåtarna.

Nöjd med resultatet och med ett stort smile på läppen gick jag därifrån med lätta steg. Det här tandläkarbesöket är värt att komma ihåg till nästa gång jag ska dit.

Men det bästa av allt var nog detta friskvårdsintyg på tänderna.

Glad i hågen började jag att plantera om mina fina  blommor när jag kom hem, de lyser verkligen upp trappen. Jag har fler plantor att ta hand om men först måste jag införskaffa ett par snygga krukor. Dessa ska jag placera ute på altanen, förhoppningsvis inom snar framtid.

Sköt om er och ha det så bra!