Kategori: Familjeliv

I dag under eftermiddagen har min mans jobb haft en gemensamhetsdag och varit ute och ridit på shetlandsponnys. När jag fick höra det höll jag på att dö av skratt. Så länge jag har känt min man har jag aldrig hört talas om att han suttit på en häst.

Snabbt kontaktade jag  hans sekreterare och bad henne  knäppa ett par kort när han sitter på  hästryggen helst ett med en kalassnygg hjälm på, för det vill jag verkligen inte missa. Hela dagen har jag gått omkring och småskrattat. Ja, jag vet jag är lättroad. Men honom på en hästrygg…nä, det går inte ihop.

I morse påminde jag honom att han bör ta en allergitablett eftersom han är allergisk mot hästar, det hade han tydligen glömt bort. Det hade inte jag, jag minns när barnen var små och vi var ute på vårt gamla landställe och ett par hästar travade förbi tomtgränsen, då  tog det  inte många minuter förrän han hade fått  stora amöbaliknande utslag på hela kroppen. Jag håller tummarna att det går bättre den här gången.

Min mans sekreterare levererar…

Haha, han har visst fått låna ett par förkorta och tajta hästbyxor. Det blir bara bättre och bättre.

Jag ser fram mot fler bilder.

Jag måste säga att fredagen den 13:e utvecklades till en riktigt bra dag. Med dem orden önskar jag dig en riktigt härlig helg.

So long, så länge.

Äldsta dottern kom besviken hem och berättade att hon försökte ge blod på blodgivarcentralen på Söder i eftermiddags. Tyvärr låg hennes blodvärde under gränsen för det normala och i och med det blev hon inte bloggivare denna gång utan blev i stället rekommenderad att uppsöka vårdcentralen. Med dyster min övningskörde  dottern till affären där vi införskaffade Blutsaft och det här.

Blodpalt-tunnbröd. Ganska gott men efter en tugga så fastnade alla de små svarta smulorna och letade sig in i varenda vrå i tandköttet. Dottern var tvungen att gå och borsta tänderna efter två tunnbrödskivor.

Blutsaften var inte min eller dotterns favorit, nä, fy så äckligt. Tur att det inte är jag som behöver hutta på den fortsättningsvis, burr.

Då så,  snart är det dags att sätta tänderna i köttgrytan som stått till sig i kylskåpet och dragit sig sedan i söndags. Mmm, kommer att passa förträffligt med tanke på denna halvdeppiga väderdag.

Ha det fint.

So long, så länge.

Jag och yngsta dottern gick ut i regnvädret och letade rekvisita till kvällens middag. Vi ansträngde oss verkligen på eftermiddagen för att  hitta lite fint naturmaterial där ute.

Det blev mycket  rolig middagspiffing av alla fina löv och bär som vi fann.

Ha en fortsatt fin kväll!

So long, så länge.

Vilket riktigt rugg-uggle väder vi har haft i dag. Visserligen ganska ljumna vindar men himlen har bestått mestadels av den  betonggrå kulörten. I morse när jag stängde igen ytterdörren och begav mig av på ett jobbmöte kändes det nästan kusligt. Det fanns knappt en enda kotte ute och det var svårt att djupandas eftersom luften var så kvalmig. Känslan blev lite ”ensammast i världen” tills jag passerade en av förskolorna, för då rycktes jag snabbt tillbaka till verkligheten igen. Men känslan har liksom fastnat i mig under dagen, en känsla av overklighet, hm, skumt.

Mellandottern är helt kolossal, i går tog hon ner hela studsmattan själv. Hon stod och slet och drog i fjädrarna som hon inte gjort annat, själv stod jag i fönstret och såg på och blev alldeles matt bara av att titta på henne.

Allt gick bra med studsmattepinalerna, tills hon fick syn på de två likadana albinokatter som smitit in i källaren, dem tycker hon är något läskiga och vägrade därför att fortsätta ta in studsmattsdelarna…tills albinosarna var väck.

Jag brukar locka ut dem med skinka när de våldgästar oss hemma men den här gången blev det till att lyfta ut dem. De var inte ett dugg sugna på att gå.

Skönt att studsmattan är på plats för vinterförvaring. I år har det har inte varit mycket studsande på den. Vi får se om den åker upp nästa år eller om vi kanske tar ut den till landet i stället. Det finns gott om tid att fundera på det.

Hörrni, happy måndag!

So long, så länge.

Vilken vacker höstdag vi haft i dag. Tänk att det redan har hunnit bli oktober. I morse jagade vi upp tvillingarna tidigt ur den varma sänghalmen för att ut och övningsköra.

När vi ändå var ute och åkte på vägarna stannade vi till vid en skogsglänta och passade på att ta en tur i skogen. Förhoppningen var att finna lite svamp. Vilket vi gjorde, för det fanns tokmycket trattkantareller… överallt.

Sonen tog över rollen som fotograf. När jag såg hans svampbild och en ofokuserad bild på mig själv blev det svårt att inte le.

Det bästa med skärpan i kortet är att jag nästan ser helt rynkfri ut, hehe.

Det var inte helt lätt att få med sig sonen till skogen. Men att på sluttampen var det honom och tvillingsystern som vi fick tvinga med oss hem. I bilen mumlade han något om att det var rätt kul att plocka svamp ändå, se där jag.

I kväll är det jag som bjuder på kantarellsoppa och kantarellpaj. Själv tyckte jag att det kunde räcka med en av anrättningarna, men barnen var stenhårda och beställde samtliga rätter. Lite kaka på kaka kan jag tycka, men varför inte, när vi ändå hade turen att finna så många.

Ha det fint!

So long, så länge.