Författare: lamatrona

Det har varit en otrolig spänning för några av oss i familjen ända sedan början av veckan. Innan man fyller 26 år har man chans att få ett förstahandskontrakt på en ungdomslägenhet via bostadsförmedlingen, och det var precis det André stod i kö för. Natten mellan onsdag och torsdag väntade vi spänt tills klockan slog 00.00, då skulle vi få besked om han skulle få den lägenhet där han stod först i kön. My God! han fick den! En charmig sekelskiftslägenhet på nedre Kungsholmen, en etta två trappor upp, mot gården och dessutom med en uteplats som är nästan lika stor som själva lägenheten. Som om det inte vore nog visade det sig på torsdagsförmiddagen att han även stod först i kön på ytterligare en lägenhet, i samma port! Han fick alltså välja mellan två, vilket känns helt otroligt. Den 1 oktober går flyttlasset.

Det känns fortfarande nästan overkligt att han lyckades få ett förstahandskontrakt, just nu svävar vi alla omkring i ett lyckorus. På jobbet däremot är det mer skakigt: nya rutiner, kollegor som tyvärr är allvarligt sjuka och vikarier som minst sagt inte borde vara där. Mitt schema har varit en enda röra och jag har känt mig ganska otillräcklig. Men peppar, peppar, efter en vecka av spring och knatande upp och ner i trappor känns ändå rygg och höft förvånansvärt okej.

Igår plockade Patric upp mig efter jobbet så vi kunde åka ut till landet. Som jag har längtat! Den här helgen ska jag vila, andas så långsamt att en sengångare skulle bli stressad, och försöka återhämta mig från denna hjärtklapps-vecka. Senare i kväll blir det även ett bastubad och i kylskåpet väntar en iskall Jever, det är lycka!

Det här veckoslutet blev inte riktigt som jag hade hoppats, men så är det ibland, bara att tuffa vidare. Vi stannade i stan hela helgen och i fredags gick vi ut och åt på Pat’s Place på Folkungagatan. Det var gott och trevligt men inget märkvärdigt.

De här däremot är både märkvärdiga och otroligt fina!

I lördags var det dags för midnattsloppet. Det här sammanbitna gänget sprang.

Skoja bara!

Det var betydligt svårare att fånga dem på bild när de sprang. Först ut var Patric, som snällt försökte stanna till så att jag skulle hinna ta en bild. Som vanligt blev det inte riktigt som jag tänkt, jag fick bara med hans ryggtavla.

Efter kom Corinne och Simon.

Suddigt värre!

De två sisnämda har inte tränat särskilt mycket men förbättrade ändå sitt rekord från förra året, det var otroligt bra jobbat!

Då var första arbetsveckan igång. Det har varit mycket planering och jag har fått flera nya kollegor. Jag går in i höstens arbete med en känsla av tillförsikt och hoppas att det ska bli riktigt bra. I veckan blev det en AW och en sväng till Vitabergsparken på Söder där USA-podden sände live.

Jag och Patric lyssnar på dem varje vecka när vi åker ut till landet. I sommar har de haft semestervikarier, deras live sändningen var en start- up för hösten, så nu är de tillbaka igen med två avsnitt i veckan.

Det blir skönt med lite helgledigt, tid att släppa vardagen och ladda batterierna inför en ny vecka.

När jag och Patric besökte ett fik i Enköping för ett tag sedan, köpte jag gråärtor från deras gårdsförsäljning (de finns även att köpa på nätet). Det jag tycker är roligt är att gråärt odlas i Sverige, till skillnad från kikärtor. Först nu har jag testat dem för första gången.

Det finns massor av trevliga recept med gråärt, men jag bestämde mig för att rosta dem och det blev så gott! Först blötlade jag dem över natten, sedan lät jag dem torka på en kökshandduk tills de var helt torra. Jag satte ugnen på 180 grader, bredde ut ärtorna på en plåt med bakplåtspapper, ringlade över olivolja och skjuts in i ugnen i 25 minuter. Efter det var det bara att salta efter smak, klart!

Under samma bilresa passade vi också på att köpa en vattentunna och nu har den äntligen kommit på plats. Just nu står den på några gamla röda tegelstenar som snart ska bytas ut, men tills vidare får de duga. Whiskeytunnan fick sin plats precis vid bastun, och jag tycker verkligen att det blev både praktiskt och riktigt jättefint! Den smälter in så bra i miljön, och det känns nästan som om den alltid har stått där.

Jag gillar extra mycket den vackra tappkranen i mässing.

Jag och Patric åkte förbi ”kräftRolf” i fredags och köpte Hjälmarekräftor till vår lilla kräftskiva på kvällen.

Men först gjorde jag en västerbottenpaj med löjrom, vispad créme fraich och rödlök på.

Både jag och Patric älskar god mat och jag är dessutom svag för det där lilla piffet som gör att måltiden känns som ett ögonblick att rama in. Jag äter nämligen lika mycket med ögat som med gommen och när det väl hamnar i munnen vill jag att smaklökarna sätter sig i givakt.

Vi satt på den nya altanen länge och väl, omgivna av sensommarens mjuka skymningsljus och Patric surplade kräftor så skalen flög, medan jag själv höll en lägre profil. Snapssångerna avlöste varandra, det blev både högt och lågt. Till slut seglade den röda augustimånen majestätiskt upp över horisonten, som en kunglighet på besök på den mörkblå himlakroppen, och hela kvällen fick ett skimmer av magi och och det där stillsamma vemodet som smyger sig på när man anar att sommaren snart sjunger på sista versen.

Ibland känns det som en dröm. Här sitter jag med min själsfrände, framför mig breder Mälarens vatten ut sig. Vi har precis ätit klart och pratar om framtidens visioner, drömmar och önskningar. Just nu, just här, är livet precis där jag vill vara!

I natt åker Sofie till Malta med en kompis, Patric ska skjusa dem till Arlanda, Därför styr vi hemåt redan idag. Det blev en fin avslutning på semestern, en sista stund av ro innan vardagen tar vid. Nu ser jag fram emot att få landa hemma, andas ut och samla mig en dag innan arbetet börjar igen.

Den sista semesterveckan är nu kommen, hua! Jag tänker ta vara på varje minut och suga ut det bästa av sommaren. I helgen fick vi besök av min barndomskompis Kicki, som inte besökt landet tidigare. Extra roligt var det att även Sofie kom ut, hon tog tåget till Kungsör och är precis i början av sin semester.

Så fort Kicki och Patric hade åkt hem i söndags kom Corinne och Simon ut till landet. Vi hann knappt säga hej innan vi gav oss av på en tur till skogen för att leta svamp, kantarellsuget låg i luften!

Det här gången fann vi tyvärr ingen större mängd av de sommargula härligheterna.

Igår hoppade vi in i Simons lilla, charmiga Peugeot och for iväg som ett jehu till Strömsholm, som faktiskt inte ligger särskilt långt från oss. Det blev en spontan utflykt genom det somriga landskapet. Väl framme möttes vi av det stora parkområdet, som verkligen är en pärla. Grönskande träd, slingrande stigar och brusande vatten gör det till en perfekt plats att strosa omkring i.

Vi promenerade runt vallgraven vid Strömsholms slott, omgivningen är väldigt vacker. Slottet speglade sig i det virvlande vattnet och det var något nästan sagolikt över hela platsen. Vi stannade då och då för att ta in utsikten och titta på de gamla ekarna, de prydligt skötta gräsmattorna och de små broarna som förbinder de olika delarna av området.

På kvällarna har vi ätit gott och spelat kort och där någon tagit kortspelandet till nya höjder…

Det blev en tripp till Köping också, vi passade på att köpa glass och några andra förnödenheter. Utanför butiken köpte vi jordgubbar från ett stånd. Till vår stora glädje hittade vi också ett set med bouleklot. Det var länge sedan jag hade ett bouleklot i handen, jag hade nästan glömt hur roligt det faktiskt är. Vi kunde förstås inte låta bli att spela direkt när vi kom hem, även om underlaget var lite väl ojämnt på gräsmattan. Men det gjorde ingenting, det blev många skratt och en hel del sneda kast.

I dag, efter en god lunch, ett parti kortspel och en runda boule i eftermiddagssolen, packade de ihop och åkte hemåt. Så nu är jag solokvist här på landet fram till torsdag, om allt går som planerat och Patric lyckas komma då.

Mitt i min ensamhet här på landet kom Corinne och Simon ut som två glada överaskningar i spöregnet, jag blev så glad. De hade just kommit hem från en vecka på Sicilien, solbrända och proppmätta på pasta och pizza. Simon ville genast gå på kantarelljakt, självklart, sa vi och tryckte på oss regnjacka och gummistövlar.

Det var helt galet med kantareller!

På kvällen slog de till med pizzakväll, men inte vilken pizzakväll som helst. Nej då. Det här var den rebelliska kusinen till den traditionella pizzan. Istället för deg använde de libabröd som botten, och tomatsås? Glöm det. Här var det tomatpuré rätt ur tuben som gällde, men det funkade oväntat bra. Resultatet blev förvånansvärt gott, som en slags semesterflirt mellan Italien och Mellanöstern med ett stänk av kreativ, ehh… lathet?

Två kvällar i rad har vi förvandlats till rena rama korthajar, tänk Las Vegas, fast med mygg, rödvin och småprat. Det har varit så mysigt när mörkret långsamt smugit sig på och att man fortfarande kan sitta ute i lätt klädsel och inbilla sig att sommaren aldrig kommer ta slut.

I går tog vi en liten roadtrip till Västerås, metropolen där drömmar blir verklighet, eller åtminstone där man kan köpa väggfärg utan att stå i kö. Jag slog till på fin kulör till sovrummet, eftersom jag är mitt uppe i ett målarprojekt. Innan vi styrde kosan mot second hand-affären hann vi med ett parti minigolf. Där glänste vi inte direkt som Tiger Woods, men vi hade kul och slog bort tillräckligt många bollar i vattnet för att det skulle räknas som både sport och underhållning.

På minigolfbanan tog det hela en oväntad vändning, för att komma till nästa hål var man tvungen att ta sig över vattnet med hjälp av en liten flotte. Det kändes mer som ett inslag från ”Expedition Robinson”. Allt som saknades var en dramatisk speakerröst och en kokosnöt.

Det gick lite fööör bra för Simon, vi snackar nästan misstänkt bra. Han kammade hem hela spelet med en segermarginal som fick det att kännas som om han tränat i hemlighet eller mutat banpersonalen. Jag och Corinne? Tja, vi insåg att våra golfskills behöver filas på. Träning behövs, eller fusk, vi har inte bestämt oss än.

På kvällarna har vi smaskat oss igenom en rad exotiska chipsexperiment. Först ut: gin och tonic-chips, efter det en hallonhistoria, det blev en smakresa som fick smaklökarna att både höja på ögonbrynen och ringa efter hjälp.

Idag efter lunchen rullade de vidare, och plötsligt blev det alldeles tyst här igen. Jag har haft det så otroligt trevligt de här dagarna, Corinne och Simon är verkligen helt fantastiska, de kan konsten att lysa upp tillvaron.

Jag behövde som tur var inte vara ensam särskilt länge. Så fort Patric jobbat klart för dagen dök han upp här på landet.

Redan i våras började jag och Patric fundera på vilken vattentunna vi skulle köpa. De stora varuhusen erbjuder mest plastvarianter, och det ville jag verkligen undvika. Förra veckan hittade Patric ett litet företag i Norrtälje som säljer ekfat, gamla whiskytunnor. I går åkte vi hem till en av tillverkarna, som bor i Vallentuna, och hämtade vår tunna. Vilken pärla! Den är oemotståndligt vacker och kommer att få sin plats bredvid bastun.

Det blir ju ganska ensidigt och tråkigt att bara åka bil fram och tillbaka mellan Dåwö-Vallentuna, därför behövdes det en välbehövlig lunchpaus, vi stannade till på ett fik utanför Enköping.

Vi åt varsin räksmörgås och Patric svalde ner det hela med deras egengjorda äppelmust. Smörgåsen får ett helt okej betyg, den största överraskningen var nog att de blandat i både kaviar och keso. Dessutom låg det två ägg på den lilla mackan, men inte särskilt många räkor… udda? Ja, men faktiskt riktigt gott.

De hade gårdsförsäljning, och vi köpte med oss bland annat gråärt och salmbärssylt. Jag blev riktigt nyfiken på gråärt, vad jag vet har jag aldrig ätit det tidigare. Nu ska de blötläggas, och tanken är att prova att göra gråärtshummus, eller kanske vegetariska biffar. Vi får se vad det blir!

På kvällen gjorde jag en förrätt med burrata som jag blandade med färsk basilika och toppade med tomaterna jag köpte på gården. Sedan ringlade jag över olivolja, och avslutade med lite salt och svartpeppar. En enkel men väldigt trevlig liten förrätt.

Till huvudrätt lagade vi min favorit, röding. Den stektes varsamt på utegrillen tills skinnet blev krispigt och köttet precis föll isär. Till fisken serverades nykokt färskpotatis. En krämig och syrlig hemlagad hollandaise fick följa med på tallriken. Rätten påminner om sensommar, fjälluft och middagar där man sitter kvar länge efter att tallrikarna är tomma.

Jag tycker nog att vädret beter sig märkligt just nu. Ena stunden vräker regnet ner, som om himlen öppnat sig helt utan förvarning. Sedan, nästan utan övergång, spricker molnen upp och solen gassar från en klarblå himmel, som om det nyss inte hade fallit en droppe. Det är som om vädret växlar humör på ett ögonblick, utan någon logik alls. Man hinner knappt hämta paraplyet innan det är dags att ta fram solglasögonen i stället. Det är förvirrande, lite frustrerande, men också ganska fascinerande. Naturen gör som den vill, och vi får bara hänga med i svängarna.

I morgon åker Patric tillbaka till stan för att jobba, medan jag stannar kvar här på landet. Det blir lite tystare utan honom, men jag hoppas att han dyker upp så småningom. Jag har ett projekt framför mig, sovrummet ska målas om och det lär ta större delen av veckan. Färgburken står redo och jag ser fram emot att få sätta igång.

Jag kan snart titulera mig Tinderexpert, inte för att jag är på jakt efter en ny man, jag är fullt nöjd med den jag har. Den rollen lämnar jag istället generöst över till min singelvän, som efter en smula övertalning gick med på att testa gratisvarianten av Tinder. ”Det kostar ju ändå inget att kika”, sa jag med min mest förnuftiga min. Till en början var hon skeptisk och swajpade ungefär lika entusiastiskt som man skalar en lök , långsamt och med viss tvekan. Men sen hände något. Fingret fick upp farten, både vänster och höger åkte den åt, och ibland klämde hon till på det där gröna hjärtat om någon såg extra… tja, swipevärdig ut.

Och vips, bingo! Inte bara en, utan flera matchningar trillade in. Då klev Patric in som någon slags digital cupido och tog hand om den allra första konversationen. Resten är, som man säger, en historia som fortfarande skrivs… eller swajpas.

Patric var måttligt road när vi satt där och fnissade, swajpade och chattade som två tonåringar på sockerkick. Istället tog han sin tillflykt till skivspelaren, där han lät vinylen snurra. Som en slags protest mot flörtfesten framför honom skickade han samtidigt löpande rapporter i familjechatten om Tinderdramat som utspelade sig mitt framför näsan på honom.

Maarit fick även uppleva Köping i all sin sommarprakt. Vi besökte favortloppisen och hon blev helt såld. Jag fann en oljelampa och Maarit köpte kläder som hon blev helt lyrisk över. Vi har grillat, tinderpratat och njutit av det fina vädret.

Vi åt jordgubbar med limoccelogrädde, alltså mums!

Jag hoppas att barnen kommer ut till landet igen innan semestern är slut, jag älskar när jag har dem omkring mig.

För åtta år sedan åkte hela familjen till Grythyttan för en weekendresa och firade min och Patrics bröllopsdag tillsammans. Det var en minnesvärd vistelse fylld med god mat, vacker miljö och gemenskap. Den här gången var det bara jag och Patric som återvände, för en lugnare och mer intim helg på tu man hand.

Vi fick ett jättefint rum högst upp i huset.

När vi hade installerat oss promenerade vi ner till huvudbyggnaden för afternoon tea och en kall öl.

Jamen, skål, skål!

Därefter var det dags för lite förberedelser och piff inför kvällens höjdpunkt en 11-rätters avsmakningsmeny, med dryckespaket. Vi gjorde oss i ordning i lugn och ro, med stor förväntan inför den kulinariska upplevelse som väntade.

Vi blev visade till ett rymligt bord som stod uppdukat bara för oss, som var placerad med utsikt över matsalen. Bordet glittrade nästan av alla glas som stod uppställda, ett för varje vin, ett för varje smakupplevelse. Sedan började middagen på riktigt. Rätterna serverades en efter en, som ett pärlband av små konstverk, var och en med sin egen karaktär, smakprofil. Det var en upplevelse för både öga och gom.

Maten var verkligen jättegod, varje rätt vällagad och vacker att se på. Smakerna var balanserade och varierade, och vi njöt av varje tugga. Däremot levde inte vinpaketet riktigt upp till förväntningarna. Några av kombinationerna kändes lite bleka eller saknade den där pricken över i:et som lyfter helhetsupplevelsen. Men miljön vägde upp, den är helt fantastisk. En plats där man verkligen kan koppla av och njuta.

Jag älskar verkligen hotellfrukostar, det där lilla extra som gör att man kan slå sig ner i lugn och ro, njuta utan stress och bara låta dagen börja på bästa sätt. Och det som serverades i morse var precis en sådan frukost som faller mig i smaken. Ett generöst utbud med allt från croissanter, perfekt kokta ägg, färsk frukt, ostar, charkuterier och små varma rätter. Kaffet var riktigt gott, likaså ingefärsshoten, allt presenterades med känsla för det där lilla extra. En riktig höjdpunkt att avsluta vistelsen med.

Patric hann med ett par vändor runt buffén, han såg till att inte gå miste om något. Han provade det mesta som fanns att erbjuda, med andra ord: han hade full koll på utbudet

Det blev verkligen en riktigt härlig helg. Jag älskar att få äta gott, slå mig ner i rofyllda miljöer och bara ta in allt det vackra runt omkring, och den här gången fick jag allt det där med råge. Fantastisk mat, fina detaljer och en atmosfär som verkligen bjöd in till både avkoppling och njutning. Det blev en bröllopsdag precis i mitt tycke.

Äntligen lite varmare väder, det känns som att det nästan bara händer när jag är i stan, som i dag. Mitt sällskap för dagen var dessa två, vi passade på att strosa runt på Söder, titta in i butiker och äta glass.

Det är något alldeles särskilt med de där riktigt stekheta dagarna i stan, asfaltsdoften som sipprar fram och en stad som luktar solvarmt damm, avgaser och nybakade pizzor från kvarterskrogarna, en tung, nästan bedövande blandning som på något vis ändå känns så levande och härligt.

I veckan åkte jag och Patric till Sala för att köpa en altandörr. Vi hämtade den från ett ställe som låg alldeles i närheten av den gamla silvergruvan. Området var så vackert, med grönskande omgivningar. Vi bestämde oss för att stanna kvar och äta lunch där och bara njuta av den fina miljön.

I gruvsamhället fanns också en antikaffär som tog mig med storm, jösses, jag hade nästan kunnat köpa allt därinne.

Jag hittade en stor och härlig träbricka som fick slinka med hem.

Jag har letat länge och väl efter en sådan och nu till slut dök den här ultimata plockbrickan upp, den är precis så fin som jag föreställt mig, kanske till och med ännu bättre. Den kommer att passa perfekt, jag gillar verkligen de fina detaljerna. Altandörren kommer också att bli riktigt bra, särskilt när den får lite ny färg och nytt liv, jag kan redan föreställa mig hur ljuset kommer strila in genom glaset och hur allt kommer kännas lite mer somrigt och inbjudande.

I morgon åker vi tillbaka till landet. Patric ska jobba några timmar på förmiddagen, sedan sätter vi oss i bilen och kör ut igen. Staden i all ära, men det är på landet jag helst vill vara.