Författare: lamatrona

Det är tur att jag snart har semester, för jösses vad det tar på krafterna att arbeta heltid. Redan vid Rapports 19.30-sändning infaller stora sänglängtargäspningarna och kort därefter ligger jag klubbad i sängen. Lite bättre har det varit sedan långhelgen infann sig och vi kunde åkta ut till landet.

Förra sommaren målade vi om storstugan, gäststugan och boden, det tog hela sommaren. Från början var husen målade i en gul och brun färg som fortfarande får mitt estetiska sinne att flämta till av obehag. Numera är huset ljust och fint. Invändigt har vi gjort en helrenovering av vardagsrum och hall. I helgen startade vi operation fixa mer i huset, det vill säga måla tak och lägga golv i vårt sovrum samt måla om skåpluckorna i köket.

En före bild av kök.

Och en efter bild.

Utvändigt så har Patric snickrat i hop en spalje som vi ska sätta upp vid gäststugan. Han snickrade och jag målade, ja, herregud vilket slitgöra.

Vid pumphuset har vi sedan tidigare bestämt oss för att göra ett litet växthus. I lördags så letade vi efter gamla fönster på Blocket och Market place och hittade precis det vi sökte. En kvinna utanför Arboga hade bytt ut sina gamla fönster på sitt torp och nu var de till salu. Patric och jag kastade oss i bilen och åkte dit. Vi köpte fem fönster för 50 kronor styck. Hon såg det som skräp och jag blev helt knäsvag av förtjusning, tänk vad olika vi är. Patric fick hindra mig från att köpa fler.

Jag älskar de levande glasen och de små detaljerna på fönsterna, så fina.

Skönt att arbetsveckan består av endast tre arbetsdagar, det kan jag nog stå ut med. Jag är helt slut efter en intensiv långhelg, fast på ett bra sätt, det har varit mycket på programmet, men jag gillar att ha många projekt på gång och då särskilt om det inbegriper landet.

Om en vecka börjar jag arbeta heltid igen, det känns sådär. Det har varit skönt att vara ledig på fredagar och att jag slutat 13.00 på torsdagar. Flera dagar i veckan har jag tränat på Sats och jag har också haft tid för återhämtning som jag verkligen mått bra av.

Det känns som om jag är i en ny fas i livet efter det att jag fick min cancerdiagnos förra året, livet ter sig lite anorlunda i dag. Rent mentalt är jag nog skörare och det beror nog främst på att jag numera vet hur livet snabbt kan förändras.

Min återhämtning har också bestått i att jag gjort saker jag tycker om. En av dem är att fixa på landet med olika projekt, det mår jag väldigt bra av. Förra helgen hann vi med massor av arbeten på landet, bland annat så målade vi taket, la nya golv och målade väggarna i ett av barnens sovrum.

Lila tapeter är kanske inte en klassiker som håller.

Till helgen ska det fixas med lite mer saker som jag gillar. Jag har en gammalt bokskåp som ska frächas upp. Jag älskar att stå utomhus och slipa och måla, det kommer att bli toppen. Det är synd bara att helgerna går så snabbt.

Det verkar bli en varm vecka som vi har framför oss, med temperaturer mellan 15-20 grader, jo, jag tackar, precis vad jag har längtat efter. I helgen har det varit desto kyligare vindar, i alla fall på landet, även om det varit lite kylslaget blev det ändå ett skönt veckoslut.

Corinne, äldsta dottern följde med till stugan. När vi anlände på fredagskvällen möttes vi av en tomt som badade i vitsippor och en och annan gullviva, lycklig, är bara förnamnet på den känslan.

Under hösten och vintern har gäststugan inte skötts om ordentligt, det har blivit en uppsamlingsställe för allt bråte i världen, så under lördagen tog jag tag i den biten, vilken skillnad det blev. Mellan allt fix med bland annat vassen tog vi även en båttur med ”gula faran”.

Jag är väldigt förtjust i vårt altandäck, det är så mysigt att bara hänga där, gärna med en kopp kaffe i handen.

Sedan barnen var små har jag genom åren köpt hem det allra senaste på snacksmarknaden, en kul tradition tycker jag. I fredags var det dags för ännu ett nytt smakprov.

Med den här grimasen att dömma fick den inga höga poäng.

Det känns skönt att arbeta 50%, jag behöver verkligen den här återhämtningen. Min förslitningsskada i höften som jag ådrog mig med för ett par år sedan har tyvärr kommit tillbaka. Jag misstänker att jag tagit i lite för mycket på gymmet. Nu får jag ta det lite lugnare framöver.

Vilken händelserik och rolig valborg det blev. Jag har inte skrattat så mycket på en och samma dag som jag gjorde då, mina magmuskler har fortfarande inte hämtat sig, men vi tar det från början. Vi anlände tidigt till Uppsala för att titta på forsränningen som Corinne, äldsta dottern deltog i.

De lyckades komma helskinnade ur rännan, till skillnad från flera andra som ramlade i.

Efter att vi tittat på forsränningen åt jag och Patric lunch på en restaurang mitt i stan. Jag beställde in Matjesillstallrik som var jättegod.

Det var då det hysteriska började. Medan vi satt på restaurangen knäppte jag ett par bilder på Patric, när jag tittade närmare på dem kunde jag inte sluta skratta. När jag visade dem för Patric höll han på att sätta lunchen i halsen, vi skrattade så att tårarna rann. När vi sansat oss någolunda skickade Patric i väg bilderna till vår familjechatt.

Det var proppfullt med folk på gator och torg. Det var köer överallt till de olika champagnegalopperna, musiken dånade och studenterna sprutade öl och vin på varandra, men det mest imponerande var nog att vakterna tog det med sån ro i sina inte allt för snygga regnskydd.

Med en glass i näven kunde vi njuta av studenlivet på håll.

När klockan började närmade sig tre, kilade vi upp till Carolina Rediviva för att lyssna på rektorns tal och Orfei Drängar. Det var knökfullt i backen.

På kvällen hade vi bokat bord på en italienare, vilket vi fick ångra. Det finns inget gott att säga om den restaurangen. Jag och André beställde calamari till förrätt, den var så stark att det brann i munnen på oss, dessutom var den svår att få ner eftersom den var seg. Röran som serverades till, såg så otäck ut att man knappt vågade smaka på den. Vem serverar svart sås?

När min huvudrätt, ett scampispett kom in serverades den med potatismos, vilket jag inte hade beställt in. Medan scampin svalnade väntade jag in de friterade risbollarna, som dök upp när spettet var iskallt. Jag fick in två små risbollar som smakade som en torr skorpa.

När väl notan kom in så var den rejält saltad, med saker som vi inte hade beställt, svårt att säga om de försökte lura oss, men det skulle inte förvåna mig. När Patric sa till om saken så drog de av flera rätter och det blev ganska okej ändå. Under middagens gång hann flera draman utspela sig på restaurangen. Jag och André kunde följa allt på nära håll. Flera av gästerna skrek på varandra och folk flydde därifrån.

När vi kom tillbaka till hotellet ville André vara kvar på rummet medan jag och Patric bestämde oss för att hänga i hotellbaren. De 45 minuter vi satt där var det mest intressanta jag varit med om på så kort tid. Allt hände under denna korta tidsymd.

En polis kommer cyklade in i receptionen och råkar ha sönder en kruka, ett gäng poliser står i lobbyn och pratade medan ett annat gäng kommer in med tre lustgastuber, en av killarna tappar en mitt framför polisen, som ignorerade tuben. Några minuter senare dyker samma man upp med en stor svart ballong i munnen, polisen ignorerar. Livets ord passerade fram och tillbaka, liksom brandmän, socialarbetare, fulla galna norrlänningar. Ett par i 80 års åldern vinglar in framför oss, precis när Patric säger att damen verkar vara långt över salongsberusad snubblar hon till och faller som en fura mitt på golvet, med ansiktet ner. Folk flög upp och rätade upp henne. Det var så mycket att ta in efter den här Valborgsafton så jag hade väldigt svårt att somna efter det. I dag är det betydligt lugnare.

Vilken helg det blev, i olika bemärkelser, den har mestadels bestått av att vi hjälpt André, sonen, med en ut- och städflytt från hans gamla studentlägenhet i Uppsala, vi flyttade hans saker till ett lagerutrymme en bit i därifrån. Den 1 augusti är det dags igen att flytta tillbaka sakerna till en studentkorridor i studentstaden. Den ligger endast fyra portar bort från där han senast bodde.

Helgen har bjudit på fint väder och en ganska omskakande mandolinoskada. Patric slet fram den ganska nyinköpta mandolinen och började skiva ner en parmasanost, varav halva tummen slank med. Veckan innan hann han även med en yxolycka på den andra tummen.

Så här såg det ut i familjechatten direkt efter händelsen.

Att det är vår ute kunde man inte ta miste på i veckan, men nästa vecka är jag inte lika säker på saken, då verkar det som om isbjörnarna är på väg ut på gatorna igen. I lördags så bjöd vi på middag för våra fina vänner Birgitta och Marie, med på plats var även yngsta dottern, Chelsie och mellandottern Sofie och hennes kille Viktor. Jag har varit ganska osocial under en längre tid, men sedan jag fått tillbaka min energi och börjat arbeta igen känns det skönt att börja träffa vänner igen. Jag känner mig verkligen helt återställd. Det kan såklart bli ett bakslag men det tar jag då. Nu vill jag bara leva och ha kul, det är så mycket kul som väntar och vips är det sommar och semester.

Vi är en familj utan särskilt många känslomässiga draman och är sällan osams. Jag hatar att gå omkring och bära på saker, jag vill bara släppa alla meningsskiljakter och gå vidare. Kanske är det därför jag hittat en sådan livsglädje i livet. Jag behöver sällan gå omkring och må dåligt av oförätter eller annat, såklart dyker de upp ibland och då försöker jag hantera det på bästa möjliga sätt. Mina barn är absolut det viktigaste i mitt liv. Jag vill vara en bra förebild och samtidigt visa vägen för en ljus framtid, för det tror jag på. Jag vill inte vara den som utövar känslomässiga påtryckningar på dem utan räknar med att barnen tar egna sunda beslut. Under min sjukskrivning för bröstcancer har jag hunnit reflektera och funderat över livet och kommit fram till att jag haft ett bra liv och att det bara är att fortsätta i samma spår, det kändes som en nyttig insikt.

Det känns skönt att det äntligen börjar bli varmt ute och hela veckan ser för all del väldigt fin ut. Det har varit lite tröstlöst med en så kall vår. I helgen var vi på landet och har fixat med lite olika småpyssel. Bland annat byggde Patric en stor blomlåda vid pergolan. I den ska vi plantera både humle och en vinranka som vi fått av grannen.

Nu dröjer det ett par veckor innan vi kommer ut till landet igen. Vi har fullt upp de kommande helgerna, med en massa trevligheter. Det känns roligt att ha lite saker att se fram mot.

Påskhelgen inleddes med att koppla på sommarvattnet.

Inte långt från vår stuga hittade vi en bondgård som säljer allt från fårskinn, rapsolja, potatis och ägg, alltså rena rama drömmen. Vi köpte på oss en massa ägg. Ägaren var tvungen att springa in till hönorna för att hämta mer medan vi väntade, mer pinfärskt än så kan det inte bli.

Corinne, Sofie, Viktor (Sofies kille) och Chelsie följde med till landet. André arbetade och stannade hemma i Uppsala. Vi andra tog upp jakten på påskägget, även i år hade påskharen gömt äggen väl.

Det målades snyggägg och även ett ägg att tävla med.

Barnen var som vanligt taggade på 5-kampen.

God mat och dryck blev det också.

Men vilket fint väder vi haft under påsken, strålande sol och helt vindstilla. Vi har tagit fram utemöblerna och sjösatt båten. Det blev också en liten tur på fjärden, så mysigt.

I måndags klev jag åter in i skolans värld och min arbetsplats, det kändes jättebra. Jag är fortfarande tagen över alla arbetskamraters/barns och deras föräldrars omsorg över mig, jag blev helt överväldigad och rörd.

Hur glad blir man inte av ett sådant mottagande?

Det sägs att varmare vindar är på gång, men det återstår att se. På landet kunde jag ändå glädja mig över att stockrosorna börjat ta fart.

Jag ser verkligen fram mot påsken, tyvärr kan inte alla barn följa med till landet eftersom två av dem arbetar, men vi andra ska både leka lekar och njuta av lite god mat.

I dag blir det ytterligare ett besök på St:Görans sjukhus. Jag har hittat en ny knöl i det friska bröstet. Jag är ganska säker på att det inte är något alarmerande, men jag vill ändå få det uppkollat.

I helgen blev det hemmafixardagar och det passar ju bra med tanke på att Stockholm har varit deprimerande grått. På schemat stod det bland annat, att möblera om i vårt sovrum, städa, rensa garderoberna och lite allmänt pyssel, vilket vi gjort med lyckat resultat. Jag har inte varit helt nöjd med garderobsplaceringen i sovrummet och därför gjorde vi en rockad, vi bytte helt enkelt väggsida på dem.

Efter diverse lyft under lördagen och ett smaskande på årets första våffla begav vi oss av till Älvsjö där vi var hembjudna på födelsedagsmiddag hos våra vänner. Det blev en rakt igenom jättetrevlig kväll med mycket folk och en uppsluppen stämning. Det kändes kul att komma ut igen och träffa folk, jag har varit ganska osocial allt sedan operationen så därför kändes det extra roligt att bara umgås och vara social.

I veckan som gått har jag mestadels varit på Sats och försökt få fason på mina obefintliga muskler. De benövningarna jag gjort har inte varit några problem med, men armarna, tja, de får jag kämpa med. Ärret efter bröstoperationen gör att jag har svårt att göra vissa övningar utan att det gör ont, men jag kämpar på. Det har även blivit en hel del långpromenader.

Nu är det endast en vecka kvar till jag börjar arbeta igen, jag börjar se fram emot det. Jag kommer att arbeta fem timmar per dag förutom fredagar då jag är ledig, därmed kommer jag att jobba 50% fram till i slutet av maj. I veckan träffade jag en arbetskollega som uppdaterade mig om hur det gått i skolan, så nu känner jag att jag har hyfsad koll på vad som händer.

Dagarna har hastat på i rekordfart, jag hann knappt blinka förrän våren bokstavligt talat landade i knät. Numera är dagarna lika långa som nätterna och man kan ju inget annat än att älska det, nu går vi mot ljusare tider. Jag tycker inte att vårtecknen är lika tydliga i stan som de är på landet. När vi bodde i villa så var det tydligaste tecknet på vår, att kvarterets alla barn började vara utomhus och låta mer, det blev lite mer action på dem efter en vinter inomhus. Förutom det kunde man varje dag följa vårblommningens framfart, vilket är svårare att göra när man bor i stan. Nu ska jag inte beklaga mig för jag trivs väldigt bra där jag bor, men jag kan sakna naturen och de mer öppna ytorna.

För någon helg sedan rev vi ned den gamla vedboden på landet, i helgen efter att ha köpt mer virke och efter att ha kånkat på alla byggdelar blev det dags att bygga om det till ett pumphus.

Man blir ju rätt deppig av färgen på pumphuset, men det är som sagt, övergående. Jag gillar verkligen dörren, den är så enkel men ändå så snygg.

Det blev en god belöning också för allt slit och släp.

Efter en dag med tunga lyft och ett spikande och skruvande utan dess like tog vi ut rottingsoffan och satte oss på bryggan och drack varsin Jever och pustade ut.

Dimman smög sig på snabbt, det tog inte många minut innan vi blev helt insvepta i det gråa och disiga vädret. Det gjorde inte så mycket för det var så skönt att få sitta och ta det lugnt en stund.

Min rörlighet vid operationsområdet blir bättre och bättre tack vare att jag tränar på Sats, jag försöker gå dit varje dag för att göra mina övningar. I dag får jag sällskap av André, sonen, det ska bli kul.