Han skapar fredsråd med Gud vet vem och skriver ett brev till Norges statsminister där han meddelar att han inte längre känner något ansvar att enbart verka för fred. Anledningen? Att han inte tilldelades Nobels fredspris. Ett pris han senare glatt tog emot, av självaste Nobelpristagaren, å, för att inte vara sämre, passade även fotbollsgurun på att dela ut sin alldeles egna fredsbuckla.
Fredens man visar upp musklerna genom att hämta upp Maduro under en flygräd och stoppa Venezuelas oljepengar rakt ner i egen ficka. Ja, varför inte? Det är ju den starkes rätt och allt det där, för fredens man nöjer sig inte bara med tullintäkter som de amerikanska företagen står för, han vill ha mer, alltid mer. Med girig blick sneglar den blodtörstige nu mot Grönland. ”Jag vill ha, jag vill ha”, gnäller han, medan ingen ännu vet vad Daddyboy egentligen har erbjudit i utbyte. Tillsammans med sin kubanska kompanjon ser Fredens man till att svälta ut kubanerna så att USA ”vänskapligt” kan ta över Kuba. ”Jag tar vad jag vill ha”, gläfser han slugt.
Sedan låter han sig lätt övertalas av ledaren, som han sist pratade med, från ett stjärnland att gå med på att smida medan krigsjärnet ännu är varmt att få bort präststyret. Hans krigshandlingar är så svårtydda att man lika gärna kan försöka läsa dem i stjärnorna, men från början så mumlade fredens man något om att USA måste förhindra Iran att skaffa kärnvapen, men hallå, det bombades väl sönder i ett kort och mycket lyckat anfall i somras? Ännu en krigsanledningen dyker smygande upp; Jo, det är för att rädda USA från att bli anfallna? Va, var kom den upphittade fantasin ifrån? Det sista argumentet verkar nu krigssheriffen dementera, det är alltså inte så att USA ska rädda Irans befolkning! Fast om de skulle göra det måste folket faktiskt själva ta saken i egna händer, annars fungerar det ju inte. Men Fredens man hittar säkert på ett par till bra ursäkter för kriget…så småningom.
lamatrona.net 