Månad: mars 2026

Jag och Chelsie fortsätter kämpar på. Vi är på Sats minst tre gånger i veckan, och då blir det alltid ett långt morgonpass. Det passar min pensionärslivstil bättre, när jag arbetade var jag alltid tvungen att anpassa dagar och tider efter när jag skulle börja jobba, men det slipper jag nu.
Numera hinner jag starta morgonen i lugn och ro med en kopp kaffe och läsa tidningen. Efter det brukar jag vara redo att kasta mig upp på motionscykeln.

Utöver gymmet blir det också många långpromenader, tidigare var det helt omöjligt på grund av höften, men den har blivit bättre och det tror jag beror på att jag tränar och att jag slipper utsätta höften allt för mycket på grund av arbete. Ibland går jag själv, andra gånger följer Sofie eller Chelsie med, jag tycker att det är trevligt med sällskap.
Jag och Sofie har dessutom börjat planera våra vårpromenader framöver. Särskilt vid fint väder har vi bestämt oss för att ta med en lunchsmörgås och en termos med varmt kaffe och ge oss iväg till något trevligt utflyktsmål, alltså jag längtar!

Det var skönt att komma ut på landet, även om vädret har varit lite si och så med. När vädergudarna inte är med oss har det varit avslappnande att sitta på laven i bastun och kasta vatten på stenarna och titta in i elden och bara njuta.

I veckan ska jag och Patric åka till Erlandssons brygga för att titta på båttillbehör. Vi behöver köpa en del utrustning, och det pirrar verkligen i kroppen nu när sjösättningen börjar närma sig. Men först ska vi ordna några kosmetiska detaljer som behöver fixas på båten, men efter det kommer den att vara redo.

Det känns bra att hålla fast vid ljusa tankar och en längtan mot framtiden, även när världsläget känns mörkt och dystert. För våra barns skull, och för de ännu ofödda som en dag ska ta över efter oss, behöver vi bevara vår framtidstro och optimism. Tillsammans kan vi göra skillnad.

För ett tag sedan köpte jag ett tovningsset med både ull, nålar och en dyna.

Det var länge sedan jag tovade, men jag kände att det var dags att ta upp det igen. Jag är fortfarande lite ringrostig eftersom det var ett tag sedan sist, men det var verkligen roligt att komma igång igen.

Jag kom på mig själv med att sakna allt pyssel jag gjorde på jobbet, och då passade det bra att börja tova igen. Jag började med torrtovning i en form, och nästa steg blir att prova blöttovning.

Det känns helt fantastiskt att våren börjar kännas på riktigt. Temperaturerna smyger sakta uppåt, det kvittrar i buskarna och i veckan fick jag syn på årets första snödroppe. Som om inte det vore nog, igår åt jag dessutom årets första glass. Små saker kanske, men tillsammans är de tydliga tecken på att vintern håller på att släppa taget och att en ny säsong är på väg. Så härligt!

Tanken var att vi skulle ägna helgen på landet åt att klyva ved. Arboristen som skulle komma i veckan fick dock förhinder och kan inte komma förrän om två veckor. Det ställde till det för oss eftersom vi redan hade andra planer den helgen. Nu blir vi därför tvungna att avboka festligheterna, eftersom träden inte bör ligga kvar på marken någon längre tid på grund av risken för röta.

I stället för att klyva ved har Patric börjat fixa med pergolan. Han har rivit ner hela taket och höjt lutningen eftersom vi ska lägga ett kanaltak. Det kommer att bli så bra när det är klart. Jag längtar tills det är dags att börja laga mat på vedspisen, tända grillen och sitta där med ett glas gott vin. Att känna doften av något som ligger på grillen och bara njuta av stunden, så mysigt.

I morse knallade jag ner till min gamla skola för ett sista ärende, att sätta punkt. Jag träffade min chef, vi hade ett fint och bra samtal och jag lämnade över nycklarna och tjänstekortet. En enkel handling, men med en tyngd som kändes i hela kroppen. Sedan kom det svåraste. Att säga hej då till kollegorna. Till alla barn. Jag är ändå tacksam över att jag gjorde allt i samma veva, ett rent och tydligt avslut utan att dra ut på det. Ingen visste att jag inte skulle komma tillbaka, och för många blev det en överraskning. Kanske var det just därför det kändes så starkt. Inget utdraget farväl, inget ”vi ses snart igen” som hänger kvar i luften. När jag hade städat ur skrivbordet, packat ner mina personliga saker och klev ut genom dörren för sista gången stannade världen nästan upp en sekund. På gatan möttes jag av en märklig blandning av sorg och glädje. Jag slutade på topp och jag trivdes in i det sista. Det är jag så innerligt glad för. Samtidigt infann sig en påtaglig lättnad. Lättnaden över att inte längre gå till jobbet med smärta i kroppen och känna att jag inte kan göra mitt arbete så som jag vill och vet att jag kan. Det är en tudelad känsla, att sörja att ett helt arbetsliv är över och samtidigt känna i hjärtat att beslutet är helt rätt.

Nu är ett kapitel avslutat och mitt i allt det vemodiga spirar också något annat, en förväntansfull känsla över det som nu väntar.

Han skapar fredsråd med Gud vet vem och skriver ett brev till Norges statsminister där han meddelar att han inte längre känner något ansvar att enbart verka för fred. Anledningen? Att han inte tilldelades Nobels fredspris. Ett pris han senare glatt tog emot, av självaste Nobelpristagaren, å, för att inte vara sämre, passade även fotbollsgurun på att dela ut sin alldeles egna fredsbuckla.

Fredens man visar upp musklerna genom att hämta upp Maduro under en flygräd och stoppa Venezuelas oljepengar rakt ner i egen ficka. Ja, varför inte? Det är ju den starkes rätt och allt det där, för fredens man nöjer sig inte bara med tullintäkter som de amerikanska företagen står för, han vill ha mer, alltid mer. Med girig blick sneglar den blodtörstige nu mot Grönland. ”Jag vill ha, jag vill ha”, gnäller han, medan ingen ännu vet vad Daddyboy egentligen har erbjudit i utbyte. Tillsammans med sin kubanska kompanjon ser Fredens man till att svälta ut kubanerna så att USA ”vänskapligt” kan ta över Kuba. ”Jag tar vad jag vill ha”, gläfser han slugt.

Sedan låter han sig lätt övertalas av ledaren, som han sist pratade med, från ett stjärnland att gå med på att smida medan krigsjärnet ännu är varmt att få bort präststyret. Hans krigshandlingar är så svårtydda att man lika gärna kan försöka läsa dem i stjärnorna, men från början så mumlade fredens man något om att USA måste förhindra Iran att skaffa kärnvapen, men hallå, det bombades väl sönder i ett kort och mycket lyckat anfall i somras? Ännu en krigsanledningen dyker smygande upp; Jo, det är för att rädda USA från att bli anfallna? Va, var kom den upphittade fantasin ifrån? Det sista argumentet verkar nu krigssheriffen dementera, det är alltså inte så att USA ska rädda Irans befolkning! Fast om de skulle göra det måste folket faktiskt själva ta saken i egna händer, annars fungerar det ju inte. Men Fredens man hittar säkert på ett par till bra ursäkter för kriget…så småningom.