Livet

Häromdagen fick jag frågor från en vän som undrade om jag inte tycker att det är tråkigt att bara vara hemma i hemmets lugna vrå och vad jag egentligen gör om dagarna när jag är sjukskriven. Mitt svar är att jag är ganska van vid att vara hemma själv. Under tio års tid arbetade jag som jourhem, och därefter har jag tidigare varit långtidsjukskriven, både i samband med bröstcancer och på grund av mina rygg- och höftproblem.

Visst kan jag sakna min arbetsplats och mina arbetskamrater som jag träffade dagligen, men jag har inga problem med att sysselsätta mig själv. Jag går på keramik en dag i veckan och tränar på Sats minst tre dagar i veckan. Däremellan promenerar jag fikar, lyssnar på och läser böcker samt träffar vänner och förstås, familj.

Mina dagar fylls upp helt naturligt, utan att jag behöver planera särskilt mycket. Jag är långt ifrån uttråkad, och mina höft- och ryggbesvär gör dessutom att jag behöver en lugnare tillvaro med vila emellanåt, så det går ingen nöd på mig alls!

Efter Rönninge- och Bodenmordet och med tanke på hur samhällsklimatet ser ut köpte jag ett överfallslarm till vart och ett av barnen. Jag är medveten om risken för en falsk känsla av trygghet och att larmen inte alltid avskräcker en förövare, men sammantaget tycker jag ändå att det är bättre att ha ett än att stå helt utan något att ta till. Dessutom är de relativt enkla att använda.

I morse styrde vi, efter ett varv till Sats, vår kosa mot landet. Det var otroligt skönt att komma hit. Så här års är det knappt en kotte i farten, de flesta har enklare sommarstugor som inte är vinterbonade. Tack och lov är vår det, och med en fjärrstyrd värmepump möts vi dessutom av värme redan när vi kliver innanför dörren. I kväll väntar en varm bastu och en kall öl. Livet känns väldigt härligt just nu.